Emily

Det är inte bara min sambo som är en djurälskare i den här familjen. Nikki visar även hon tendenser på en... viss besatthet av djur.

Här med bästa favorithunden Ida.


Här smyger hon på en katt.


Sköter om Ramzes.


Har lyckats tränga in en av stallkatterna mot en skottkärra.


Största hundkompisen Svea.


Den andra stallkatten, lite mer frivilligt den här gången.


Och på skidtävling så är såklart den största succén...en hund.


Leker med Emmas valp Vilda.


Har hittat en get på Junsele Djurpark.


Med valpen Vilda hemma hos gammelmormor.


Kaninen Elvis får omsorg.


Getterna på Vilhelmina Ridklubb, stort glädjeämne!


Och såklart, ännu en katt.

När jag och Jocke träffades för första gången, i slutet på 2005, förklarade han för mig att han inte tyckte om hästar.
"Vill du vara i stallet så är det ju såklart okej, men jag tycker inte om hästar, bara så du vet!"

Yeah, vi ser det...

Jag känner mig bättre nuförtiden. Lite helare.
Eller iallafall inte fullt så trasig.
Att ha med mig henne på min skuldra hjälper mig faktiskt.
Att tända ljus på graven hjälper.
Ibland kan det gå flera timmar på en dag utan att jag tänker på henne, och jag känner att jag kanske börjar reparera mig lite.

Inte för att jag vill glömma henne, eller skjuta undan min sorg.
Men det är två och ett halvt år sedan hon försvann.
Jag har sörjt varje dag sedan dess.
Det sliter på mig. Det sliter på alla runt omkring mig.

När Eponia kom till oss för två veckor sedan så fick jag blandade känslor.
Glädje och lättnad över att få lägga energi och tankar på henne. Låta koncentrationen vara fokuserad på en levande, varm häst som behöver min vård och omsorg.
Och skuld.
Skuld över att galoppera runt med ett lyckligt flin i ansiktet, bara femtio meter från hennes grav.
Skuld över att lägga in hennes gamla schabrak, i hennes gamla skåp, men sedan använda dem till en annan häst.
Skuld över att känna känslor för en ny häst.

En dag när det gått så otroligt bra att rida, och jag var helt upprymd över detta, blev jag livrädd. Tänk om jag håller på att glömma henne?

Men dagen därpå, när jag körde hem från jobbet, började jag helt flyktigt att tänka på hur mjuk hon var mellan sina framben, och helt plötsligt började jag stortjuta.
Jag skrek ut samma smärta, tomhet, saknad och ensamhet som jag överväldigats med så många gånger förr.
Jag grät i 1,7 mil.

Det är svårt.
Och det svåraste av allt är att jag desperat försöker att inte få liknande känslor för Eponia.
Jag vågar inte och jag vet inte om jag någonsin kommer våga det igen.

Den som lever får se, men mitt i allt jobbigt så är jag ändå glad över att jag fått uppleva en sån kärlek i mitt liv. Jag tror det är få förunnat.
Och sorgen är, hur tung och lång den än må vara, värd varenda sekund av de tio år vi fick tillsammans.

I söndags åkte vi till Umeå och hämtade hem familjens senaste tillskott; Eponia.

Hon är ett 8-årigt halvblodssto som vi fått låna tillsvidare.
Hon verkar trivas bra i sitt nya hem och varje morgon strax efter klockan 5 åker jag ner och tar en morgonpromenad med henne.
Delvis för att hagarna är sjukt leriga och det gör att hon mest står stilla om dagarna, och sen tycker jag det är mysig bonding mellan henne och mig och vi lär känna varandra.

Vi har ju också hunnit med lite ridning och det är pinsamt att erkänna att när jag sitter där uppe på 176 centimeters höjd så känner jag mig så odrägligt nöjd och jag vill aldrig kliva ner. Det är en sjukt fin häst och jag hoppas verkligen att vi kommer att få roligt tillsammans.

Någon gång då min hjärna inte är urkopplad ska jag uppdatera lite bättre, kanske tillochmed lyckas ladda upp en film. Men nu måste jag sova. Imorgonbitti väntar stallet igen, dock inte förrän kl 7. Sovmorgon!