Ponnyn Crespo
För er som inte redan visste det, så är Crespo faktiskt en ponny egentligen. En ponny på 180 cm i mankhöjd. Hur jag vet att han är en ponny? Finns flera bevis...
Kolla luggen! Typiskt ponnylugg.
Han gillar också aktiviteter såsom att smutsa ner sig. Fast bara direkt efter att matte ryktat honom, såklart.
Så nöjd med sig själv.
En annan favoritaktivitet är att bita på husses skor. Mums, stålhätta!
Något som däremot inte alls är ponnyaktigt med Crespo är hans ointresse för mat.
Idag när jag släppte ut honom i hagen efter ridpasset, så gav jag honom lunchhö i hans lilla foderlåda.
Men istället för att slänga sig över höet i samma anda som de andra hästarna, så ställde han sig istället och solade en stund först.
Sedan makade han sig sakta iväg till sin foderlåda och började sakta tugga i sig maten. Ibland tar han små pauser för att gå iväg och rulla, eller sola eller helt enkelt spana efter eventuella faror. (Enligt Crespo så finns det en massa hästätande monster i skogen runtomkring stallet. Men de brukar oftast inte dyka upp förrän på eftermiddagen).
Jag kan nästan se hur de andra hästarna i hagarna runtomkring suckar och tänker "Dumjävel, du har ju mat! ÄT!"
Crespo är lite som tjuren Ferdinand ibland.
Älskling!
Bästa dagen!
Idag är det bara en sådan fantastisk dag!
Jag vaknade av mig själv vid 8, och för första gången på länge hade jag inte ont i ryggen. Eufori!
Slängde i mig lite frukost och åkte sedan ner till stallet för att mocka och rida.
Crespo joggades i ridhuset och även om han känns lite oriden för tillfället så bjöd han ändå på fin känsla, och vi checkade bara av att han var framme för skänkeln och kunde gå fram och ta tillbaka när jag bad om det.
Sedan avslutade vi med en mysig skrittpromenad längs skrittstigen i strålande solsken.
När jag hade putsat utrustningen och gjort iordning foder och hö så åkte jag och Robert och fixade med bilen och sedan tog vi lunch på mitt favoritställe; Spisplattan.
Nu är jag hemma och städar tillsammans med bästa Pixi och stulen Spotify.
Vilken underbar dag!
Lågsäsong
Som jag nämnt tidigare så har jag och Crespo en lugnare period just nu. Det är ganska tråkigt, och motivationen att rida ligger inte på topp.
Eftersom Crespo ska kollas av en equiterapeut snart, och de två senaste träningarna blev inställda, så känns det som att vi befinner oss i ett ingenmansland just nu.
Men dock har vi ju mycket att se fram emot.
Den 22-23 november kommer equiterapeuten Anna till oss, och förutom att behandla hästar ska hon även hålla en föreläsning som jag ser väldigt mycket fram emot. Det finns fortfarande platser kvar till föreläsningen som kostar 200 kronor. Jag tipsar om att anmäla sig till den, jag tror det kommer att bli mycket intressant.
En annan rolig sak är att den här tråkiga "viloperioden" verkar göra gott för Crespo. Jag kan numera se med egna ögon att han blivit riktigt fin i kroppen och musklat sig rejält. Inget ont som inte för något gott med sig!
Han känns faktiskt riktigt bra att rida också, och de korta pass vi rider handlar mycket om kvalitet framför kvantitet.
Dock är underlaget katastrofalt, men det är nog tyvärr bara att gilla läget. De som jobbar med underlaget gör sitt bästa under rådande omständigheter, och mer kan man inte önska. Men jag kan säga att jag längtar tills vi kan göra större insatser.
Så om någon känner att plånboken känns väl tung, så kan ni gärna donera ett par hundra tusen till ett nytt underlag. Tack för det!
The botten is nådd.
Såhär brukar det se ut när Pixi ska sova.
Men en kväll gick något snett.
Pixi låtsades dock inte om någonting, utan låg kvar som om ingenting hade hänt.
Tjocka katt som pajar docksängen!
Busy doin´nothing.
Även fast jag inte jobbar just nu så känns det ändå som att jag inte hinner någonting. Av någon anledning så spinger dagar och veckor förbi så snabbt att jag sällan hinner starta datorn.
Nikki rider Pulver så ofta hon bara får och jag blir så full i skratt åt min kloka dotter. Barn i hennes ålder brukar oftast vara mest intresserade av att antingen rida fort, hoppa hinder eller bara ha fullt sjå med att hålla sig fast. Nikki däremot, förklarade för mig att hon tänkt ut en övning "som var bra för Pulver att lära sig om han ska bli bra för barnen att rida på" som innebar att hon skulle trava, göra halt, sedan trava över en bom och sedan göra halt igen. "Så barnen kan få stopp på honom"
Ibland är hon så smart att jag bara gapar.
Ridlektionerna på tisdagarna fortgår, och här rider Nikki på Sockan.
Crespo har fått en ny grimma, men han poserar inte särskilt väl. Annars har han bjudit på rätt okej ridkänsla även om det blivit rätt kravlösa joggpass pågrundav min trasiga nacke och rygg. Jag tänkte lösa det lite smidigt för min del genom att låta duktiga Lovisa rida Crespo på torsdagslektionerna. Lovisa har ridit honom tidigare och hon gör det jättebra. Denna gången däremot hade Crespo en annan idé om vad lektionen skulle handla om, så det slutade med en spricka i handleden för Lovisas del, och för min del innebär det att jag får bita ihop med denna nacke och vackert rida min bråkiga häst själv.
Snabbt hej
Livet rusar på i hundraåttio med både roliga och mindre roliga saker just nu.
Ska lägga in lite bilder från tiden som gått, men just nu ska jag och Nikki göra oss redo för veckans bästa stund; Bonde Söker Fru, så det får bli en annan dag.
Crespo känns iallafall bra att rida på nu även om vi tar det lite lugt med joggpass och bomträning. Han ska snart kollas av en equiterapeut så vi ligger på lite låg nivå med ridningen just nu.
På återseende en annan gång.
Våldtäkter och Idol
Idag när jag och Robert åkte från Umeå så diskuterade vi jämställdhet och kvinnosyn och andra viktiga men dock så frustrerande ämnen.
Jag tycker liksom att t.ex våldtäkter borde vara något som hör stenåldern till. Ni vet, Grottbjörnens Folk typ. Dom grabbade tag i någon stackare och körde doggystyle mot en sten.
Otrevligt, men kanske förståeligt eftersom människorna på den tiden inte besatt samma intelligens som oss nutida människor. Folk på den tiden var ju minst sagt djuriska, och det här med människors lika värde och jämställdhet och liknande kanske inte var dagens stora snackis om man säger så.
Jag sa till Robert att det är konstigt att det inte blir bättre generation för generation. Att sånt beteende liksom inte försvinner.
Nu tittar vi på Idol. 80-tals tema. Jag, och förmodligen många andra skrattar och tycker det är nästan pinsamt hur jäkla knäppt det var på "den tiden". Jag menar, päron och After Eight, mobiltelefoner som vägde 4 kilo och VHS-spelare som man var tvungen att hyra i en videobutik och bära hem för att kunna se en film.
Hahaha, konstiga 80-talet liksom. Och gyllene skor och Walkman med kasettband.
Det skrämmande faktat som slår mig nu är: Det finns tusentals våldtäktsoffer runt om i Sverige, just i denna stund. Undra hur många Commodore 64 det finns?
Varför kan vissa saker inte utvecklas i samma takt som andra?
Intressant dag
Gårdagen började inte alls bra. Min fina vän Emma blev tvungen att ta ett riktigt tungt beslut angående sin häst, och jag fick följa henne till den sista vilan.
Det är alltid så oerhört sorgligt när man måste ta farväl av en kär vän, men samtidigt kan jag ändå känna en viss glädje när det finns sådana som Emma, som klarar av att ta osjälviska beslut där man sätter hästens bästa i fokus istället för sitt eget. Att våga släppa taget om någon man älskar, är det modigaste man kan göra tycker jag.
Men livet går vidare, och gårdagen hade även en massa andra, mer angenäma punkter på agendan.
På eftermiddagen kom proffsiga Andrea Waller tillbaka och skulle blandannat titta på mig och Crespo igen.
Jag red en stund innan Andrea kom in i ridhuset, och sedan kände hon under sadeln när jag skrittade runt, för att känna hur trycket låg. Hon var nöjd med det hon såg och kände och vi kunde även konstatera att Crespo musklat på sig en hel del över ryggen.
Jag blev faktiskt förvånad när hon mätade och sedan ritade en ny kurva, för när vi jämförde med förra gången så såg man svart på vitt att han musklat sig riktigt fint.
Jag är nog lite hemmablind, för jag tycker att det går långsamt, men nu fick jag facit på att så var inte fallet.
Sen fick jag en hel del beröm av Andrea, både för min ridning och för mitt hästtänk, och det var verkligen roligt att höra. Jag växte nog ett par centimeter på höjden!
Senare på kvällen var det dags för föreläsning och clinic. Andrea berättade en hel del om hästens anatomi, vad hon tittar på när hon anpassar sadel efter häst och ryttare, och det var väldigt intressant. Det blev många timmar i rudhuset, och jag sög i mig all information som en svamp.
Andrea är som sagt väldigt proffsig, och det var jätteroligt att höra henne prata, och hon var så duktig på att förklara och vi fick känna och titta och lära oss massor!
Andrea pratar om bogbladet och hur vad man ska titta på när man anpassar en sadel.
Hon hade såklart med sig en massa fina saker, och jag kunde inte låta bli att köpa en ny sadelgjord.
Nu är det fredag och stall och Umeå-resa står på schemat. Känns väl lite sådär när man tittar ut genom fönstret och möts av detta:
Men men. Vintern kommer varje år, varesig man vill eller inte. Det är bara att gilla läget.
Jag ska iallafall starta dagen med att städa i hagen.
Vad gör ni idag?
Uppåttjack
Om jag var lite seg och nere tidigare idag, så kan jag säga att det just nu känns som att jag fått en adrenalinspruta rakt i hjärtat eller något.
Det blev så, att jag kommer att jobba imorgon, så därför valde jag att flytta Crespos vilodag till imorgon istället eftersom jag kommer att ha lite tajt om tid då. Däremot passade det ju bra att rida ikväll då ridhuset var ledigt och Nikki och Aurora ändå var upptagna med sin teorilektion.
Så jag red.
Och min häst kändes som en miljon.
Vi gjorde några byten, och han tog hjälpen direkt på tre av fyra, utan att studsa eller sparka ut med bakbenet. Vi gjorde lite öppna och skänkelvikningar, som kändes hur enkla och bra som helst.
Sen gjorde vi lite "piruetter". Alltså, jag gick in på en liten volt och började samla lite, och när jag kände att Crespo satte under sig och vände för min ytterhjälp två språng, så gick jag ur igen.
Jag var lyrisk efteråt för jag har aldrig upplevt att han varit så reglerbar förut. Han kändes liksom som ett gummiband. När jag gasade till, sköt han iväg som ur en kanon, och när jag satt mig lite tillbaka, så samlade han upp sig direkt.
Det var så enkelt och Crespo kändes så himla glad! Det är det bästa jag vet, när han liksom ler lika mycket som jag.
Nu har jag energi igen! (Vilket kanske inte är så bra med tanke på att jag borde sova snart om jag ska orka upp klockan 05.20 imorgon. Jag är ju värsta sjusovaren nuförtiden som ligger och drar mig till 7 varenda morgon!)
Bergochdalbana
Vissa dagar är man liksom i ett stim. Allt känns så lätt och man har bara energi till allt.
Igår var en sådan dag. Efter att jag ridit, var jag så peppad på allt.
När stallet var klart, åkte jag och hämtade Nikki och sedan städade jag bilen, gjorde bankärenden och andra ärenden som annars inte ligger högst på min roliga-saker-att-göra-lista. Åkte sen hem och städade lägenheten med värsta entusiasmen.
Det händer inte ofta ska ni veta. Ja, såklart städar jag, men det är mer ett nödvändigt ont, ett måste.
Igår var det liksom bara roligt, och hade det inte varit för att jag var tvungen att laga middag och åka till stallet så hade jag förmodligen börjat sortera garderober och röja i förrådet, även kallad ratskrubben.
Idag är inte en sådan dag. I samma sekund som jag slog upp (okej, drog upp med fingrarna och satte in tändstickor) ögonen imorse så kände jag att det inte var en sån dag.
Värk i kroppen, förkyld, ont i huvudet. Oj vad tungt allt kändes.
Inte ens stallbesöket kunde kicka igång mig eftersom Crespo ska ha vilodag idag, och då hade jag tänkt promenera honom ikväll när Nikki har sin teorilektion.
Inte ens mitt besök på Granngården var särskilt upplyftande: Liniment och Magtarm-pulver. Deprimerande.
Men nu har jag umgåtts lite med systeryster, bytt däck på bilen (fast eftersom jag var otroligt lat och sur idag så lämnade jag in den) hämtat Nikki och Aurora och handlat middag, så nu känner jag mig lite mer normal igen.
Nu ska jag snart ställa mig och steka pannkakor, och sedan ska vi åka ner till stallet.
Om detta, mot all förmodan, inte fungerar som humörshöjare, så har jag laddat upp med en reservplan till ikväll: Mintkrokant.
Det kan inte slå fel, väl?
Varsågoda: Det mest ointressanta inlägget i modern tid. (Jag satte mig egentligen vid datorn för att renskriva protokollet från mötet i söndags, men insåg att jag glömt papperet i västen som hänger i stallet)
Varsågoda: Mer ointressant information om the inte så very fabulous life of Emily.
Bildbevis
Eftersom jag är dålig på att uppdatera, så gör jag det enkelt för mig.
Nikki har börjat på ridskola, och lyckan är total.
Efter en helg med lite sömn och hård träning, tog jag och Pixi en mysig vila på sängen. Ingen kan se så otroligt avslappnad och go ut som Pickalurven.
En kväll gick jag, Nikki och Wilda upp på berget bakom vårt hus. Det har en utsikt som är fantastisk. Det är det jag älskar mest med Vilhelmina: naturen runt knuten.
Wilda bor hos oss rätt mycket nu när syrran jobbar, och det är numera lite trångt i sängen. Tur att Robert jobbar borta på veckorna. Jag vet inte annars var han skulle få plats, bland alla hundar, katter och ungar.
Som vanligt hänger vi en del i stallet.
"Mamma! Crespo skulle passa i hängöron!"
När Nikki är på förskolan, passar jag alltid på att ta ett morgonpass med Crespo. Det gör oftast att hela dagen blir roligare.
Renovering
Nu är det höst och tävlingarna är över för vår del.
Vi skulle egentligen åka till Umeå i mitten på månaden, men jag valde att stryka mig då det är så mycket annat på schemat för Crespos del just nu.
Förutom träningar varannan helg så kommer sadelutprovaren tillbaka och ska kolla att min sadel fortfarande passar. Sedan ska Crespo få träffa både tandläkare och equiterapeut, så det är en riktig helrenovering för killen.
Jag känner att det helt enkelt blir för mycket att klämma in en tävling också, mitt i allt annat, och även om det känns lite trist, så är det ju inte så länge kvar tills nästa säsong drar igång.
Jag tänker använda de här månaderna till att, förutom renovera hästen, träna vidare och introducera kandar så smått, och förhoppningsvis kan vi starta MSVC i slutet på februari.
