Ladda om
Eftersom vi tävlade i helgen så inleddes denna vecka väldigt lugnt.
Jag och Crespo tog en promenad tillsammans i ungefär en halvtimme. Crespo är alltid stencool ute när man leder honom. Då kan han traska omkring i villakvarter fastän folk skakar mattor eller klipper gräs. Mopeder, lastbilar och annan trafik är inte heller något problem.
Däremot har vi haft problem att rida ut.
Inte för att han är rädd för saker då heller, men när jag sitter i sadeln är det som att han tror att han har övertaget, och då bockar han, och skyggar och beter sig allmänt olydigt.
Men igår, alltså tisdag, så sadlade jag Crespo i full övertygelse om att vi skulle skritta ut och att det skulle gå bra. Det gjorde det också. Jag var nästan lyckligare efter den ridturen än efter något annat ridpass.
Han var så lugn hela tiden och skrittade med taktfasta steg, och skyggade inte för någonting.
Jag tolkar det som att han litar på mig nu, även när jag sitter på ryggen.
Det glädjer mig, för jag har verkligen lagt ner mycket tid på att vara ute med Crespo efter vägarna. Antingen som fram -eller avskrittning, samt alla dagar som han bara skrittat så har vi hållit oss ute.
Arbetet verkar alltså ge resultat, och det är skönt då jag såklart vill kunna rida ut med min häst. Inte bara för att det kan vara mysigt, utan också eftersom jag vill variera underlag för att hålla honom skadefri.
Nästa projekt är att kunna rida ordentliga pass i paddocken utan att han ska spänna till. Det har jag inte kunnat ta itu med riktigt eftersom vi haft ett fruktansvärt underlag där ute. Men nu är det bättre, så nu ska det ridas ute!
Idag blev det ett joggpass i ridhuset (med avskrittning ute - uppsuttet!) och han kändes rätt okej efter en stund. Imorgon lägger vi upp det på samma sätt; jogg och sedan skritta ut.
Fredag och lördag är det träning i Åsele för Katarina Gustafsson och det ser jag verkligen framemot. Nu laddar vi om inför nya utmaningar!
Det är det jag älskar mest med de här dagarna efter tävling; man är fylld av motivation att göra bättre nästa gång, och man vill bara lägga all energi på att träna och bli bättre!
Som det ser ut nu så kommer den här hösten bli helt grym dessutom när det kommer till träningstillfällen. Katarina är bokad nära på var tredje, och ibland varannan helg, och däremellan kommer Ida dessutom till Vilhelmina ett par gånger. Däremellan har jag tänkt åka till Åsele och träna för Ida, så det kommer bli väldigt mycket träning under hösten. Jag älskar det!
Hur ofta tränar ni?
TÄVLING LMR DAG 2
Idag vaknade jag upp av att regnet smattrade mot busstaket. Det var kallt som fasen eftersom vi stängt av elementet igårkväll då det var för varmt. Min ena höft ömmade efter gårdagens fall och det kändes inte som en toppendag att vakna till.
06.45 satt jag dock i sadeln för att jogga Crespo lite i ridhuset. Jag ville upp i sadeln och känna efter hur det kändes. Sen ställde vi in honom i boxen igen och gick till bussen för att äta frukost och chilla lite. Jag bestämde mig för att jag mest troligt inte tänkte starta.
Emma och Madde genomförde sina ritter och jag var ännu mer övertygad om att jag inte ville rida idag. Okej att bli avkastad inne på banan en gång, men jag kände inte för att göra det två gånger.
Ida, min mentor och klok rådgivare, tyckte dock att jag kunde ta honom till ridhuset och rida fram, och sedan bestämma mig just innan det var min tur. "Känns det bra så startar du, och känns det inte bra så skit i det", rådde hon.
Bra, tänkte jag, då kan jag säga att det känns skit och så struntar jag i alltihop.
Vi gjorde iordning Crespo och jag red fram inne i ridhuset där jag fick vara helt själv. (Det som är så bra med Lappmarksryttarnas tävling är att man kan rida fram både inne och ute).
Jag tänkte hela tiden att jag inte skulle starta, och bara därför så red jag riktigt bra. Crespo försökte muppa sig likadant som dagen innan men den här gången mötte jag upp med skänkel och red på framåt, och vips så kändes det rätt okej ändå.
Och vafan, jag hade ju ändå tagit på mig kavajen och allt...kanske lika bra jag kör på då?
När det var en ryttare före mig så bestämde jag mig för att rida ändå.
När jag red in på banan så insåg jag två saker:
1. Hästen kändes helt okej.
2. Jag hade inte pluggat in programmet. (Jag hade ju inte tänkt starta)
Väl inne i programmet så fick väl Crespo styra lite själv. Jag gjorde kanske inte så nogranna vägval (mestadels pågrundav att jag inte visste vart jag skulle) och jag lät Crespo fatta galopp där han tyckte det kändes bra, och det var ju inte nödvändigtvis där det skulle vara.
Hela programmet igenom satt jag och funderade vart tusan jag skulle, och jag räddade mig själv många gånger genom att kolla på de tidigare ryttarnas spår. Lyckades på något sätt rida rätt hela tiden och resultatet blev 63,71%
För mig kunde det lika gärna ha varit 93% för det kändes verkligen som en seger att våga rida in efter gårdagens skämmiga katastrof! Att få visa att min häst inte är dum, och att jag faktiskt kan rida någorlunda bra ändå. Men mest nöjd är jag att jag kunde få gårdagen ur huvudet och våga vända blad.
TÄVLING LMR DAG 1
Ja, i helgen har vi alltså varit och tävlat.
Första dagen, alltså igår lördag, vaknade jag kring 6.30 och gick då för att fodra, mocka och promenera Crespo. Det var riktigt fint att ha bussen på plats, och bara kunna knata ut till stallet när man ville.
Vi skulle inte starta förrän 13.14 så vi hade god tid på oss. Vi åt frukost i bussen, hjälpte Emma och Madde som red LB:2 och promenerade Crespo en vända till innan det var dags att börja göra sig iordning.
Jag har ju en riktig guldklimp i Lovisa som hjälper mig så bra med allt. Hon knoppar och håller ordning på allt, när jag är för nervös eller tankspridd.
Jo, för trots att jag tidigare skrev att jag inte är nervös längre när jag tävlar, så var jag igår så nervös att jag mådde illa. Crespo hade varit superspänd kvällen innan och jag hade bara en dålig magkänsla och jag sa flera gånger att jag trodde att jag skulle åka av.
Det gjorde jag också.
Jag är ju inte en sån som bara skryter, utan jag bjuder på mina missar också. Det var ju bara synd att det skulle vara en så rejäl en.
Det som blev fel denna gången var att jag inte följde mina egna råd om att fokusera på framridningen och inte låta sig störas av omgivningen. Jag blev jättestörd av allt; transporter som kom och parkerade bredvid banan, hästar som backade in i oss, hästar som kom för nära, osv. Allt som jag inte skulle bry mig om började jag fokusera stenhårt på, och det som jag borde fokuserat på; det vill säga rida min häst, glömde jag totalt bort.
Men så kan det vara. Nu har man lärt sig den läxan.
Kaosdagen
Jag brukar i vanliga fall vara rätt så organiserad. Jo faktiskt.
Jag brukar vara färdigpackad flera dagar i förväg och ha tusen olika packlistor och att-göra-listor.
Den här gången vet jag inte vad som hänt. Känns som att jag har noll koll, och igår hade jag ett riktigt nyckelkaos.
Vår gode vän Hansson som är elektriker skulle hjälpa oss att fixa något med kylskåpet i bussen. Fråga mig inte vad, jag kan ingenting om sådant. Hursomhelst så ringde han mig när jag var i stallet igårkväll och undrade om jag hade nyckeln till bussen för han skulle ta några mått.
Det visade sig att jag inte hade nyckeln, så stackars Hansson fick komma ner till stallet, hämta mina lägenhetsnycklar, för att sedan åka hem till mig, där bussnyckeln fanns. Trodde jag.
Efter en stund ringde han.
"Nyckeln är inte här hemma"
Vars fan har jag den då!?
Sprang ut i min bil som jag hade parkerad utanför stallet. Kunde dessvärre inte leta igenom den då bilen var låst, och nyckeln till bilen var inuti bilen. VAA!!??
"Ehh, Hansson, du måste ta med reservnyckeln till min bil!"
Sen fick den tappre riddaren inte bara ta med reservnyckel så jag kunde ta mig in i min bil, utan även åka ner till ett garage där jag parkerat vår andra bil, och turligt nog hittade han bussnyckeln i den bilen. När han sen kom ner till stallet så skakade han på huvudet och delade ut ett gäng nycklar till mig.
Åh, jag är så vimsig!
Nu är iallafall planen att utfodra Nikki med frukost, packa våra egna saker, åka ner och fixa iordning i bussen, packa in alla våra saker och bädda iordning sängkläderna och så vidare. (Varför gjorde jag inte det tidigare?)
Sen ska det handlas lite frukostmat som ska in i kylskåpet, och sen ska jag packa alla Crespos saker. (Där tror jag att jag har koll) och sedan ska Crespo duschas, allt hö och alla grejer ska in i bussen och sen är vi förhopningsvis resklara vid 16-17 tiden.
Måste också komma ihåg att ta ut pengar. Av någon anledning så måste man betala allt kontant på den här tälingen, vilket är lite osmidigt tycker jag. Lättare när allt dras från TDB direkt. Men jaja, sånt är livet.
Önska mig lycka till, med packningen!
Vardagen
Jag hoppas att alla som gnällde över extremvärmen i somras är nöjda nu. Nu är det nämligen svinkallt. Termometern tar sig med nöd och näppe över 10 plusgrader på dagarna, och jag fryser!
Regnjackor och dunvästar är modellen nu om dagarna.
Dagarna ägnas mest åt en massa måsten. Det är ärenden som ska utföras, möten som ska hållas, tider som ska passas och en jäkla massa saker som ska fixas iordning inför helgens tävling. Jag tvättar, packar, skriver listor och planerar.
Kvällarna ägnar vi dock åt lugna stunder i stallet, där jag och Nikki ryktar Crespo och Amie och bara känner lugnet.
Nikki bjussar på riskaka.
Och Crespo är superavis för att han inte fick någon.
Nikki är duktig på att sopa och hålla rent på skötselplatsen, men Crespo vill gärna hjälpa till.
Idag var det dags för en vilodag för Crespo, vilket innebar att han fick skritta i skogen i en halvtimme med Nikki på ryggen. Imorgon står ett dressyrpass på schemat innan vi åker iväg till Lycksele på fredag.
Tankar inför helgen.
I helgen ska vi tävla igen.
Nu var det ett tag sedan, sist vi tävlade var ju under midsommarhelgen, då vi slog till med en seger i Nordmaling.
Även om det är ett roligt minne, och jag tar med mig mycket från den dagen, så känner jag att inför denna helg så börjar vi om på blank papper.
Vi ska ju debutera LA, och jag sätter inga höga mål.
Det är absolut ingenting i programmen som egentligen är svårt för Crespo, men med tanke på att vi haft en viloperiod nu i juli, och inte alls är i samma fas som i våras, så tänker jag att vi bara ska rida in på banan och känna efter hur det är att rida dessa program.
Jag har ju själv ingen erfarenhet av att tävla i dressyr, så varje tävling får jag se som ett tillfälle att skaffa rutin.
Det enda målet jag sätter upp egentligen är att jag ska rida genom hela programmet. Inte sitta passiv och absolut inte gå händelserna i förväg. Rida varje moment i nuet, och inte hasta igenom programmet och slarva.
Sen bryr jag mig inte om vilken procent vi hamnar på. Jag vill hitta en bra känsla.
I Nordmaling, på en aningens spänd häst som lekt rodeokung på framridningen.
För övrigt tycker jag att jag är ovanligt lugn när det gäller det här tävlandet. Jag minns när jag tävlade i hoppning tidigare. Då var jag alltid illamående av nervositet och jag kunde varken äta, dricka eller ens svara på tilltal. När de ropade i högtalarna att jag skulle hålla mig beredd så kändes det alltid som att jag skulle svimma och jag ville bara rida ut i skogen och gömma mig.
Ingenting av detta känner jag av nu. Vet inte om det är för att det i regel är en lugnare stämning på dressyrtävlingar, eller om det är att jag känner mig säkrare i mig själv som ryttare, men något har förändrats och jag känner mig helt lugn.
Hoppas detta zen-mode håller i sig tills på lördag.
Hur fungerar ni innan start? Är ni nervösa?
Datainkompetensen!
Är det någon där ute som skulle vilja hjälpa mig lite med att fixa till bloggen? Skulle t.ex vilja byta header och ändra typsnitt osv. Och jag kan som ni vet INGENTING om NÅGONTING när det gäller de här datamaskinerna.
Ja bju på kaffe. Hjälp mig!
Klassisk måndag
Vaknade av att regnet piskade på fönsterrutan och att en genomblöt katt sprang in och la sig under mitt täcke. Mysigt uppvaknande. Fattar inte vad det är för fel på denna katt. Hon sitter ute på balkongen i regnet, och sen efter ett par minuter är det som att hon plötsligt inser att hon är blöt, och då måste hon ju promt göra mig uppmärksam på det lilla problemet.
Jaja, när man ändå var vaken så var det bara att masa sig ur sängen och börja styra upp frukost.
Vid klockan tio åkte vi till stallet. Regnet öste fortfarande ner, så när vi mockat och fyllt spån fick Crespo komma in. Även fast han haft täcke på sig så var han frusen och ledsen över att ha varit tvungen att uthärda regn i hela tre och en halv timme, så han blev mycket nöjd när myspyjamasen åkte på och lunchhöet serverades inne i boxen.
Häst som hatar regn. (Gammal bild, och han ser inte så missnöjd ut ändå, men det är bara för att han vid detta tillfälle insåg att han skulle få komma in)
Efter att vi varit hemma en stund och tittat på film och intagit lunch, åkte vi ner till stallet igen och jag gjorde iordning Crespo för ett pass i ridhuset. Jag började med att skritta fram på lång tygel i cirka 15 minuter som vanligt. Sedan kortade jag tyglarna lite och skrittjobbade litegrann. Ställde åt båda hållen, och red honom rund och låg med fokus på att han skulle skritta på med bra energi.
I traven red jag på samma sätt; ställde utåt, ställde inåt, flyttade lite för båda skänklarna, varierade mellan rättvänd och förvänd öppna.
Ganska snart började vi med galoppen. Jag brukar inte trava så mycket i början då jag ofta hamnar i ett läge där han vill lägga sig på handen och dra mig ur sadeln. Då är galoppen bättre att värma upp med tycker jag, då jag lättare kan bibehålla positionen i sadeln.
Uppvärmningen i galopp innebar att jag red en del skänkelvikningar över diagonalerna, samt en massa förvånd galopp precis som jag tränat för Ida: Öppna, förvänd öppna, volt, ställa utåt, ställa inåt.
Efter det arbetet så skrittade vi lite och pustade, och när jag tog tyglarna igen hade jag en miljonhäst under mig. Vi jobbade lite mer förvänd galopp, men nu lite linjer ur LA- programmen vi ska rida i helgen, och denna gång i lite högre form med lite kvickare språng.
Avslutade med lite travöppnor längs långsidorna samt serpentinbågar. Jag brukar alltid vilja avsluta med att rida serpentiner, för då är det så lätt att känna om han verkligen är i balans och på båda tyglarna. Om han faller åt något håll eller lägger sig på min skänkel i någon båge så vet jag att han inte riktigt är där jag vill ha honom.
Idag var han dock jättefin, det var bara i första bågen till höger som jag fick knacka till honom lite och påminna honom om att inte lägga sig på min högerskänkel.
Jättenöjd med dagens pass och Crespo frustade och var så nöjd! Kändes som ett riktigt bra rep inför helgen!
Måste be någon fota oss någon dag, har bara gamla bilder att bjuda på.
Nu ikväll blev det ännu ett besök i stallet. Crespo fick skritta en stund i ridhuset eftersom han stått inne mest hela dagen. Nikki passade på att rida barbacka.
Sen höll jag lektion med Emma och Candela och det såg verkligen bra ut ikväll. Jag brukar inte direkt vilja påstå att jag har några pedagogiska kunskaper, men någon gör jag nog rätt eftersom det blir bättre från gång till gång.
Efter en massa surr (vet inte hur vi kan ha så mycket att prata om jämt? Vi ses ju varje dag!) och utfodring av hästarna, så tog vi oss hem tillslut.
Nu sover Nikki och jag ska snart göra henne sällskap. Är så sjukt trött hela tiden. Börjar tro att det är något fel i kroppen på mig? Är alltid trött, blir inte pigg än hur mycket jag sover. Sen så blir jag illamående och får ont i magen så fort jag äter något. Äsch, får nog ringa nödslakten och säga att de ska hämta mig.
Godnatt på er!
En helg i stallet
Under helgen så har de flesta av "stallfolket" varit funktionärer på körtävlingen i Lycksele. Jag och Nikki stannade dock hemma för att ta hand om stallet. Någon måste ju göra det också.
Det blev två tidiga mornar för lillpigan. Halv sju ringde klockan både lördag och söndag, och efter att vi fodrat och släppt ut hästarna i hagarna har Nikki fått inta sin frukost sittandes på en pall i stallgången medan jag börjat med mockningen.
Nikki är så duktig på att hjälpa till. Hon fyller vatten, bär hösäckar, mockar så fint inne hos Amie, och sopar stallgången. En riktig fröjd att ha med henne i stallet.
Vatten är viktigt. Nikki fyller nytt och fräscht vatten varje dag, här till Candela och Amie.
Förutom morgonsysslorna såsom utsläpp, mockning och iordningsställande av foder och hö, så har vi såklart ridit Crespo och tagit hand om allt runtomkring honom. Det har varit lite slitigt på så sätt att vi ansvarat för alla utfodringar, vilka är utsatta med fyra timmars mellanrum. Detta gör att man inte hinner göra så mycket annat än att åka fram och tillbaka till stallet, så vi tänkte att det är lika bra att hålla sig där hela tiden. Så mellan målen har vi förutom ridningen då, sysslat med lite fix i lastbilen.
Nikki och "Hästis" kollar på tv medan jag och Robert fixade med en massa elkablar och skit.
Sen testade vi att bädda ut sängarna, och Nikki provlåg för att kolla komforten.
Det är det bästa jag vet faktiskt, att få åka till stallet direkt på morgonen. Det är så lugnt och fridfullt då, och vid den här tiden på året kan man njuta i fulla drag utan att frysa eller behöva ta på en massa täcken.
Fjordingarna Lucas och Vallde avnjuter höfrukost i solen.
Nikki käkar riskaka mellan sysslorna.
Zebran med benen i kors.
Sockan och Pokemon är inga fotomodeller precis.
Katterna gör sitt jobb. Dessvärre orkar de inte alltid äta upp sin fångst, så det ligger en hel del såna här runtomkring på marken.
Nu ikväll har de frånvarande stallmänniskorna återvänt, så imorgon är ordningen återställd och vi behöver inte sköta annat än vår egen häst. Ikväll åkte vi ner för att skritta Crespo och han fick även vara lös i ridhuset en stund. Han uppskattar det dock inte så mycket som man kan tro. Han vill helst vara nära mig hela tiden och när jag säger att han ska stå stilla så jag kan fota honom så ser han såhär förnärmad ut:
Nej, nu är det sängen som gäller för stallpigan Emily. Så man orkar med en ny dag i stallet imorgon. Hästnörd, jag? Näähää!
Tillbaka i sadeln.
Min syster Hannah har äntligen tagit sitt förnuft till fånga och flyttat hem igen.
Nu har hon även kommit på att det skulle vara roligt att ta upp ridningen igen, efter tio hästlösa år. Det var på tiden, tyckte jag och slängde direkt upp henne på trotjänaren Sockan.
Nikki kollar att Hannah borstar ordentligt.
De gamla takterna sitter i.
Sen fick dock proffset ta över och visa hur det ska gå till.
Tycker att det är jätteroligt att ha lillasyster hemma igen och ännu roligare ska det bli att ha henne i stallet.
Nojan
Skrattar lite åt mig själv när jag läste igen förra inlägget. Även fast jag kanske överdriver lite och brer på för att det ska låta lite roligt, så är det inte så långt från sanningen det där om att jag nästan är nära att ringa nödslakt så fort min häst viftar på svansen.
Jag kan inte fatta varför jag är så nojig när det gäller min häst?
När det kommer till min egen hälsa är jag praktiskt taget likgiltig. Jag struntar i om mina värden är dåliga, om jag brutit något eller på något annat sätt inte är frisk. Det löser sig liksom...kanske.
Inte ens gällande min egen dotter är jag lika manisk. Jag menar, hon är ju min avkomma, hon är tuff. Hon klarar sig...nog.
Emma skrattar och skakar på huvudet rätt så ofta åt mig. Som här om dagen när hon pratade med hovslagaren i telefon.
Emma: "Kan du komma och sko i veckan? Sockan har tappat en sko, och de andra ridskolehästarna behöver nog också ses över..."
Jag: "Och min häst håller på att dööö!"
Emma: "Ja och så håller ju Emilys häst på att dö...igen"
(Vet inte vad hovslagaren svarade, men förmodligen var han inte jätteupprörd eller chockad över den information han just fått)
Emma: "Nja, jag vet inte...vänta. Emily, vad håller han på att dö av nu?"
Jag: "Han är lång i hovarna!"
Emma: "Han är lång i hovarna"
(Fortfarande verkade det inte som att hovslagaren riktigt tog detta på allvar)
Emma: "Mm, jag ska säga det. Du Emily, han säger att det är en ovanlig dödsorsak"
Jag: "Jamen min häst är ovanlig! Säg att han kommer nuuuuu!"
Sen blev jag typ utkastad från kontoret på grund av direkt störande av personal och indirekt störande av hovslagare.
Igår var äntligen hovslagaren på plats, och mitt hjärta sjunger ända tills Emma meddelar att han bara hinner sko tre hästar, då de mest akuta (tydligen var inte Crespo inräknad bland dessa) men att han kommer tillbaka för att sko resten senare i veckan.
Say what!?
Tror att hovslagaren skrattade lite i smyg också när jag med darrande underläpp frågade om det verkligen kunde vara sant att han inte skulle sko Crespo.
"Men jag tror inte han håller på att dö" flinade han. "Han står ju iallafall fortfarande på benen"
"JA NU JA! Men imorgon kanske han inte gör det!" ylade jag.
"Men skodde vi inte nyss?" funderade hovis.
"Det är sex veckor sedan!" fräste jag "Och han har växt jättemycket och igår snubblade han när jag skrittade och..."
"...han håller på att dö?" avslutade hovslagaren meningen.
"EXAKT!" brölade jag.
"Jaajaa, vi måste väl sko honom idag då.Vi vill ju inte att Vilhelminas bortskämdaste häst ska gå och dö"
Jag är inte bara en nojig hästägare, jag är manipulativ också.
Och så har jag såklart världens bästa hovslagare.
Trög ryttare
Ibland blir jag så trött på mig själv.
Har suttit och ridit på min häst nu i snart två veckor och tyckt att han känns stel, tung och allmänt jävlig att rida.
Och när man sitter där och rider och det inte känns riktigt bra, så börjar tankarna skena.
"Känns han inte lite oren? Kanske han har ont i ryggen? Är han halt? Kanske något fel i munnen? Kanske han har ihopväxta ryggkotor? Brutit alla fyra benen? Brutit nacken? Kanske jag måste ringa nödslakten?"
Tvingar Robert att filma när jag rider. Skickar filmen till Ida. "Tycker du min häst rör sig konstigt? Kommer han att dö?"
Som väntat svarar Ida att det inte är något fel på hästen, han ser oförskämt fräsch ut men den där personen på ryggen kanske borde göra någonting istället för att bara sitta där och se dum ut. Typ börja rida. Typ.
Och eftersom jag så många gånger senaste tiden sagt: "Det känns som vi är på ruta ett igen. Han känns ungefär likadan som när jag haft honom i en månad" så trillade liksom poletten ner idag.
Om hästen känns som han gjorde för ett halvår sedan, så kanske jag borde rida som jag gjorde för ett halvår sedan. Detvillsäga mycket basicarbete. Hjälpa honom att hitta balans och bärighet. Inte bara sitta där som ett miffo och vänta på mirakel från ovan.
Smart Emily! Vilket geni.
Så när jag red idag så gick jag tillbaka till en övning som vi gjorde väldigt mycket i början, och som jag även skrivit om här. Galoppera på ordentligt på långsidan, sedan lägga en stor volt på kortsidorna där jag enbart vänder med ytterhjälperna och ställer hästen utåt så att han själv måste bromsa upp sig, utan att jag behöver ta i tyglarna. Det resulterar i att han inte kan dyka och lägga sig på handen utan måste lägga vikten på bakdelen för att själv bromsa upp farten.
Hokuspokus, efter en kort stund med denna övningen så hade jag tillbaka min häst som jag är van att rida numera. På tygeln, framme för skänkeln och i balans.
Åh vad jag blir störd på mig själv ibland. Att man ska vara så trög!
Stackars krake, han får stå ut med en hel del...
Sunday, bloody sunday.
Vet inte varför, men helt plötsligt har den ljuvliga tempurmadrassen i sängen börjat ge mig förbannat ont i ryggen. Vaknar upp varje morgon med en knivskarp smärta i ländryggen samt ont i nacken. Ni vet känslan när man råkat somna i bilen och legat med huvudet på sned, och när man sen vaknar har man skitont? Så har jag varje morgon numera och jag fattar inte varför? Har inte haft ont i varesig nacke eller rygg på jättelänge, och nu har jag det helt plötsligt konstant?
Detta gör att jag nu är på skitdåligt humör mest hela tiden. Är förmodligen en riktig ragata i folks ögon.
Tror jag skulle behöva gå till någon naprapat eller något.
Hästen verkar dock vara vid bättre vigör. Han är lite gladare nu när han fått börja trava och galoppera, efter att ha skrittat i nästan tre veckor. Dock så är det väl inte jätteroligt att rida nu då han är väldigt oriden och är stel och stark och jag börjar tvivla på att vi kommer att kunna tävla om två veckor. Inte för att jag oroar mig speciellt för hans hälsa, han känns frisk och kry och har ju inte varit off om man inte räknar med skrittveckorna, men han är bara såå oriden.
Men det är väl bara att jobba på och se hur det artar sig.
Crespo och Vallde, taggade på ett pass i ridhuset.
Idag har annars varit en rätt lugn dag. Vi tog sovmorgon till 9.30 (!) och sen begav jag och Robert oss ner till stallet. Robert mockade medan jag red, och efter lite allmänt stallpyssel åkte vi hem och vilade en stund, handlade, fick hem finaste Nikki och sedan åkte vi till morfar och grillade hamburgare.
Sen åkte Robert iväg som vanligt på söndagseftermiddagarna så nu är det bara jag, lillan och Pixikatten hemma.
Bästa vänner.
Ska nog lägga mig tidigt ikväll. Har någon slags söndagsångest och många tankar som virvlar runt i huvudet. Inte ens Hästnet kan råda bot på dem, så det är väl bara att ge upp.
Hoppas alla ni läsare haft en bra helg.
Till salu - hopptalang!
Måste nog tyvärr sälja min fina häst, då det tär alldeles för mycket på mitt redan svaga psyke att behålla honom. Han är jättesnäll i alla situationer och är helt underbar, förutom när han hoppar ut ur hagen eller får stora blödande sår under magen pågrundav knotten.
När han är ute i hagen så kan han lätt dra på sig små trampskador samt bli stel och spänd, tillexempel om det råkar landa en regndroppe på honom.
Allt detta gör nu att jag överväger att byta honom rakt av mot en frimärksamling alternativt ett akvarium. Om du äger ett par stickor och lite garn kan jag också tänka mig att byta, mot en mindre summa emellan.
Nej, skämt åsido.
Men vissa dagar undrar jag faktiskt varför jag utsätter mig för att ha en häst. Det är precis som att ha barn, man får springa före och efter hela tiden och ständigt vara orolig!
Imorse gjorde jag en ny hage åt Crespo. En lite större, med massor av god klöver som jag tänkte att han skulle gå och mumsa på hela dagen. Han blev supernöjd, och jag med.
Med gott samvete lämnade jag honom ett par timmar för att åka upp till mamma och rensa hallon.
Vid middagstid ringer Emma och säger att lilla Amie, stallets shetlandsponny, gått in i Crespos hage men att de båda går och betar i lugn och ro och verkar väldigt nöjda med varandras sällskap.
Vi har liksom gett upp hoppet om att stänga in Amie, hon rymmer ändå hela tiden. Men eftersom hon är oskodd bak och de verkade lugna och snälla mot varandra så tänkte jag att det nog inte skulle vara något problem.
Tio minuter senare ringer dock min kompis Frida med panik i rösten.
"Jag såg en stor svart häst, som måste vara Crespo, hoppa ut ur hagen! Du måste komma!"
Vi körde i ilfart ner till stallet, som tur var så satt vi redan i bilen så vi var på plats ungefär tre minuter efter att Frida ringt.
Möts av en lös Crespo som galopperar runt på parkeringen och ser helt villrådig ut.
Tackochlov så kunde jag få fast honom direkt. Han är ju som bekant inte så bra på det där med vildhästliv, så han var nog lite tacksam att matte kom och tog hand om situationen, som han totalt tappat kontrollen över.
Tydligen så hade Amie tröttnat på att vara innanför staketet, så hon hade helt sonika gått ut, och Crespo, som trodde att det var livslång kärlek på gång mellan dem två, blev väldigt upprörd och beslöt sig för att följa efter sin käresta. Han insåg väl då att han faktiskt har en riktigt fin hoppstam och hoppade då helt enkelt ut.
Som tur är så hade han bara lyckats åsamka sig ett pyttepyttelitet sår på höger fram, och han verkade då (peppar peppar) inte lyckats dra på sig några större blessyrer. Inga brutna ben vad jag kunde se iallafall.
Tvättade såret och sen fick alla hästar kollektiv bestraffning genom att gå in i sina boxar. Där får de stå nu och begrunda sitt tilltag.
Ska åka ner om en timme igen och hoppas att jag inte möts av några ballongben eller posttraumatiska stressyndrom.
Hästar alltså!
