There is nothing pure in this world.

Efter lite seriöst dataintrång så lyckades jag lägga vantarna på några bilder från när syster hälsade på. Eponia är en riktig kelgris som älskar att stå i centrum.








Hoppkurs

Jag och Eponia har hunnit med ännu en hoppkurs för Jannike. Denna gång var Eponia inte ett PMS-monster så på den fronten var allt bra. Dock hade jag jobbat natt så jag kände mig lite seg, men det glömmer man ju bort så fort man kommer upp på hästryggen.

Den här gången hoppade vi på serpentinbågar. Förra gången fick jag som läxa att vara med konsekvent. Att Eponia måste lyssna även om jag ger enligt henne "konstiga" direktiv, såsom att trava mellan hinder, göra halt lite närsomhelst osv. Jannike verkade tycka att vi tränat bra och vi fick beröm.
Denna gången fick jag i läxa att få fram henne mer. Eponia har en tendens att vilja galoppera mer uppåt än framåt, och när jag ställer mig i lätt sits, släpper efter på tygeln och ber henne att galoppera på, så blir hon lite rådvill och vet inte riktigt var hon ska ta vägen.
Jag i mitt fall kan lätt bli lite bromsande då jag ibland blir lite osäker i hoppningen, därför tycker jag övningen var bra, för på serpentinbågarna hinner man liksom inte tänka på så mycket annat än att hålla vägen och svänga, och på det sättet så kom jag ifrån bromsandet och lät henne bara rulla på. Sen kände jag efter hand att vi fick mycket bättre flyt när jag ökade galoppen lite, och i slutet tycker jag att vi hade en bra galopp med tryck, och inte bara spring.
Det är där den svåra balansen kommer. Att få en bra galopp med tryck, utan att hästen för den delen bara springer benen av sig.
Som avslut fick vi hoppa två hinder med relaterat avstånd, och jag kände att Eponia tog för sig mycket bättre då, utan att för den sakens skull ge sig iväg utan mig.

Som alltid är det ju rätt lönlöst att försöka få några bra bilder i ridhuset, men Emma gjorde ett tappert försök iallafall.



Galopp. (Var faktiskt nära att flyga av där ett tag för Eponia blev jätterädd när Maddans unghäst brallade och råkade sparka omkull ett hinderstöd rakt framför oss. Eponia reagerade med att slänga sig hej vilt åt sidan och bocka, och jag var inte riktigt beredd. Sen var hon skitskraj för Maddans häst resten av passet och grymtade och skyggade så fort han var nära. Hon ville minsann inte riskera att få hinderstöd på sig, knaspållan)


Mer galopp.


Trav över cavaletti.


Cavaletti i galopp. Snyggaste stilen.


Skutt.


Nöjd häst och trött matte som längtade efter sängen.

Nu får vi vänta i hela 4 veckor tills nästa träning. Suck. Men å andra sidan får vi ju mer tid att träna på hemläxan. Nästa gång Jannike kommer ska hon minsann få se på framåtbjudning!

Dagens Epa

Oj, hade tänkt uppdatera om hoppkursen som var förra lördagen, nu tror väl alla att jag ramlade av och bröt nacken.
Men så är icket fallet. Det gick faktiskt riktigt bra även om Eponia fortfarande var superbrunstig och kanske inte på sitt allra bästa humör. Men så länge tränaren tycker att det är en fin häst och att det är klåparen på ryggen som står för missarna så är jag nöjd.
Ja, faktiskt. Det är faktiskt mycket roligare att höra att man har en fin häst med kapacitet, och att man måste slipa på sin egen ridning för att få det att funka. Det är ju liksom inga problem. Man får träna mer, anstränga sig hårdare och helt enkelt skärpa till sig. Tänk så hemskt om man hade fått höra att man red jättebra men att hästen bara var skräp.
På tisdag är det dags igen, och jag hoppas Jannike tycker att vi har lyckats med vår hemläxa.

Idag stod det tömkörning på schemat. Äntligen, äntligen, äntligen har paddocken tinat fram. Ridhusunderlaget är fan det värsta man kan tänka sig, så jag har verkligen längtat efter att få komma ut i paddocken!









First thing to do imorgon: Göra nya hål på tömkörningsgjorden, eller fixa fetare häst. Grejerna gled fram lite oroväckande mycket när Epan taggade igång för att det kom in en liten turboshettis i paddocken.


Provocerande nöjd.

Idag har jag lyckats igen.
Med att ha en såndär sjukt bra dag, där allt går som smort.

Morgonen började med att Nikki la in en offensiv attack när det gällde väckningstaktik.
"MAMMMA, VI SKA TILL CAJJO NUUUUUUUUUU!"
Visit hos Carro i Dalasjö stod alltså på schemat. (Kolla in hennes blogg för bilder)
Vi åkte dit, tog en härlig promenad, lagade lunch, spelade Mumin-memory, tittade på Muminfilm och hade det bara allmänt gemytligt.

Sen bytte vi om till stallkläder och jag tog itu med hästen som för tillfället lider av svår PMS. Ridpasset inleddes med lite skolor ovan marken, och jag tror inte jag kan säga att min häst är stel längre. Jag hade nämligen fullt med grus på hjälmen efteråt, och då hade jag hela tiden hållit mig kvar i sadeln. Min pålle tyckte nämligen att det var oerhört påfluget av mig att peta till henne med sporren i magen, så hon svarade med ett par riktiga bocksprång som resulterade i att det regnade grus över mig.
En helt ny, lösgörande övning som visade sig ha god effekt, för resten av passet var hon faktiskt riktigt fin. Förvänd galopp, skänkelvikningar och så började vi nosa lite på det här med skolor.
Eponia var riktigt nöjd efteråt hon också, även om hon mest går och drömmer om tjusiga hingstar nu för tiden.



Efter att hästen fått bada och utrustningen putsats så åkte jag hem för en treminutersmiddag och dumpning av familjemedlemmar. Sen återvände jag till stallet igen för att se Massör-Hanna in action.
Nu är hästen masserad och nattad och jag är duschad och redo för ett avsnitt av Greys Anatomy. Jag känner mig oförskämt nöjd med dagen och provocerande glad för tillfället.
Det är nästan lite skrämmande.
Som min bror brukar säga: "Det är nästan lite läskigt när du är positiv"

Stalker

Imorse åkte jag och Natali till stallet tidigt och hjälpte Madde att släppa ut hästarna och fodra.
Sen löshoppade vi Eponia, och jädrar vad hon tyckte det var roligt.
Jag visste inte hur mycket hon var löshoppad innan, så jag tänkte mest att hon skulle få prova på, kolla in de konstiga plastbanden som vi byggt banan med, och kolla hur det var att hoppa lös.
Inga problem för rödhättan inte.
Hon hoppade som om hon hade vingar och seglade lätt över oxern på 120.
Jag iddes inte höja något mer då jag vet att Eponia kan hoppa högt. Jag vill mer se hennes teknik, hur hon hoppar.
Det jobbiga med en häst som hoppar så bra som hon är att jag måste skärpa mig. Jag menar, hon kliver över 120 som ingenting, men jag tycker fortfarande att det känns högt när hindren ligger på 90 cm.
Jag är en fegis.

Efter att jag plockat bort plastbanden och Natali skrittat av Eponia så sa jag att hon kunde släppa henne lös medan vi byggde bort hindren.
"Men tänk om hon börjar springa runt igen då?" funderade Natali.
"Knappast!" sa jag. "Du får se själv vad hon kommer att göra..."

Och precis som jag anade så följde Eponia Natali som en hund hela tiden.







Nu har jag lyckats sova ett par timmar på eftermiddagen och ska snart pallra mig i väg på jobbet. Jobbar 21-08 och imorgon blir det nog antingen vila eller skritt för Eponias del. Hon har jobbat på rätt bra nu i fyra dagar i rad, så då är det dags för lite ledigt.

Guldstjärna

Idag har Eponia samlat på sig guldstjärnor. Tänk vad det kan gå upp och ner från dag till dag.

I tisdags när jag tömkörde tyckte jag hon var stel och ovillig och liksom "bromsade" sig igenom passet. Kändes som att hon hade handbromsen i hela tiden och när jag försökte få fram henne lite så svarade hon mest med att springa på istället för att ta i.
Men massör-Hanna kom och gjorde en insats och idag när jag tömkörde så var det en helt annan häst. Lugn och fin men med en massa motor. Energin omvandlade hon fint till arbetsglädje och både öppnorna och skänkelvikningarna fungerade bra, liksom galoppen på volt.

Nu har vi även tagit itu med lastträningen. När vi hämtade Eponia i oktober så steg hon glatt på släpet, men väl inne var hon inte nöjd. Jag tror hon tyckte det var trångt. Dum som man är så har jag inte tagit mig för att lasta henne sedan dess, och det kanske inte var så smart. Men bättre sent än aldrig, nu är vi igång...

Igår gjorde vi första försöket. Jag var snäll och tog mellanväggen åt sidan men Eponia tyckte ändå det var en alldeles för liten kupé, så hon klev på såpass att hon stod halvvägs inne, men sen var det stopp. Hon gjorde också några riktiga kast bakåt, så fokus igår blev bara att gå upp på rampen, och sen backa på min signal, och inte på hennes.
Idag öppnade jag frontlastningen också, så det blev lite mer öppet, och då gick skrället på som ingenting, och stod inne i släpet länge och väl. Jag fick nästan putta ut henne därifrån. Hon gick in, och backade ut som om det var det enklaste i världen. Men jag iddes inte stänga bakom henne idag även fast hon stod där inne och var lugn. Vi tar ett steg i taget.


"Okej, jag gör det väl då, men jag hade hellre åkt limousine!"


Efter dagens tömkörning så blev det en raggardusch för Eponia med en hink vatten och en tvättsvamp, och så på med svettäcket. Snälla kusinvitamin Natali, som även har titeln som Eponias skötare åker ner ikväll och nattar henne, så jag själv kan ligga på soffan och äta chips och lata mig. (Konstigt att jag aldrig blir smal!)

Imorgon åker jag till Lycksele för att hämta en sadel som vi ska prova, denna gången en dressyrsadel. Håll tummarna nu gott folk! Jag blir galen av att vara sadellös!

Förlåt Epan.





Hon är faktiskt inte alltid Earl.

Ginger



Imorse vaknade jag upp med träningsvärken from hell.
Gårdagens ridpass plus takskottning tog ut sin rätt och jag kravlade mig ur sängen och kände mig som en åttioåring.
Även Eponia verkade lite seg idag, så när jag och Madde gav oss iväg på dagens lugna skrittur i maklig takt kändes det rätt okej.

Jag glömde dock att min häst levt lite i skyddad verkstad sen hon flyttade hit, så gubbar som skottade tak, traktorer, och röda barnvagnar var väääldigt upprörande. Men jag orkade faktiskt inte ta någon notis om henne då hon frustade och blåste upp sig och studsade runt. Jag satt mest ihopkurad i sadeln och tyckte synd om mig själv för att jag hade träningsvärk i vaderna och att det stramade som satan när jag trampade ner hälarna.

Vi tog oss dock hem, hela och rena och det får väl ändå ses som godkänt resultat.

Bomövning

Idag red jag en liten bomövning med Eponia. Inget speciellt egentligen. Bara två enkla bommar på korta diagonalerna. Började med att rida längs fyrkantspåret, vända upp på diagonalen, över bommen, göra halt vid B, fatta ny galopp, rida runt och vända upp på andra diagonalen, över bommen och så halt vid B igen.
Sen gjorde jag det lite svårare genom att rida över bommen, göra halt vid B och sen vända direkt mot den andra bommen, utan att rida runt.
Lite svårt att förklara, men summa summarum var att vi fokuserade på kontroll och på vägen och inte på så mycket annat.

Jocke försökte sig på den ädla konsten att fota i ridhus med mobilkamera, och resultatet blev väl som vanligt...sådär.




Det är ju inte direkt lätt att få till en bra bild då kameran har typ fyra sekunders fördröjning!


Madde och Vallde var också med.



 
Min sits kommer att ge Ida gråa hår när hon kommer hit och ska träna oss.

Eponia skötte sig utmärkt som vanligt. När det blir fel så är det i 10 fall av 10 mitt fel. När jag inte gör så mycket annat än att bara styra så går det hur bra som helst. Det är när jag lägger mig i för mycket som det blir konstigt när vi rider på bommarna. Och det är lite dumt eftersom vi idag lallade runt på bommar som låg på 80 cm som högst. Det ska liksom inte vara några problem. Om jag ska komma ut på tävlingsbanan i sommar så måste jag lära mig att bara styra och inte tänka så mycket. Eponia kan kliva över 1 meter utan problem, så jag har verkligen ingenting för att sitta och bromsa och ratta.
Måste verkligen komma iväg på några hoppträningar så jag blir påmind om hur man gör när man hoppar.

Imorgon blir det skritt ute och på torsdag förhoppningsvis Idaträning.

Dagens enorma bedrift

Idag tänkte jag ta en stillsam ridtur på min trogna springare i det strålande solskenet.
Min plan var väl ungefär såhär: Jag i bekväm, nerhasad position i sadeln, kisande mot solen, medan Eponia skrittar på i stadig takt på lång tygel.
Eponias plan var något mer åt dethär hållet: Matte bekvämt nerhasad i en snödriva, medan Eponia skuttar iväg ensam i full galopp, med huvudet bland molnen.



Ingen av oss fick väl direkt vår önskan uppfylld, det blev väl någon slags kompromiss kan man säga, även om jag vill påstå att vi båda ändå var nöjda med slutresultatet.

Det var nämligen så att redan efter 25 meter längs ridstigen så inser jag att någon ollonhjärna på skoter tydligen missat de 4 (!) förbudsskyltarna, och ändå roat sig med att köra på ridvägen. Men nu ska ni få höra: Istället för att på sann Emilymanér bli topp tunnor rasande, rida hem och per telefon beställa kärnvapen för att kunna utrota samtliga skotrar i Vilhelmina kommun, så försökte jag vända det hela till något positivt. (!!!) Va!? Ja, det är sant.

Jag tog nämligen skoterspåret till hjälp för att få min envisa åsna till häst på bättre tankar. Eftersom skoterspåret gick ungefär på mitten av ridvägen så var jag tvungen att rida på sidan och fick därmed verkligen kämpa för att rama in Eponia och inte låta henne falla åt alla håll och springa kors och tvärs och åt sidorna som hon annars kan ha en tendens att göra. Varje gång spåret svängde över åt något håll, var jag tvungen att sakta av till skritt och försiktigt rida över spåret (som tur var så var det färskt så det hade inte hunnit frysa till och bli hårt) för att sedan kunna fatta ny galopp. Med spårets hjälp blev det många övergångar, sidvärtsrörelser och halvhalter.
När jag rider ut har jag annars en tendens att bara åka med och låta hästen gå lite hursomhelst. Men idag blev det ett riktigt pass ute i snön och när vi sedan skrittade av på lång tygel (bekvämt nerhasad i sadeln, kisande mot solen, WIN!) så var både jag och Eponia rätt så trötta och svettiga.

Det som jag älskar mest med Eponia, är att även om hon känns som en mulåsna som svalt en kratta i början, så blir hon alltid mjuk och följsam och fullständigt underbar att sitta på innan slutet. Det är sällan vi avslutar ett pass på dåligt humör.
Imorgon tror jag vi ska involvera bommar på något sätt.
Åh vad jag älskar att vara ledig!

Energiboost

Äntligen fick jag sätta tillbaka bettet i Eponias mun! Eftersom tandläkaren plockade ut två vargtänder när hon var här så har jag ridit bettlöst sedan dess.
Firade med att rida ut i solskenet tillsammans med Madde och Vallde.
Eponia verkade nöjd med bettet och var jättefin i handen. Vi galopperade litegrann och det var verkligen en såndär ridtur som ger en energi för resten av dagen.


Epatraktorn


Madde och Vallde.

Finaste


Alla hjärtans - Emilystyle

Jag tror inte ens att jag ska börja mitt brandtal om hur mycket jag föraktar Alla Hjärtans Dag. Allt det där om att det bara är komersiell dynga som ger folk ångest har ni säkert redan läst och hört tusen gånger av andra bittra människor som har svårt att ge villkorslös kärlek på beställning.

Min idé om hur man ska fira denna dag är av följande sort:

8.00: Uppstigning, frukost och barn-tv med Nikki. (Seriöst, att inte fler barn får bokstavskombinationer och agressionsproblem av den där skiten de visar på Barnkanalen är ju ett jävla mirakel!)

9.00: Skjutsar Nikki på dagis och åker själv ner till stallet. Mockar, motionerar Eponia, tittar på när bästa massör-Hanna utför sitt mirakelarbete med min stela häst, hjälper Madde med Vallde, samt dricker kaffe och snackar en massa skit.

14.00: Svänger förbi på dagis och plockar upp Nikki för att sedan återvända till stallet för att göra iordning kraftfoder och ta in Eponia.
Åker sedan hem för att göra sånt som man tydligen måste göra när man är hemma, typ städa, äta mat och sånt som är rätt så främmande för mig.

18.00: Åker till stallet. Igen. Mockar ut, lindar ben och gosar med Epan. Nikki "rider".

Det kallar jag Alla Hjärtans Dag.




Horseware



Jag tävlar hos Lamia Michelle om dessa täcken från Horseware.
Jag tycker att HW-täckena är absolut oslagbara i jämförelse med alla andra, och Eponia är verkligen i behov av täcken. Jag har spanat i det där svettäcket bra länge nu, så det är bara att hålla tummarna att vi kan vinna någon gång.

På rosa moln.



Jag är kass på att fota i stallet. Jag är helt enkelt för upptagen med att faktiskt syssla med hästen att det där med fotograferingen totalt glöms bort. Men jag lovar att jag ska bli lite bättre på att dokumentera.
Det är jag faktiskt skyldig mig själv med tanke på hur jag och Eponia går framåt i raketfart nu.

Dansar med hästar.

Det är konstigt vad det är som påverkar ens humör.
Som ni läste i mitt tidigare inlägg så är det inte en bra period just nu. När jag vaknar är jag ledsen och när jag går och lägger mig på kvällen är jag antingen arg eller ångestfylld.
Idag har jag varit ledig, och fastän jag ansträngt mig till max för att ha en bra dag med Nikki så känner jag själv att jag varit en riktig bitch.

Så nu i eftermiddag åkte jag ner till stallet för att rida.
När jag påbörjade ridpasset kändes Epahästen stel, stark, motsträvig och hemsk. Vid ett par tillfällen sa hon "Fuck you" och försökte parkera mig i sargen istället.
Jag satt som en kratta och jag kände själv att jag inte gav nog tydliga signaler, att jag var hård i handen och att jag var ostrukturerad.
Men vi kämpade på med lite gångartsväxlingar, halter och halvhalter och när jag sedan samlade ihop tyglarna igen efter en liten skrittpaus så hade det hänt något.

Epan var mjuk och följsam, hon ökade och minskade på små hjälper, hon bar mig fram i förvänd galopp, skänkelvikningar och jag tillochmed satt ner i traven utan att det kändes som om jag skulle bryta ryggen på häststackarn. Mina skänklar var stilla, mina händer var stilla, jag satt fint i sadeln och det kändes som om hon löd min minsta vink.
När jag satt av var jag så sprudlande glad att mitt léende nog gick från öra till öra.
Det finns liksom ingen bättre känsla än när det först har gått åt helvete, och sen reder det upp sig. Och man börjar nästan kanske ana att det beror på en själv. Att man gjort något rätt.
Det är oslagbart.


Tillökning i familjen.

I söndags åkte vi till Umeå och hämtade hem familjens senaste tillskott; Eponia.

Hon är ett 8-årigt halvblodssto som vi fått låna tillsvidare.
Hon verkar trivas bra i sitt nya hem och varje morgon strax efter klockan 5 åker jag ner och tar en morgonpromenad med henne.
Delvis för att hagarna är sjukt leriga och det gör att hon mest står stilla om dagarna, och sen tycker jag det är mysig bonding mellan henne och mig och vi lär känna varandra.

Vi har ju också hunnit med lite ridning och det är pinsamt att erkänna att när jag sitter där uppe på 176 centimeters höjd så känner jag mig så odrägligt nöjd och jag vill aldrig kliva ner. Det är en sjukt fin häst och jag hoppas verkligen att vi kommer att få roligt tillsammans.

Någon gång då min hjärna inte är urkopplad ska jag uppdatera lite bättre, kanske tillochmed lyckas ladda upp en film. Men nu måste jag sova. Imorgonbitti väntar stallet igen, dock inte förrän kl 7. Sovmorgon!

RSS 2.0