Dansar med hästar.
Det är konstigt vad det är som påverkar ens humör.
Som ni läste i mitt tidigare inlägg så är det inte en bra period just nu. När jag vaknar är jag ledsen och när jag går och lägger mig på kvällen är jag antingen arg eller ångestfylld.
Idag har jag varit ledig, och fastän jag ansträngt mig till max för att ha en bra dag med Nikki så känner jag själv att jag varit en riktig bitch.
Så nu i eftermiddag åkte jag ner till stallet för att rida.
När jag påbörjade ridpasset kändes Epahästen stel, stark, motsträvig och hemsk. Vid ett par tillfällen sa hon "Fuck you" och försökte parkera mig i sargen istället.
Jag satt som en kratta och jag kände själv att jag inte gav nog tydliga signaler, att jag var hård i handen och att jag var ostrukturerad.
Men vi kämpade på med lite gångartsväxlingar, halter och halvhalter och när jag sedan samlade ihop tyglarna igen efter en liten skrittpaus så hade det hänt något.
Epan var mjuk och följsam, hon ökade och minskade på små hjälper, hon bar mig fram i förvänd galopp, skänkelvikningar och jag tillochmed satt ner i traven utan att det kändes som om jag skulle bryta ryggen på häststackarn. Mina skänklar var stilla, mina händer var stilla, jag satt fint i sadeln och det kändes som om hon löd min minsta vink.
När jag satt av var jag så sprudlande glad att mitt léende nog gick från öra till öra.
Det finns liksom ingen bättre känsla än när det först har gått åt helvete, och sen reder det upp sig. Och man börjar nästan kanske ana att det beror på en själv. Att man gjort något rätt.
Det är oslagbart.
Som ni läste i mitt tidigare inlägg så är det inte en bra period just nu. När jag vaknar är jag ledsen och när jag går och lägger mig på kvällen är jag antingen arg eller ångestfylld.
Idag har jag varit ledig, och fastän jag ansträngt mig till max för att ha en bra dag med Nikki så känner jag själv att jag varit en riktig bitch.
Så nu i eftermiddag åkte jag ner till stallet för att rida.
När jag påbörjade ridpasset kändes Epahästen stel, stark, motsträvig och hemsk. Vid ett par tillfällen sa hon "Fuck you" och försökte parkera mig i sargen istället.
Jag satt som en kratta och jag kände själv att jag inte gav nog tydliga signaler, att jag var hård i handen och att jag var ostrukturerad.
Men vi kämpade på med lite gångartsväxlingar, halter och halvhalter och när jag sedan samlade ihop tyglarna igen efter en liten skrittpaus så hade det hänt något.
Epan var mjuk och följsam, hon ökade och minskade på små hjälper, hon bar mig fram i förvänd galopp, skänkelvikningar och jag tillochmed satt ner i traven utan att det kändes som om jag skulle bryta ryggen på häststackarn. Mina skänklar var stilla, mina händer var stilla, jag satt fint i sadeln och det kändes som om hon löd min minsta vink.
När jag satt av var jag så sprudlande glad att mitt léende nog gick från öra till öra.
Det finns liksom ingen bättre känsla än när det först har gått åt helvete, och sen reder det upp sig. Och man börjar nästan kanske ana att det beror på en själv. Att man gjort något rätt.
Det är oslagbart.
Försvarstal.
"Livet är en dans på rosor
men det är en dans med svåra steg"
- LW, guden.
Madde skrev för ett tag sen till mig att hon saknar min blogg.
Det gör jag med.
Men just nu orkar jag.
Ingenting.
Att kliva upp, klistra fast smajlet och bara andas ut och in är just nu en prestation.
Jag tänker inte dra någon snyfthistoria och vältra mig i min olycka, men jag säger bara att just nu är det förbannat tufft och jag vill litegrann förklara mig.
Jag kanske inte orkar svara på telefonsamtal, kanske inte orkar svara på sms eller stanna till och prata på affären. Ibland kanske jag inte ens orkar föra ett normalt samtal eller ens bete mig som en normal person med social kompetens. Ibland kanske jag beter mig som en riktig jävla bitch.
Men det går över.
Någon gång.
Men just nu måste jag bara försöka hitta fokus från någonstans som jag inte ännu vet var.
men det är en dans med svåra steg"
- LW, guden.
Madde skrev för ett tag sen till mig att hon saknar min blogg.
Det gör jag med.
Men just nu orkar jag.
Ingenting.
Att kliva upp, klistra fast smajlet och bara andas ut och in är just nu en prestation.
Jag tänker inte dra någon snyfthistoria och vältra mig i min olycka, men jag säger bara att just nu är det förbannat tufft och jag vill litegrann förklara mig.
Jag kanske inte orkar svara på telefonsamtal, kanske inte orkar svara på sms eller stanna till och prata på affären. Ibland kanske jag inte ens orkar föra ett normalt samtal eller ens bete mig som en normal person med social kompetens. Ibland kanske jag beter mig som en riktig jävla bitch.
Men det går över.
Någon gång.
Men just nu måste jag bara försöka hitta fokus från någonstans som jag inte ännu vet var.
