Emily

Kortfattat: Crespo skötte sig snyggt trots en incident på framridningen. Vi red ihop 60% trots två stora missar och var första utanför placering.

Så nöjd med min hjälte!

 

 

Det gror en vrede inom mig, som samlats där ett tag nu. Vissa personer gör rätt i att hålla sig på sin kant och bara bevilja mina önskningar här framöver.

Känner mig som ett skenande expresståg som kommer att ta mig dit jag vill, oavsett vem som står i vägen. Bara kliv åt sidan, för nu har jag kopplat ur bromsarna.

 

 

PS!

Annars är jag en älskvärd person som vanligt. DS.

I helgen ska jag och Crespo åka på tävling. Eller ja, tränings -och semesterhelg som jag väljer att se det som.

 

Eftersom jag och Crespo inte känner varandra riktigt än, jag har ju trots allt bara haft honom i sex månader, så har jag absolut inga förväntningar. Den här tävlingen blir mest som en liten check var vi ligger just nu. Är vi redo att tävla?

Sen känns det som att jag mest vill kolla av hur Crespo fungerar på tävlingsplats. Kommer han vara cool? Äta, dricka, sova, kissa? Hur länge behöver jag rida fram? 30 minuter, eller 45 minuter?

Ja, det är mycket som man inte har en aning om när man har en ny häst.

Jag är förvisso rätt övertygad om att det inte kommer att vara någon big deal för Crespo att komma till en tävlingsplats då han tävlat mycket hoppning tidigare, men som sagt, nu handlar det om att vi som team ska lära oss hur vi ska förbereda oss för en start.

 

Programmet vi ska rida är en LB:2, och jag har som sagt inga förväntningar. Målet är att vi inte ska hoppa ut över dressyrstaketet, haha!

Hursomhelst ska det bli jätteroligt och jag längtar!

 

Imorgon åker jag och min fina vän till Åsele för att träna, och på fredagkväll åker vi till Lycksele för att sedan starta på lördagmorgon. Pepp, pepp!

 

Eftersom jag varit lite dålig på att uppdatera så gör jag det lätt för mig.

 

På senare tid har det blivit en hel del shopping.

Helst handlar jag ju som jag nämnt tidigare på Tegs Hästsport i Umeå. Förutom att det är en supermysig och fin butik så har de massor av olika märken och jag hittar alltid det jag behöver. Plus att det är supertrevlig personal och man går alltid därifrån i ett lyckorus.

I går var det måndag, och jag tror den dagen kommer att gå till historien som en av de bästa dagarna någonsin. Förutom att jag och Robert firade vår kärlek, så fyllde Crespo år, och solen sken!

 

Jag och Nikki ägnade dagen åt att cykla, äta glass, vara i stallet samt panta flaskor och städa lite här hemma. (Det sistnämnda låter ju inte så kul, men i Nikkis sällskap blir även de sysslorna roliga)

 

Kvällen spenderade vi i stallet. Nikki lekte med kompisar, Robert skottade in spån med traktorn, och jag fick uppleva det bästa ridpasset i hela mitt liv på Crespo.

Han var lite trälig i början och jag kände att nu jäklar är det dags att ta tag i vissa saker. Som tillexempel att han passar på att bli lång, skjuta ut bogen och bara falla isär i alla övergångar från galopp till trav. Jag fick kicka till honom och gå på honom litegrann, och först blev han sur och sparkade lite mot skänkeln, men när han insåg att han inte kom undan med det, så föll han till föga och vips så var alla delar på plats, jag slutade att studsa i sadeln och vi gjorde tillochmed en travökning där jag kunde se framhovarna skymta framför mulen på hästen. Underbart!

Ibland blir jag så less på mig själv att jag bara sitter och mesar på. Jag kan ju faktiskt rida om jag bara lägger manken till. Att det ska vara så svårt att förstå ibland...

 

Idag började det dock lite sämre.

Regnet stod som spön i backen och när jag tog in Crespo efter bara två timmar i hagen så frös han så han skakade, fastän han hade täcke på sig och det var 12 plusgrader ute. Jahapp.

Till råga på det så hade en renflock precis passerat förbi så Crespo var inte bara kall och frusen utan också superstressad.

Jag fick ägna en stund åt att torka upp honom under fleecetäcken, samt försöka rykta honom varm och lugn. Sen sadlade jag på och skrittade honom (med fleecetäcket på) i ridhuset i 30 minuter innan han kändes nog avslappnad för att börja trava. Sen joggade vi lite i trav och galopp, mest med fokus på att vara lugn och avspänd, och sen skrittade vi av igen och så fick han gå ut med dubbla täcken.

 

Men bara efter en timme hade det klarnat upp och blivit 18 grader varmt, så då var det bara att klä av honom ett lager igen. Usch, tycker det är riktigt svårt just nu att veta hur man ska klä både hästar och ungar för att det ska vara bra. Vädret vänder ju varannan minut!

 

Eftermiddagen och kvällen blev som gårdagen. Cykel, glass och stall.

Nu har både Robert och Nikki gått och lagt sig och jag ska väl göra detsamma. Har en tuff dag framför mig imorgon med Umeåresa blandannat.

 

Ska bjuda på ett roligare inlägg framöver när jag fått in lite bilder på datorn. Har gjort en hel del shoppingfynd som jag ska visa er!

 

Godnatt!

Får ganska ofta (?) kommentarer om att min häst är så väldigt bortskämd. Inte vet jag vad som räknas som bortskämd, men jag tror att det har något att göra med att jag oftat ryktar honom två gånger om dagen, promenerar honom på kvällarna om jag ridit på morgonen samt putsar på honom i tid och evighet. Crespo anstränger sig verkligen hårt för att smutsa ner sig så mycket som möjligt, och jag i min tur anstränger mig lika hårt för att hålla honom ren.

 

Kanske är han bortskämd i folks ögon, men det tar jag isåfall bara som en komplimang.

För trots att han nu är så fruktansvärt bortskämd så uppför han sig exemplariskt i alla situationer.

Crespo kan utan problem göras iordning i boxen utan att försöka gå ut, gå runt eller liknande. Ställd Crespo står, som jag brukar säga.

När man leder honom så hänger grimskaftet alltid slappt, även om han ser något läskigt. Han skulle aldrig få för sig att gå på mig eller försöka dra iväg.

Man kan utan problem sitta upp i lugn och ro utan att han går iväg (detta har vi dock fått träna på). Man kan hänga av sig jackor/täcken på sargen utan att han försöker traska iväg.

I mina ögon är han alltså en väldigt väluppfostrad häst, och det är det viktigaste för mig.

Jag skulle aldrig klara av att ha en häst som kliar sitt huvud på mig, skrapar med hovarna, springer runt i boxen när jag ska borsta eller liknande.

Sånt gör mig superstressad och är enligt mig lika oacceptabelt som farligt.

 

Ja, vet inte vad jag ville med det här inlägget mer än att skryta lite om min häst i vanlig ordning.

 

Imorse ringde min klocka 6.15, och då skulle det kokas kaffe och väckas barn och så vidare. När klockan slog 7 befann vi oss i stallet för att utfodra och släppa ut alla hästarna.

Det går oerhört smidigt måste jag säga när vi hjälps åt hela familjen.

Medan jag gav kraftfoder och täckade hästarna så bar Robert ut alla hösäckar i hagarna medan Nikki utfodrade katterna, kaninerna och marsvinen. Sedan hjälptes vi åt att släppa ut alla hästarna.

När klockan var 7.30 var det klart. Rätt snabbt jobbat måste jag säga.

 

Sen mockade jag till Crespo, Nikki mockade till shettisarna och Robert fyllde vatten ute i hagarna. Sen åkte vi hem och åt frukost och nu vilar vi lite.

Jag har sjuk träningsvärk i vaderna (?) sedan gårdagens träning i Åsele.

 

Här är ett litet klipp på det som är det absolut svåraste för oss nu: traven!

Jag kan verkligen inte sitta ner på min häst! Det går bara inte! Mina skänklar åker bakåt, och då passar Crespo på att dra i tyglarna så jag faller framåt. När jag försöker rida på framåt studsar jag nästan ur sadeln och då blir Crespo spänd och ännu studsigare. Ojojoj, hur jag tror att vi ska kunna visa upp oss på en tävlingsbana i slutet av månaden är för mig obegripligt i nuläget.

Men men, bara att träna på.

Ska åka ner och rida om en liten stund och får väl plåga mig med lite mer nedsittning.

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

 

Ja, de här filmerna kan man ju titta på om man är intresserad av att se mig och min häst galoppera runt i ridhuset i ungefär 700 varv.

Var ska jag börja?

 

Veckan började inte alls bra. Jag hade jobbat natt och vaknade sedan efter endast två timmars sömn och hade en hysterisk tandvärk.

Ni som någon gång haft tandvärk vet vad jag snackar om. Det är inte kul.

Jag har tidigare fött barn utan bedövning, samt legat under en häst som klev på min bröstkorg. Jag kan säga att jag vilken dag som helst gärna gör om det, hellre än att ha tandvärk.

 

För att göra en lång historia kort så blev det tandläkarbesök, en tand drogs ut. Sedan följde feber, smärta, smärta, inflammation, smärta och lite mer smärta. Allt detta i kombination med ungefär två timmars sömn per dygn, samt en massa jobb, Umeåresa med jobbigt möte, fler tandläkarbesök och en massa andra måsten.

När fredagen kom fick jag äntligen lite hjälp i form av Citodon, vilket gjorde mig hög som ett hus. Dock försvann inte smärtan.

 

Igår, efter fem dagars konstant smärta, kände jag mig ganska ynklig. Så när Robert började prata om att han skulle åka till Östersund för att köpa något slags toalettskåp till vårt nyrenoverade badrum, kunde jag nog inte bry mig mindre. Jag hummade lite och sa "Mm" "Fint" "Hejdå" och sedan tyckte jag lite synd om mig själv.

 

På kvällen ringde Robert och sa att han alldeles strax skulle vara hemma, och att jag var tvungen att komma ut och hjälpa honom in med skåpet. Jag suckade och masade mig upp ur soffan där jag precis lyckats landa efter ett tolvtimmars jobbpass.

Döm av min förvåning när toalettskåpet han köpt såg misstänkt likt ut som det tävlingsskåp jag suktat efter i hela mitt liv och som jag aldrig trodde skulle hamna i min ägo.