Emily

Tur att jag fick spendera kvällen i stallet, det gör alltid att livet känns lite lättare.

Robert är som vanligt i fixartagen och har idag fixat lite i Lillemans box.

Ny vattenkopp inköpt. Lilleman kliade sig på den förra så den gick sönder...

...så därför har han fått en liten kliarhörna också.

Pixi har fixat sig en ny säng. Jag skulle bära ner lite kartonger till soprummet, men det får bli en annan dag...

Han var riktigt fin och vi gjorde massor av övergångar vilket resulterade i de bästa enkla bytena hittills. 

Robert och Lilleman var ute i nästan tre timmar och transporterade bort alla doningar och plogar bort till vändplanen.

Idag fyller Robert år så vi har haft en lugn morgon med frukost och presentöppning. Vi ska strax åka och fixa stallet, för resten av dagen står städning på schemat. Ikväll ska vi gå ut och äta med Roberts barn, och imorgon ska vi ha kalas här hemma, både för Robert och för syster Hannah som fyller år på tisdag.

Det är lite storleksskillnad på Crespos och Lillemans träns...

Isolerade med frigolit håller de isen borta. Hästarna är jättenöjda.

Det främsta målet för nästa år är att bli trygg på banan. Min nya taktik är att åka ut på så många tävlingar som möjligt och bara få rutin. I slutet på säsongen hoppas jag att Crespo känner sig trygg inne på banan, och att jag kan stötta honom på rätt sätt de gånger han inte är trygg. Jag vill inte ha fler ritter på 52% för att han blir spänd och loggar ut. 

Målet för nästa år är att debutera MSVC. Om det blir före eller efter sommaruppehållet spelar ingen roll. Vi börjar i LA och ser hur det känns.

Om jag ska drömma och fantisera lite så är såklart drömmålet att kvala till MSVB. Det vore häftigt, även om vi inte är redo för den nivån i tävlingssammanhang ännu. Men man ska ju sikta högt...

Hur ser era mål ut för framtiden? Berätta!

Ett ojämnt program där känslan gick från toppen till botten och tillbaka flera gånger.

Resultatet: 62,162%

Här var jag nära att utgå efter halva programmet. Crespo studsade och var spänd och jag hade ingenting i handen. Men jag beslöt mig för att rida vidare i rent träningssyfte. 

Resultatet: 58,714%

En tävling vi helst vill glömma. Banan var läskig, publiken var läskig, skogen var läskig... Crespo drog runt med mig som en trasdocka hängande i tyglarna och det var med nöd och näppe vi höll oss innanför staketet.

Resultatet: 52,973%

Här var Crespo väldigt spänd och vi inledde med en 3a i protokollet. Men för första gången lyckades jag rida ur spänningen och mot slutet hade jag en riktigt fin känsla.

Resultatet: 63,857% och en andraplacering.

Sen gick Crespo och vrickade sig i hagen, så det blev inga fler tävlingar för vår del. Kändes ändå skönt att vi fick avsluta med en bra ritt. 

(Här en bild från Nordmaling 2014)

Inte lätt att vara sjuk, tur man har en gosig katt att trösta sig med.

Skaklor, doningar i olika storlekar samt en spetsplog finns nu i samlingen.

Klockan var då 15.40 och jag visste att Crespo hade tid med equiterapeuten ungefär då.

Jag fick en liten klump i magen och tänkte "Fan, nu är det något som är fel!"

Ringer upp Emma så fort jag får möjlighet och då säger hon "Vi väntar på ett beslut av dig..."

Ni fattar ju hur det snurrar till i huvudet då. Vadå beslut? Ska han avlivas? Jag tror ju alltid att min häst ska dö, så ni fattar att jag blev alldeles stirrig.

Men rätt snabbt fick jag veta att beslutet de väntade på var om jag ville behandla eller inte. Anna tyckte att han var så fin, välmusklad och i toppskick att en behandling inte var nödvändig.

Jag blev så otroligt glad och lättad och jag sa att när hon ändå var där kunde hon massera honom, för han tycker att det är så skönt.

I elva månader har vi kämpat med muskelskadan på bakdelen. Jag har masserat, stretchat, jobbat med cavaletti... Vi har behandlat med TENS,  stötvågsbehandling, och så vidare... Det har gått framåt, och bakåt och jag har slängts mellan hopp och förtvivlan.

Det som känns så bra är att det enda som egentligen har ändrats är att jag börjat rida mer. Vi tränar oftare och har höjt ribban rejält i arbetet. Och det har givit resultat! Jag är så glad!

Stackars liten.

En fördel är väl att jag haft tid att städa lite, tvättat och bytt sängkläder.

Så fort Robert kommer hem ska jag åka ner en sväng till stallet och longera Crespo.

Ska berätta en jätterolig sak för er sen! 

Jag är ledig, och ska ägna förmiddagen åt att fixa i stallet. Mocka, rida, pyssla...

Sen ska jag packa, för när Nikki slutar skolan så åker vi till Umeå tillsammans med mamma och syster.

Nikki ska få vara med sin pappa hela helgen, jag ska på VULK-utbildning, mamma ska umgås med min bror som bor i stan och syrran ska träffa vänner.

Ikväll ska vi dock umgås allihopa (utom Nikki då) och bara ha det bra.

Jag längtar!

Det ska bli så roligt med VULK:en, och så längtar jag såklart efter min lillebror.

Det enda som är dåligt är att jag missar equiterapeuten Anna som kommer imorgon. Men som tur är så har jag ju min bästa Emma. Hon tar hand om Crespo och ska vara med honom när Anna går igenom honom. Det känns tryggt. Emma känner ju Crespo så väl och hon är helt insatt i hur han känns och fungerar, så jag är helt trygg med det. Sen har ju Anna behandlat honom regelbundet under en rätt lång tid, så hon vet ju också vad hon har att göra med. Förhoppningsvis så ska det inte vara några konstigheter. 

Ibland drar de stockar med timmerdoningen, ibland motionerar de bara helt lätt, och idag plogade de ridvägen.

Lilleman älskar verkligen att få arbeta och det verkar som att han och Robert har lärt känna varandra lite mer ordentligt nu.

Robert som envist hävdar att Lilleman inte är någon "porslinshäst" är ändå löjligt noga med att spola honom när han är svettig, lägga på honom dubbla fleecetäcken och massera honom efter hårt arbete.

Svindyra mineraler från Tyskland ska han minsann också ha. (Och tydligen måste man prata bäbisspråk med honom och säga "Åh vad du är fin!" hela tiden)

Vad ska man säga, män som älskar hästar...

Jag kletade på Idominsalva på skorna, och det funkade riktigt bra för det blev inga stora styltor.

Crespo skötte sig utmärkt trots att det var mörkt och barnen sprang omkring och lekte i snön.

Bästa killen!

Imorgon är det dressyrpass och repetition av måndagens arbete. Kvicka bakben och framme till handen!

Jag kan inte säga att jag är stormförtjust direkt, även om det såklart är att föredra framför is och slask.

Planen är att skritta Crespo i paddocken ikväll om underlaget tillåter.

När jag sen skulle kolla på filmklippen efter träningen så är det bara ljud. Ingen bild. Kolsvart!

Den här jävla telefonen alltså, jag hatar den!

Och Crespo som var så fin! Vi fortsatte med galoppjobbet. Samla, rida på framåt, samla, rida fram... Crespo protesterade några gånger då han tyckte att det blev jobbigt, men det känns som att vi flyttar gränsen framåt hela tiden.

I slutet red vi travskolor och han kändes helt magisk! Avslutade med en travökning som kändes helt otrolig! Jag hade sådan uppförsbacke och sådant tryck! Underbara häst.

Det här hade jag såklart velat visa er, men tack vare min jävla skittelefon så blir det inte så. 

Kan inte ens bjuda på en gammal bild då telefonen även tagit ett eget initiativ och raderat alla mina bilder. Skjut mig!

Jahapp, klockan är 4 och jag ligger vaken och kan absolut inte sova. Väntar bara på att klockan ska närma sig vettig tid så jag kan åka och släppa ut hästarna. 

 

Nikki red Zafir igår och åkte av för första gången. En rejäl åktur fick hon, och landade på armen och gjorde sig illa. Men tapper och modig satt hon upp och red vidare. Så duktig!

 

Här på Crespo, vid ett annat tillfälle.

Då han har skrittat/vilat i tre dagar så var han väldigt pigg! Han bockade och busade lite emellanåt men i det stora hela skötte han sig snyggt.

Efteråt fick han stå med spikmattan på och så masserade jag honom.

Robert och Lilleman gav sig ut i skogen, men inte förrän Nikki fixat frillan.

Jag ska dock hålla planen med att ta det lugnt, så det blir en lugn promenad i skogen idag för Crespo.

Även fast jag bara vill upp i sadeln och träna, träna, träna så känna det ändå rätt bra att han får ett par dagar ledigt. Han är inne i en så bra period just nu, och med fasta träningar varje vecka så får man lägga in en liten paus där det passar.

Vi har en lång vinter framför oss med massor av träning!

Ska snart sätta mig och skriva ett inlägg om årets tävlingsresultat och målen inför nästa år.

Resten av arbetsdagen kämpade jag mig verkligen igenom. Svetten rann, hjärtat bankade och jag var helt skakis.

Eftermiddagen spenderade jag i soffan och jag fick flashbacks från när jag hade svininfluensan 2012.

Tog mig iallafall till stallet och promenerade Crespo i tjugo minuter. Att rida var inte ens att fundera på.

Nu ligger jag i soffan igen, med en kopp te. (Ni fattar hur sjuk jag är. Jag som hatar te!)

Jag har bestämt mig för att Crespo ska få en tre dagars vila. Eftersom jag ska vara borta hela torsdagen, så tänker jag att det får bli en microvila för honom nu, så kanske jag har en chans att bli frisk en gång för alla från den här långdragna febern.

(Är du nöjd nu mamma?)

Nu ska jag äta glass under värmefilten och försöka koppla av. 

Crespo var både sitt värsta och sitt bästa. Eller egentligen var han nog bara som vanligt, men jag tog ett stort steg framåt i min ridning. Crespo är ju som bekant väldigt bekväm av sig, och ofta när jag ber honom ta i litegrann eller bara dra in bakbenen lite, så svarar han med att stå emot, och om jag fortsätter att irritera honom med mina önskemål, så kan han sparka och studsa lite.

Liksom igår.

Skillnaden var att igår satt jag kvar på rumpan, red ur strulet och kunde få min vilja fram.

Han blev så otroligt, underbart fin! Vi kunde rida fram, ta tillbaka, rida fram och ta tillbaka och han kändes som ett gummiband. Jag riktigt kände hur bakbenen blev kvicka inunder oss och hur manken kom uppåt.

När vi gick in och minskade galoppen runt Ida så fick jag till ett par språng som gav mig hopp om att vi någon gång i framtiden kommer att kunna göra en piruett!

Det blev bara ett kort pass, knappt 20 min, men känslan var den bästa jag haft någonsin, och jag tror faktiskt aldrig Ida varit så nöjd med oss förut. Jag längtar så mycket till ikväll då jag ska upp i sadeln igen!

Förresten, har ni tänkt på att Crespo ser ut som en ponny? En 180 cm hög ponny med busig blick och rufsig lugg. Älsklingen!

Vi hjälptes åt imorse hela familjen att släppa ut hästarna. Sen åt vi frukost i fikarummet innan vi mockade boxarna.

Jag och Nikki hämtade Crespo och Zafir och red ett tidigt morgonpass. Så roligt att kunna rida tillsammans, och båda hästarna skötte sig superbra!

Efteråt putsade vi utrustningen, och sen åkte Nikki till Lövåsen för att fortsätta rida och själv åkte jag hem och sov på soffan i nästan tre timmar! Kändes helt sjukt, men antagligen behövde jag det.

Sen åkte jag och plockade in hästarna, hämtade Nikki, köpte tårta och så åkte vi och firade min pappa. Till sist blev det en sista sväng i stallet och nu ska vi titta på Stjärnornas hoppning innan det är dags att göra kväll.

Imorgon står träning för Ida på schemat för både mig och Nikki.

Jag skulle jogga Crespo lite lätt i ridhuset och redan när jag tagit på mig stövlarna så rann svetten längs ryggen på mig, och hjärtat bankade i bröstet som en hammare. Välkommen febern.

Aja, det blir ett lätt joggpass tänkte jag. Bara lite serpentiner, lite förvänd galopp, checka av framåtbjudningen och lösgjordheten. Det borde jag klara!

När jag travat och galopperat lite kände jag bara att kroppen inte orkade med. Crespo kändes riktigt fin och framme, men jag orkade knappt sitta ner i sadeln.

Galopperade över lite bommar som låg framme, och det var då det konstiga hände...

Jag, dressyrtanten Emily, som är fullständigt livrädd för att hoppa, hämtade två block och byggde ett hinder. (Jag är medveten om att det i hoppkretsar nog kallas för en upphöjd bom, men i min värld var det ett högt och skräckinjagande hinder!)

Sen ställde jag mig i lätt sits och hoppade över hindret. Tre gånger. I galopp. Helt frivilligt. 

Och det märkligaste av allt var att det bara var jättekul!

Crespo tyckte nog det var ett rätt schysst upplägg. Han fick skutta över ett minimalt litet hinder och sen överöstes han med klappar, kramar och beröm.

Jag skyller på feberyran.  Den kan få folk att göra märkliga saker.

Sist när hon red så tappade hon ena stigbygeln och direkt stannade han, vände på huvudet och nosade på hennes stövel. Åh, han är så gullig!

Filmklipp finns på min Instagram @emilystighall 

Ida är förutom min tränare och vän, även min gamla chef.

Jag jobbade hos henne i cirka tre år, och jag har fått vara med vid inridning av unghästar, utbildning av äldre hästar,  jobb med "problemhästar" och allt där emellan. Jag fick följa med på tävlingar, clinics, treårstest med mera. Att jobba tillsammans med Ida har gjort att jag känner mig trygg med det arbete vi gör med Crespo nu, och det är lätt att se den röda tråden i träningen.

Förutom att jag får möjlighet att träna för min tränare på hemmaplan så är det också så himla roligt att få se de andra ekipagen och deras utveckling. Att få se Maddan och Robbe gå från någon slags rodeouppvisning som fick publiken på läktaren att slå händerna för ögonen till att bara efter ett par månader kan sitta och trimma förvänd galopp och travskolor gör mig lycklig ända in i själen.

Eller att se den inbitna hoppryttaren Jessica, som knappt suttit i sadeln på 15 år, vara med och träna och dessutom visa upp riktigt bra ridning på en svår häst. Sånt inger hopp om att vår klubb är på väg upp!

Vi tränar, äter pizza och pratar om våra framgångar och motgångar. Gemenskap. Precis vad en liten klubb i Västerbottens inland behöver för att överleva och utvecklas.

Jag är stolt och tacksam. Stolt över min ridklubb som kämpar i alla lägen och som visar driv. Tacksam över möjligheten att ha en sådan duktig och engagerad tränare som stöttar oss.

Kan man annat än längta tills tävlingssäsongen drar igång igen?

Ja och så ska jag ju jobba såklart.

Bäst att tugga lite ingefära.

Igår fick Crespo en vilodag i form av 45 minuters skritt för hand ute i skogen. Sen red Nikki lektion och så åkte vi och hämtade en halmbal. 

Idag ska jag rida ett dressyrpass och träna på vår hemläxa: kvicka bakben!

Vi gjorde ett par byten som kändes så himla bra, och jag börjar också få till känslan hur jag ska rida honom kvick i galoppen utan att han ökar farten och gör sig lång. Vi jobbade mycket med tempoväxlingar i galoppen och i slutet gjorde vi en travökning som var så bra att jag tjöt rakt ut och leendet gick från öra till öra!

Min häst är fantastisk, min tränare är bäst, och själv är jag nog inte så jäkla tokig heller.

(Bild från ett annat tillfälle)

Vaknade vid 7,30 och åt frukost med Robert. Sen åkte vi upp till Golisen med tårta till Torsten som fyller år.

Hämtade upp mamma på vägen och efter att vi fikat tog jag, mamma och mormor en promenad bortåt vägen och tände ljus för mormors bortgångna släktingar.

Jag får aldrig sådan ro i kroppen som när jag är i Golisen. Det är det enda stället som jag känner mig hemma på, och att få spendera tid med mormor känns värdefullt.

Väl hemma igen åkte jag och Robert till stallet. Nikki kom tillbaka från Umeå, jag joggade en fin Crespo i ridhuset, Robert var ute och jobbade med Lilleman i skogen, och sedan lagade vi middag tillsammans innan vi åkte runt och tände ljus hos Lindy och Roberts föräldrar. 

Nikki drog iväg på fest, och jag och Robert fixade i stallet och drack kaffe hos min pappa.

Sen avslutade vi kvällen hemma. Jag och Nikki låg och läste och pratade rätt länge innan hon somnade.

Vissa dagar är liksom så bra bara.