Emily

Idag var det dags för lite mer skottning. Dagens projekt var vårt egna hustak, och arbetsfördelningen var ungefär såhär:
Jocke - fota
Emily - posera för kameran
Erik - jobba jävel fastän det inte är ditt tak.






Misstänksam blick.


Utsikten från vårt köksfönster är i nuläget lite begränsad.

Imorse vaknade jag upp med träningsvärken from hell.
Gårdagens ridpass plus takskottning tog ut sin rätt och jag kravlade mig ur sängen och kände mig som en åttioåring.
Även Eponia verkade lite seg idag, så när jag och Madde gav oss iväg på dagens lugna skrittur i maklig takt kändes det rätt okej.

Jag glömde dock att min häst levt lite i skyddad verkstad sen hon flyttade hit, så gubbar som skottade tak, traktorer, och röda barnvagnar var väääldigt upprörande. Men jag orkade faktiskt inte ta någon notis om henne då hon frustade och blåste upp sig och studsade runt. Jag satt mest ihopkurad i sadeln och tyckte synd om mig själv för att jag hade träningsvärk i vaderna och att det stramade som satan när jag trampade ner hälarna.

Vi tog oss dock hem, hela och rena och det får väl ändå ses som godkänt resultat.

Idag red jag en liten bomövning med Eponia. Inget speciellt egentligen. Bara två enkla bommar på korta diagonalerna. Började med att rida längs fyrkantspåret, vända upp på diagonalen, över bommen, göra halt vid B, fatta ny galopp, rida runt och vända upp på andra diagonalen, över bommen och så halt vid B igen.
Sen gjorde jag det lite svårare genom att rida över bommen, göra halt vid B och sen vända direkt mot den andra bommen, utan att rida runt.
Lite svårt att förklara, men summa summarum var att vi fokuserade på kontroll och på vägen och inte på så mycket annat.

Jocke försökte sig på den ädla konsten att fota i ridhus med mobilkamera, och resultatet blev väl som vanligt...sådär.




Det är ju inte direkt lätt att få till en bra bild då kameran har typ fyra sekunders fördröjning!


Madde och Vallde var också med.



 
Min sits kommer att ge Ida gråa hår när hon kommer hit och ska träna oss.

Eponia skötte sig utmärkt som vanligt. När det blir fel så är det i 10 fall av 10 mitt fel. När jag inte gör så mycket annat än att bara styra så går det hur bra som helst. Det är när jag lägger mig i för mycket som det blir konstigt när vi rider på bommarna. Och det är lite dumt eftersom vi idag lallade runt på bommar som låg på 80 cm som högst. Det ska liksom inte vara några problem. Om jag ska komma ut på tävlingsbanan i sommar så måste jag lära mig att bara styra och inte tänka så mycket. Eponia kan kliva över 1 meter utan problem, så jag har verkligen ingenting för att sitta och bromsa och ratta.
Måste verkligen komma iväg på några hoppträningar så jag blir påmind om hur man gör när man hoppar.

Imorgon blir det skritt ute och på torsdag förhoppningsvis Idaträning.

Idag tänkte jag ta en stillsam ridtur på min trogna springare i det strålande solskenet.
Min plan var väl ungefär såhär: Jag i bekväm, nerhasad position i sadeln, kisande mot solen, medan Eponia skrittar på i stadig takt på lång tygel.
Eponias plan var något mer åt dethär hållet: Matte bekvämt nerhasad i en snödriva, medan Eponia skuttar iväg ensam i full galopp, med huvudet bland molnen.



Ingen av oss fick väl direkt vår önskan uppfylld, det blev väl någon slags kompromiss kan man säga, även om jag vill påstå att vi båda ändå var nöjda med slutresultatet.

Det var nämligen så att redan efter 25 meter längs ridstigen så inser jag att någon ollonhjärna på skoter tydligen missat de 4 (!) förbudsskyltarna, och ändå roat sig med att köra på ridvägen. Men nu ska ni få höra: Istället för att på sann Emilymanér bli topp tunnor rasande, rida hem och per telefon beställa kärnvapen för att kunna utrota samtliga skotrar i Vilhelmina kommun, så försökte jag vända det hela till något positivt. (!!!) Va!? Ja, det är sant.

Jag tog nämligen skoterspåret till hjälp för att få min envisa åsna till häst på bättre tankar. Eftersom skoterspåret gick ungefär på mitten av ridvägen så var jag tvungen att rida på sidan och fick därmed verkligen kämpa för att rama in Eponia och inte låta henne falla åt alla håll och springa kors och tvärs och åt sidorna som hon annars kan ha en tendens att göra. Varje gång spåret svängde över åt något håll, var jag tvungen att sakta av till skritt och försiktigt rida över spåret (som tur var så var det färskt så det hade inte hunnit frysa till och bli hårt) för att sedan kunna fatta ny galopp. Med spårets hjälp blev det många övergångar, sidvärtsrörelser och halvhalter.
När jag rider ut har jag annars en tendens att bara åka med och låta hästen gå lite hursomhelst. Men idag blev det ett riktigt pass ute i snön och när vi sedan skrittade av på lång tygel (bekvämt nerhasad i sadeln, kisande mot solen, WIN!) så var både jag och Eponia rätt så trötta och svettiga.

Det som jag älskar mest med Eponia, är att även om hon känns som en mulåsna som svalt en kratta i början, så blir hon alltid mjuk och följsam och fullständigt underbar att sitta på innan slutet. Det är sällan vi avslutar ett pass på dåligt humör.
Imorgon tror jag vi ska involvera bommar på något sätt.
Åh vad jag älskar att vara ledig!

För första gången någonsin verkar det som om vädret är på min sida.
I tisdags när jag tänkte rida ut, så sken solen som aldrig förr. Perfekt för uteritt. När jag på onsdagen hade planerat att rida i ridhuset så snöade det ute och var skitväder. Igår var det återigen solsken då en uteritt stod på schemat, och idag när vi tänkte hålla oss inomhus är det busväder.
Annars brukar det ju vara precis tvärtom.

Jag och Nikki har vaknat och ätit frukost. Nu ska vi bege oss ner till stallet för att ta hand om Eponia och rida. Sen ska jag jobba mellan 14-20.

Äntligen fick jag sätta tillbaka bettet i Eponias mun! Eftersom tandläkaren plockade ut två vargtänder när hon var här så har jag ridit bettlöst sedan dess.
Firade med att rida ut i solskenet tillsammans med Madde och Vallde.
Eponia verkade nöjd med bettet och var jättefin i handen. Vi galopperade litegrann och det var verkligen en såndär ridtur som ger en energi för resten av dagen.


Epatraktorn


Madde och Vallde.

5.00: Slutade jobbet.

6.00: Somnade...typ.

8.45: Klev upp och skjutsade Nikki till dagis.

9.00: Date med Madelene i stallet. Vi skrittade ut på en underbar tur i strålande solsken och plusgrader. Eponia skötte sig utmärkt som vanligt, trots att jag red utan bett och hon hade haft en vila på fyra dagar. Den hästen är guld. Sen mockade vi och fixade lite innan jag åkte hem.

11.30: Åt chips till lunch.

12.00: Tog en långpromenad i samma strålande solsken tillsammans med elsk.

14.00: Hämtade Nikki på dagis och parkerade sen i soffan framför The O.C. Flashback från 2005. Stornäsan i mitt hjärta.

16.00: Somnade på soffan.

17.00: Vaknade upp till färdig middag. (Radhusbiff, kanske inte så glamouröst, men dock på Nikkis begäran)

17.30: Åkte ner till stallet för att pyssla med Eponia, dricka kaffe, äta semlor och surra med stallbrudarna. Officiellt hade privathästägarmöte, men det urartade såklart i en massa tjatter som vanligt. Men trevligt var det.

20.30: Åkte hem, duschade och ska nu sova ner barnet för att sen slötitta på TV och njuta av min ledighet.

Det mina vänner, var fan en dag i min smak.

Nikki och jag har pratat en del om döden på sistone, helt oplanerat.
Nikki har dock en väldigt avslappnad och logisk inställning till döden.

E: Kom Nikki, vi måste åka ner till stallet och kolla att Eponia ätit upp sin mat.
N: Ja, för vet du en sak mamma? Om man inte äter upp maten kan man inte leva. Och då går det som för Lindy. Och då kommer vi ju att behöva TVÅ stenar!

Som sagt, hon är inte särskilt blödig.

Efter en ofrivillig men dock så välbehövlig sovmorgon till 9.35, skjutsades Nikki iväg till dagis och jag själv till stallet. Madde var redan på plats, och vi har det så jävla mysigt ska ni veta, med vårat stallpyssel och våra kaffetermosar. Om någon inbillar sig att det tar fyra timmar att ta hand om hästarna så är det helt fel. Det som tar tid är att dricka kaffe och skvallra.


Eponia stod i hagen och solade sig. Strålande solsken gjorde att det kändes rätt skönt ute fast det var närmare -16 vid stallet.


Efter mockning och kaffedrickning tog vi pållarna på en promenad längs den nya ridvägen. Eftersom Eponia fick helkroppsmassage igår så fick jag inte rida henne idag, men en promenad var gott nog åt mig. Jag behöver fan röra på fläsket!


Tillbaka vid stallet så blev det lite impulsstädning av garderoberna. Vi hästägare får förvara våra saker i garderober som står i stallgången. Inte en superlösning enligt mig, men eftersom jag har typ noll saker till Eponia just nu pågrundav min obefintliga ekonomi så får jag ju plats med sakerna i mina två garderober, så länge jag håller ordning där inne. Vilket jag sällan gör.


Detta är "stökgarderoben" som måste fixas till snarast. Efter fyra månader har jag fortfarande inte skruvat upp några krokar eller något.

Jag och Jocke gick sen till Lindys grav och fixade lite och tände ett nytt ljus. Längtar till sommaren då man kan greja på där ordentligt. I sommar ska stenen målas på igen då färgen har börjat försvinna lite på vissa ställen.

2009

Och ifall ni undrar varför det verkar som om jag bara är hemma och dräller nu om dagarna så beror det på att jag bytt jobb och numera jobbar på hemmaplan.
Dessutom kommer jag mestadels att jobba natt, vilket gör att jag sen kommer ha en hel del dagar då jag är ledig (!)



Idamari och Carro, minns ni?

Jag tror inte ens att jag ska börja mitt brandtal om hur mycket jag föraktar Alla Hjärtans Dag. Allt det där om att det bara är komersiell dynga som ger folk ångest har ni säkert redan läst och hört tusen gånger av andra bittra människor som har svårt att ge villkorslös kärlek på beställning.

Min idé om hur man ska fira denna dag är av följande sort:

8.00: Uppstigning, frukost och barn-tv med Nikki. (Seriöst, att inte fler barn får bokstavskombinationer och agressionsproblem av den där skiten de visar på Barnkanalen är ju ett jävla mirakel!)

9.00: Skjutsar Nikki på dagis och åker själv ner till stallet. Mockar, motionerar Eponia, tittar på när bästa massör-Hanna utför sitt mirakelarbete med min stela häst, hjälper Madde med Vallde, samt dricker kaffe och snackar en massa skit.

14.00: Svänger förbi på dagis och plockar upp Nikki för att sedan återvända till stallet för att göra iordning kraftfoder och ta in Eponia.
Åker sedan hem för att göra sånt som man tydligen måste göra när man är hemma, typ städa, äta mat och sånt som är rätt så främmande för mig.

18.00: Åker till stallet. Igen. Mockar ut, lindar ben och gosar med Epan. Nikki "rider".

Det kallar jag Alla Hjärtans Dag.

Nikki pratar dagligen om "sin" ponny Ramzes och hon undrar när hon ska få tillbaka honom.
Jag längtar såå tills det så omtalade "livspusslet" fallit lite mer på plats, speciellt när det gäller ekonomin, så Nikki kan få möjlighet att ha en ponny igen.

Jag har gjort frukost åt min dotter och ska snart köra henne till dagis. Känns sjukt ovant. Tänk att jag efter snart fyra år ska skola in mig som mamma. Det är mycket jag ska lära mig nu när jag ska börja vara en del av Nikkis vardag. Typ vad hon ska ha på sig när hon åker till dagis, vad hon ska ha med sig till dagis och...vart hennes dagis ligger.

Lovade ju för länge sedan en bättre bild på tatueringen. Tyvärr tycker jag ju sällan att en bild kan göra tatueringen rättvisa. Det ser alltid bättre ut i verkligheten, men så här ser det iallafall ut.

Jag tävlar hos Lamia Michelle om dessa täcken från Horseware.
Jag tycker att HW-täckena är absolut oslagbara i jämförelse med alla andra, och Eponia är verkligen i behov av täcken. Jag har spanat i det där svettäcket bra länge nu, så det är bara att hålla tummarna att vi kan vinna någon gång.