Nyaste gadden

 
 
 
 
Ja såhär ser den ut. Jag önskar att jag hade en bättre kamera så man kunde få fram färgerna bättre, för den blev verkligen grym!
Men så sjukt svullen som armen är har jag väl aldrig varit med om. Den än nästan dubbelt så stor som min andra arm. Aja, det läker väl. Tvättar och smörjer som vanligt.
 
För övrigt är det en jävla skitdag. Morgonen var bra med ett benpass på gymet och sen hem och äta frukost. Att ha sällskap av R på morgonen än ingen vanlig företeelse, så det var extra härligt att han var hemma.
Men nu när jag vaknade var det som om man vänt på en pannkaka. Helvete så irriterad jag känner mig. Och det på allt!
Men jag vet vad den egentliga irritationskällan är, så jag ska ta itu med den ikväll.

Nya gaddningen.

 
I torsdags åkte jag iväg till Lycksele igen, och såhär blev resultatet.
 
 
 
Texten är en dikt som heter "Self pity" av D.H Lawrence. Jag kom i kontakt med den ungefär för tio år sedan då jag och min partner in crime Linda bodde i Krontjärn och Kullen en hel sommar där vi hade våra hästar. Vi kom över en gammal film som heter G.I Jane, som vi av någon anledning såg typ varje dag under hela sommaren. Direkt jag hörde den här dikten så satte den sig i mitt huvud och under alla dessa år så har jag ofta tänkt på den och tyckt att den är väldigt tänkvärd och fin.

Pain

Den 4/4 är det dags igen. Då ska det gaddas. Eftersom det bara ska göras en text den här gången så tänkte jag att det blir en enkel match. Texten på underarmen kändes ju knappt eftersom det inte skuggades och grejades som på skuldran, som gjorde skitont. Men på något konstigt vis så fick Emmoth mig att helt ändra val av placering, så nu har jag grym smärta att vänta. Tur att jag jobbar natt och sen åker direkt till Lycksele, så kanske tröttheten bedövar mig lite. Jag längtar!

Loppan



Lovade ju för länge sedan en bättre bild på tatueringen. Tyvärr tycker jag ju sällan att en bild kan göra tatueringen rättvisa. Det ser alltid bättre ut i verkligheten, men så här ser det iallafall ut.

Gaddad igen.

Äntligen, äntligen var det dags igen.


Precis som förra gången så var det Emmoth som fick nöjet att bereda mig lite smärta, och jag kan säga som så, att jag hade aldrig ens vågat drömma om ett så bra resultat.
Denhär tatueringen bestämde jag mig för att skaffa redan 2009 då Lindy försvann, och nu blev det äntligen av.
Anledningen till att jag dragit ut på det är att jag var så rädd att man aldrig skulle kunna göra henne rättvisa, att det inte skulle gå att återskapa henne som hon var.
Men det lyckades han verkligen med.



Jag hoppas att jag snart ska kunna ta en bättre bild, då vinkeln och den sunkiga skitmobilkameran inte riktigt gör tatueringen rättvisa. Dessutom är den lite svullen vid fototillfället.

Ont gjorde det, ja. Men bara sista timmen av de tre timmar jag låg där. Första halvtimmen höll jag dessutom på att somna då jag var så trött och fick ligga så bekvämt. Och sen kom Elin, Annelie och Madde och underhöll mig så det var rent gemytligt.

15 november är det dags igen...

Gaddad

 I torsdags åkte jag till Lycksele för att tatuera mig.
Jag vet inte om jag var så smart när jag bestämde mig för att göra tatueringen på insidan av underarmen, delvis på handleden eftersom jag lider av en svår nålskräck och knappt tål att någon ens tar på mina handleder.

Men det gick bra. Det gjorde faktiskt inte ett dugg ont. Det sved liksom lite, men det var mer som en skön brännande känsla istället för smärta.
Jag hade informerat tatueraren om att jag förmodligen skulle svimma och spy, så efter ett tag frågade han:
- Gör det ont?
- Nej. Det är skönt.
- Jaha, du är en sån.



Jag blev iallafall sjukt nöjd och jag tycker den blev så fin. Tyvärr har jag ingen bild på hur den ser ut nu när den har läkt, men såhär såg den ut efter ett dygn.

Lite svullen och så, men nu är den skitsnygg. Ska försöka ta en bättre bild senare.

RSS 2.0