Emily

 

Imorse tog jag en sovmorgon till 8.

Sen tog jag och Nikki ut Wildahunden på en promenad, åt frukost, matade djuren och åkte iväg till stallet där vi städade ur boxen och packade skåpet.

Sen lastade vi på Crespo och åkte till Åsele.

 

Jag joggade lite i ridhuset, och fastän Crespo fortfarande kändes lite stel och stretig, så kände jag en stor skillnad på honom från igår och det kan jag nog tacka underlaget för. Varje gång jag rider i Idas ridhus så känns det som att Crespo är hundra kilo lättare. Han liksom svävar fram.

Hursomhelst. Vi joggade bara runt, gjorde lite stora volter och lite förvänd galopp och sen skrittade jag av.

Medan jag red så lekte Nikki med Idas dotter Liv och vi hade en gemytlig dag på Stall Söråsele, som alltid.

 

När vi kört hem till Vilhelmina igen och kopplat loss släpet så åkte vi upp till min mamma i Nästansjö där vi blev bjudna på middag. Sen följde lite trädgårdsskötsel hos min moster, samt lite cykling och glassätning innan vi åkte hem för att duscha och göra oss klara för sängen.

 

Robert jobbar borta på veckorna numera och det finns många fördelar med det.

Mer i plånboken, man får längta efter varandra, jag själv blir mer självständig då jag måste klara saker själv, samt att det kan vara skönt med lite egentid ibland.

Dock finns det en stor, fet, äcklig nackdel: Nu måste jag rensa avloppet själv!

Åh herregud, ni anar inte vilket trauma det är för mig. Jag dör.

Fortfarande äcklad.

Nej, nu ska jag slänga mig i säng. Imorgon ska jag hjälpa en stallkompis att lasta hennes häst och sedan bär det av mot Åsele igen för att ta hand om Crespo och rida såklart. Känns som att den här ledigveckan kommer att gå sjukt snabbt. Typiskt!

Oj, så trött jag är ikväll, både fysiskt och psykiskt.

I måndags var jag ju som jag skrev, rätt trött efter en tävlingsdag plus nattjobb och ingen sömn. Sedan har veckan fortsatt med en massa jobb, vilket tär lite på psyket.

Missförstå mig rätt, men det är rätt krävande att stå i 10-12 timmar i sträck och serva folk och hela tiden vara trevlig, lyhörd och tillmötesgående. Man kan omöjligt vara på topp så länge, 8 dagar på raken. Inte jag iallafall. Nu är mitt huvud helt slutkört!

Annars har det varit rätt lugt på hästfronten. Jag tyckte att Crespo förtjänade att ha det lite lugnt efter hans fina prestation förra söndagen.

 

 

På måndagen fick han en helvila. Jag byggde en liten gräshage där han fick gå och äta och ha det bra.

 

På tisdagen joggade jag honom bara ett litet kort pass i ridhuset. Kände bara att han kändes fräsch, och det gjorde han.

 

Dagen därpå red jag lite mer. Red lite förvänd galopp som den ligger i LA-programmen och gjorde lite öppnor och enkla byten. Eller ja, försök till enkla byten. Jag är lite för långsam i övergångarna än så länge. Min kompis Sandra hälsade på oss denhär dagen och hon fick sitta upp och rida litegrann också, och Crespo skötte sig utmärkt fastän det var en ny pilot som i sin tur inte ridit på cirka två år. Den kvällen skritta jag även ut tillsammans med Emma och Candela, bara en kortsväng runt skrittstigen på cirka 20 minuter. Crespo var rätt spänd och jag fick försöka avleda hans uppmärksamhet litegrann från allt som var läskigt.

 

Sen på torsdagen fick han vila igen, äta gräs och ta det lugnt.

 

Fredagmorgon satt jag i sadeln tidigt och vi joggade bara ett kort och kravlöst pass i paddocken. Crespo kändes fin och vi avslutade med att hoppa ett gigantiskt och skräckinjagande hinder.

50 cm.

Sjukt stolt.

 

Igår blev det en skrittsväng med Emma och Candela, och sedan skrittade vi runt i paddocken en stund och surrade. Crespo skötte sig jättebra hela tiden, mycket mer avspänd än i onsdags.

 

Idag var tanken att jag skulle jogga lite i ridhuset, men underlaget var som cement pågrundav att fyrhjulingen gått sönder och därför har det inte harvats. Nikki red Amie samtidigt så jag skrittade mest runt, med undantag för fem minuter då jag galopperade litegrann och försökte få honom lite mjuk och avspänd. Men pågrundav underlaget och förmodligen också för att han tagit det lugnt i veckan så kändes han ungefär som en utochinvänd kamel. Men det förlåter jag honom för. Det var ju inte hans fel.

 

Imorgon lastar vi och åker till Åsele för en kort bete -och träningssemester.

 

 

Tyvärr så höll min kära syster telefonen åt fel håll när hon filmade, och jag har inget redigeringsprogram, så det är så här det får bli. Men man ser iallafall att det är en häst, och att vi rider åt rätt håll och sådär.

 

Ska försöka summera gårdagens tävling, fastän huvudet känns tungt. (Har jobbat natt och ska snart lägga mig och sova ett par timmar)

 

Först och främst måste jag säga att det var en väldigt trevlig tävling. Glada och trevliga människor som tog emot oss, smidig och väl genomförd tävling (jag märkte då inte av något strul) och allmänt trevlig stämning.

Jag kommer helt klart att åka tillbaka nästa år.

 

Hursom.

Jag red Crespo i ridhuset på tävlingsplatsen kvällen innan när vi anlänt. Han kändes fin och han var lugn och trygg med den nya milijön. Inga problem.

När det var dags för framridning inför vår start, en LB även denna gång, kändes han inledningsvis också fin. Han travade på bra och jag fick kommentarer om att han såg fin ut.

Sen blev han rädd för högtalaren när den plötsligt dånade till precis när vi passerade utgången. Detta var precis efter att jag fattat galopp, och jag hann knappt reagera förrän vi var i andra änden av ridhuset.

Och sen var hästen som förbytt!

Han stusade runt, bockade och drog iväg. Jag hade absolut inget att säga till om och det kändes lite som att Crespo skrattade och liksom: "Hähää, jag kan göra som jag vill, blä blä!"

 

Jag försökte efter bästa förmåga att galoppera och göra lite förvänd galopp och skänkelvikningar för att få honom att tänka på annat än bus, men inte med ett jättegott resultat. När vi blev kallade till banan så kändes det som att vadsomhelst kunde hända, speciellt eftersom tävlingsbanan var utomhus och jag och Crespo är inte alltid så bekväma med varandra utomhus.

 

Men jag skulle aldrig ha tvivlat på min stjärna. Såklart fattar han när det är skarpt läge och när vi red in på banan kände jag att hans fokus var tillbaka. Sen fick jag precis som i Lycksele sitta lite passiv och mest hänga med. Jag hade lite känslan av att Crespo sa "Stör mig inte. Petar du på mig med den sporren så kommer jag att sparka mot den, bara så du vet...Sitt still och åk med!"

Även om jag hade kunnat kosta på mig några fler halvhalter, och det fanns lite mer att önska här och där så kände jag ändå halvvägs in i programmet att det nog såg rätt okej ut.

All rodeo på framridningen gjorde att Crespo var lite mer framme och absolut mer ihop än sist, och vi hade inga direkta missar.

 

När jag red ut från banan kände jag mig nöjd. Jag hade ju inte ramlat av och vi hade inte backat eller hoppat ut över dressyrstaketet. Jag anade kanske att vi skulle få snäppet högre procent än förra gången, men döm av min förvåning när jag fick protokollet och såg summan 66,21%

Helt otroligt! Jag hade nästan 7or genom hela programmet förutom någon ensaka 6,5 och en 5,5 på sista halten där han ställde ut ett bakben.

Den procenten räckte till seger och ingen var nog gladare än jag.

Skojar bara. Robert var såklart gladast av alla. Han var så stolt över sin häst att jag trodde han skulle spricka!

 

Bilderna har jag i mobilen och jag orkar inte fixa med filmer och skit nu. Jag måste verkligen sova. Gårdagen blev lång och inte hann jag få någon direkt sömn heller innan nattskiftet. Så nu säger jag godnatt och på återseende.

 

Ja, och jag behöver väl inte skriva att min häst är bäst och allt det där. Det vet ju alla vid det här laget.

Idag hade vi en del måsten på förmiddagen, och det känns som att jag inte gjort så mycket annat idag än att sitta i telefon, skicka mejl, svara på sms och så vidare. Hatar sånt, skulle aldrig klara av att jobba som t.ex sekreterare.

 

Nåväl, efter lunch tog vi oss iallafall iväg till stallet och Nikki blev direkt upplockad av de andra tjejerna som ville att hon skulle vara med och leka. Jag blir lika glad varje gång när jag ser hur bra sammanhållning vi har i stallet. Alla är med och ingen verkar stå utanför gemenskapen.

Jag mockade och tog in Crespo för ett pass i ridhuset.

Nikki blev lovad att rida på Ida, en av shettisarna som lånats in till ridlägret. (Crespo är i sjunde himlen nu, han älskar små ponnys och just nu finns det sex shettisar i stallet).

 

När jag vaknade imorse så kändes det verkligen lockande att bara dra täcket över huvudet och aldrig mer kliva upp. Regnet piskade mot fönsterrutan och termometern visade endast två plusgrader.

Men, man har ju plikter här i livet så det var bara att masa sig upp, slänga in en tvättmaskin, utfodra barn och katt och göra sig klar för att assistera mamma vid besiktning av en bil.

När det var avklarat åkte jag ner och la på Crespo ett extra täcke. Han är ju som bekant gjord av socker och inte alls förtjust i regn.

 

Hem igen, tvätta ännu mer (hur kan det bli så mycket tvätt hela tiden, fast man tvättar varenda dag?) och laga lunch.

Sedan åkte vi ner till stallet igen och jag vet inte hur det gick till men innan vi var klara hade nästan fem timmar passerat. Undrar om klockan nere i stallet går fortare än på andra ställen? Den går iallafall fortare än den på jobbet, det vill jag lova!

Men även om det tog sin tid så fick vi en hel del gjort. Jag mockade åt Crespo och Martell, och så fixade jag såklart iordning foder och hö och sånt varjedagsgöra. Slängde i en tvättmaskin även där. Lite schabrak och lindor som behövde tvättas igen.

Sen fick Eliza och Crespo komma in för att torka upp och slippa regnet en stund, medan jag hjälpte Madde att lasta Vallde för deras minisemester i Gafsele.

 

Crespo fick ett kravlöst joggpass i ridhuset. Precis som väntat så kändes han lite stel efter en dags vila plus en dags regn, men han var ändå fint på plats och även fast jag kände att det tog emot lite så böjde han fint i sidorna, och gick fram för skänkeln. Red bara stora volter, lite skänkelvikning i galopp och lite öppnor på långsidorna. Bara för att få honom mjuk i sidorna och checka av att han var framme.

 

När jag ridit klart fick Crespo gå in i boxen och stanna där. Han verkade mycket nöjd med detta.

Nikki red Eliza en stund i ridhuset, och efter att jag putsat, hängt tvätten och fixat allt så åkte vi förbi NitNois Thaifood och köpte med oss kycklingspett hem som vi åt medan vi tittade på Frost.

Nu har vi legat på soffan en stund och smält maten och tinat upp, och nu är det snart dags att åka ner till stallet igen.

Tur att min älskade dotter är lika förtjust i hästar som jag, hur skulle det annars fungera det här?

 

 

 

 

Ja, här är då filmer från i lördags.

Så om man känner att man har typ en massa ledig tid över och gillar att kolla på en stor svart häst som släpar hovarna efter sig med en skumpande halvtjockis med flaxande armar och ben, traggla runt i ett ridhus i typ en halvtimme...Ja, då är detta filmerna för dig.

Personligen tipsar jag om de sista fem minuterna i "Del 3". Där börjar det faktiskt hända saker.

 

Och om ni inte orkar/vill/bryr er ett skit, så kan ni ju låtsas och skriva en kommentar om hur bra det ser ut. Tack!

 

Den här veckan har liksom bara varit kaos från start.

Det började med att jag inte kom in i en bra rytm med nattjobbet, och kunde inte sova på dagarna. Ni kan ju själva gissa hur trött man är när man jobbar natt och sedan bara sover 3-4 timmar på dagarna.

När jag sedan skulle ställa om till en någorlunda normal dygnsrytm så tabbade jag mig lite och allt blev knas, vilket resulterade i att jag låg och vred och vände mig till 2-3 på natten.

Det funkar inte heller så bra när man ska upp och rida tidigt på morgonen innan jobbet.

När jag kom fram till lördag så stod ett 12-timmars jobbpass på schemat. Det hade säkert gått bra om:

Men jag tog mig iallafall iväg till Åsele igårkväll, men pågrundav förseningar så red jag inte förrän vid 22.45 på kvällen! (Hade alltså inte behövt stressa sönder innan avfärd).

Träningen gick kanon! Crespo kändes fin från början och vi red lite programdelar med förvänd galopp och skänkelvikningar. Jag var så lycklig efteråt att det inte gjorde så mycket att klockan hann passera midnatt innan jag sa godnatt till Crespo.

 

Imorse var jag dock inte fullt så lycklig när jag steg upp 6.30 och ridningen var inte min starkaste insats. Crespo kändes också trött och lite matt, men han kämpade på bra och vi fortsatte med arbetet från igår.

Ida skrattade åt mig efteråt, för jag var verkligen smälld. Ansiktet var rött som en tomat och jag bara flämtade efter vatten. Har nog aldrig varit så slutkörd förut i mitt liv!

 

Katarina verkade dock rätt nöjd med oss faktiskt och hon tyckte att jag skulle skippa LB helt och gå upp i LA direkt.

Själv är jag lite tveksam till det, för den enda LA-klass som går i Nordmaling nästa söndag är LA:4 och den känns väldigt svår.

Inte hemma och inte på träning. Men på tävling är det liksom en annan grej, och vi har ju som sagt bara tävlat en gång och är verkligen nybörjare på detdär.

Tror jag ska rida LB på söndag som planerat, och sedan satsa på att rida LA efter sommaruppehållet.

Ska rådgöra med Ida imorgon.

 

Efter dagens pass skyndade vi oss som tusan hem. Nikki skulle komma hem, vi hade en grävmaskin att lämna tillbaka och det skulle firas födelsedag i Nästansjö och slutligen skulle Robert dra iväg på en ny arbetsvecka.

Med risk för att låta som en lat jävel så måste jag säga att jag är rätt trött nu.

Men jag får skylla mig själv, istället för att sova så sitter jag och laddar upp lååååååånga klipp från träningen på YouTube.

 

Ofta hör man alla dessa duktiga ryttare (ja, alltså de som tävlar lite högre klasser än lokal LB) prata om hur viktigt det är med ett fungerande team runtomkring sig.

Jag kan inte annat än att hålla med. Och jag tror inte det spelar någon roll om man rider GP eller LC, om man inte har folk runtomkring en som stöttar och hjälper till, så kan man inte få det att fungera.

Jag har en sådan fruktansvärd tur, som har ett kanonteam.

 

Robert är min absolut största och viktigaste supporter. Om det inte vore för att han fanns till hands för att mocka, koppla hästsläp, köra in hö, fylla vatten och fixa hundra andra saker runtomkring så hade det funnits mycket mindre tid för mig att rida. Att han fixar så mycket markservice gör att jag kan koncentrera mig på ridningen till 100%. Dessutom gör han det möjligt för mig att slappna av även om jag måste befinna mig på jobbet. Han promenerar Crespo på vilodagar, han tar in honom på kvällarna, han ryktar och han fixar, så jag kan jobba i lugn och ro utan att behöva oroa mig för Crespo.

Och inte att förglömma att han står i kalla ridhus med filmkameran i högsta hugg, köper sadlar, skjutsar till träningar, peppar, stöttar och hejar på oss i alla lägen. Utan hans optimism och framåtanda så skulle jag aldrig åka och tävla eller träna i den utsträckning som jag nu har möjlighet att göra.

Sedan hade jag ju inte ens haft en häst om det inte vore för Robert. Det var nämligen han som bestämde att vi skulle köpa Crespo från första början.

 

 

Ida är en så stor del i min och Crespos resa, på så många sätt. Förutom att hon är min tränare så är hon även en god vän och min mentor som kan hjälpa mig ur alla svårigheter.

Ida var den som tipsade mig om Crespo och om det inte vore för att jag fick möjligheten att ha honom hos henne den första tiden så hade jag aldrig vågat ge mig in på den här resan från första början.

Hon är alltid ärlig som tränare, och jag vet att när hon berömmer så menar hon det. Hon säger inget för att vara snäll. Som tränare är hon också nogrann, lämnar aldrig något åt slumpen. Fixar man inte basicjobbet så får man slita med det tills man kan det. Man hoppar inte över något steg på vägen. Samtidigt är hon peppande och får en att lära sig saker man aldrig trodde man skulle kunna göra.

Att hon sedan åker till tävling för att hjälpa mig på framridningen fastän det är 9 mil enkel väg, det går liksom inte att värdera i pengar!

 

Lovisa och Natali är mina skötare och de tar hand om Crespo om jag är borta/jobbar konstiga pass eller ibland bara för att de vill. Båda tjejerna är oerhört nogranna och jag kan alltid vara helt lugn när de har hand om Crespo. Det jag möjligtvis får oroa mig för är väl att han tappar pälsen av alla dessa timmars ryktande. Om jag inte hade dessa två skulle jag aldrig kunna ha någon häst, eftersom jag är så väldigt noga med vem jag lämnar honom till.

 

Sen får man inte glömma hovslagaren Göran, som förutom att hålla hovarna i toppskick, kommer till undsättning när man helst behöver. Sena kvällar, nationaldagen...spelar ingen roll. Och kan han inte komma när det behövs, är man välkommen hem till honom och får dricka kaffe med hans fru medan han fixar hästen. Det är inte dåligt ska ni veta!

 

Mina föräldrar kanske inte är så superintresserade av det här "ryttandet" (som min käre farfar skulle sagt) men de har trots allt alltid ställt upp genom åren på sina egna speciella sätt. Nuförtiden behöver de inte skjutsa runt på hästen så förut när jag var yngre. Och mamma behöver inte längre släppa ut hästar och ta på flughuvor som när jag bodde hemma, men numera får de mest ställa upp som barnvakt om jag ska åka iväg eller om det inte passar att ha med Nikki i stallet. De kanske inte förstår allt när det kommer till hästar, men de förstår att det är viktigt för mig, och då ställer de upp. Även små prestationer kan vara guld värda, såsom att de kommer och tittar när jag rider, och "ooh":ar och "aaaah":ar och säger "Åh vad duktig" när jag visar de 4590 filmerna på Crespo ur min mobil.

 

Som sagt. Om jag inte hade haft de här människorna runtomkring mig så hade jag aldrig kunnat hålla på med det här hästeriet som jag gör nu. Ni är alla guld värda och jag kan inte tacka er nog!

 

 

 Här är då filmerna från förra helgen i Lycksele.

Som sagt så red jag väldigt försiktigt, vilket visar sig i en lång häst och obefintliga ökningar. En del missar såklart och mycket att önska.

Men jag är ändå nöjd med vår debut.

Dagen började med en sovmorgon till klockan åtta.

Sen åkte vi till stallet för att mocka, fylla vatten och allt annat som ska göras varje dag.

 

Nikki har fått i uppdrag att "rida in" Eliza.

Crespo har fått en välförtjänt vila i början av veckan. I måndags fick han vila helt, bara gå i hagen och skrota, och så gick vi runt kring hagarna och betade en del.

På tisdagen gick vi en skogspromenad tillsammans och igår skrittade jag honom först för hand på morgonen och sen på kvällen skrittade jag honom uppsuttet och jobbade litegrann.

 

I morse var det dock tillbaka till arbetet och till min stora glädje kändes det som om Crespo längtat lika mycket som jag. Vi joggade visserligen bara, med fokus på att han skulle vara framme för skänkeln och rund i formen. Crespo spetsade öronen och frustade konstant genom hela passet. Det kändes så otroligt skönt, för det är målet med min resa med Crespo; att han ska tycka att det är roligt!

Imorgon och på lördag ska vi jobba som vanligt, alltså dressyrpass.

På söndag får han en vilodag, förhoppningsvis skritta ut med bästa skötaren Natali.

 

Måndag-onsdag nästa vecka ska vi träna vidare för att sedan på torsdagen ta en vilodag som då innebär att vi skrittar ut.

Fredag blir ett lättare joggpass för sedan ska vi åka till Åsele och träna för Katarina Gustafsson lördag-söndag. (Om jag får ledigt från jobbet på söndag detvillsäga, annars kan vi bara träna på lördagen)

 

Veckan därefter är det uppladdning för nästa tävling som är i Nordmaling den 22 juni.

I fredags packade vi in hästen och åkte till Lycksele. När vi kom fram så skulle jag rida på framridningsbanan (tävlingsbanan var stängd) för att Crespo skulle få kolla läget lite.

Om man ska sammanfatta det ridpasset lite kort: Katastrof!

Crespo var så sjukt spänd, sprang med huvudet rakt upp och bara skrek efter andra hästar. Jag kunde inte styra honom för fem öre och efteråt var jag rätt stukad.

Jag tänkte att jag aldrig ens skulle komma till start.

 

På lördagen var det dags för vår debut. En LB:2 stod på schemat och jag kände mig konstigt nog inte nervös. Efter föregående pass så var min ambitionsnivå rätt låg och målet för dagen var att ta mig in på banan. Om jag skulle ta mig in dit så visste jag inte riktigt vad jag skulle göra, förutom att försöka rida åt rätt håll i någorlunda rätt gångart.

 

Framridningen startade i katastrof då en grind blåste igen och träffade Crespo i bakbenen när Lovisa ledde in honom på framridningsbanan. Han skrapade bort päls på båda bakbenen och blev såklart jätterädd och skärrad. Jag med.

Som tur var bästa Ida där för att hjälpa mig och hon coachade mig sedan genom framridningen som innehöll lite blandad kompott. Bitvis jättefin och rund häst, och bitvis lite studs och hopp åt sidorna.

När jag skrittade bort mot banan var mina förväntningar noll.

 

Döm av min förvåning när Crespo kändes väldigt fin och glad inne på banan. Han var avslappnad och cool och fast jag red helt på säkerhet och knappt ens bad honom om någonting förutom att gå åt rätt håll så skrapade vi ihop 60,17% och blev första utanför placering. Och då hade vi ändå två stora missar varav en gav en 3a i protokollet och den andra en 4a.

 

När det var dags för dagens start, som var samma program som igår, kändes Crespo rätt matt. Han var fin på framridningen, men eftersom jag körde på samma koncept som igår så blev han lite trött. Att minnas till nästa meeting: Rid fram lite kortare stund dag två.

Inne på banan var vi dock inte överrens. Crespo var inte alls med mig och det kändes som att handbromsen låg i hela tiden. Vi hade en del missar och allmänt så kändes det inte harmoniskt. Vi belönades ändå med 60,50% och hade en 7a mer i protokollet än igår. Även idag hamnade vi på första utanför placering.

 

Om man ska sammanfatta helgen så är jag så sjukt nöjd. Att rida in med en häst som jag dels bara haft i ett halvår, och som får en så taskig start, och sen rida på godkänd procent var mer än jag någonsin drömt om.

Att man sedan får såpass bra poäng när man rider på 30% av hästens kapacitet känns väldigt lovande inför framtiden. Jag känner att det finns så mycket mer att plocka fram i oss!

 

 

 

Bilder och filmer kommer.