Emily

 

Det spelar ingen roll hur bråttom man har, eller om man bara ska ut och rida i skogen. Har man inte tid att borsta svansen ska man fan i mig inte rida heller. Jag brukar säga till mina elever att den som har lämnat spån i svansen på sin häst kommer att ramla av!

 

Ofta när jag är på tävling så ser jag hästar som står knoppade under ett helt meeting. Jag kan inte förstå det? För det första så måste det vara grymt obehagligt. Jag flätar i alla fall ganska hårt när jag knoppar och skulle inte vilja gå runt med det i flera dagar. För det andra så blir knopparna rätt fula med tiden och det måste slita oerhört mycket på manen. Nej, har du en tidig starttid får du väl kliva upp en timme tidigare då. Enligt mig knoppar man precis innan man sadlar, och sen plockar man ur dem efter ritten eller eventuell prisutdelning.

 

På tränsen finns det hällor som är till för att man ska trä remmarna igenom dem. Att sidostycken och käkremmar har fladdrande remmar som inte är trädda genom hällorna ger mig eksem i ögonen.

Grimmor med pistolhake ska knäppas så att "plutten" hamnar på utsidan, inte emot hästen! Kan inte förstå hur en del människor som hållit på med hästar i 20 år har kunnat missa denna lilla detalj?

 

Långt hår är väldigt snyggt tycker jag. Men inte när man rider! Jag skulle aldrig kunna ha mitt hår utsläppt när jag rider. För det första gissar jag att det är irriterande och i vägen. För det andra riskerar man att fastna i saker och för det tredje så ser det jäkligt slarvigt ut. Sätt upp håret!

 

Okej, nu ska jag ge mig innan blodtrycket stiger. Ha en bra dag. Och sätt upp håret.

 

Igår var det en dag som gick i ett. Jag och Robert släppte ut hästarna och mockade på morgonen. Sen gjorde jag lite ärenden, skjutsade Nikki till en kompis som fyllde år,  och sedan gick vi på dop. Mycket folk, många intryck och mycket prat.

Sen åkte jag ner och red Crespo och fixade eftermiddagssysslorna i stallet innan vi begav oss hem till Emma och Henrik för middag.

När vi ätit åkte vi och bowlade. Återigen många intryck för hjärnan.  Avslutade kvällen i stallet med kvällsfodring.

Det var en rolig dag men imorse vaknade jag med en enorm huvudvärk och en otrolig trötthet.

Det verkar som att hjärnan inte riktigt pallar med så mycket ännu,  så idag har jag fått prioritera.

 

Släppte ut hästarna och mockade imorse och sedan har jag sovit. Herregud så trött jag är. Det känns som att jag skulle kunna sova i ett dygn! Men eftersom jag verkligen vill rida Crespo ikväll så tänker jag att det får bli det jag satsar på att klara av idag. Fram tills dess vilar jag.

 

På TV4 fick jag på bästa sändningstid bevittna 89 djur som levt i total misär under flera år. Det går inte att beskriva hur vidrigt det var och under vilka fruktansvärda förhållanden dessa djur vistades.

Jag blir så otroligt upprörd och ledsen när jag ser sånt. För det är ju inte bara TV,  det är ju verklighet.

Tänk att i denna stund så finns det djur som har det sådär. Precis just nu.

Jag är helt gråtfärdig.

Och förvirrad.

För mig är det bara så otroligt främmande. Mina djur är som mina barn. Jag lägger all min tid, energi och alla mina pengar på dem. Jag strävar inte efter att de ska ha det bra, utan efter att de ska ha det bäst.

Att de ska äta det bästa fodret, få den bästa hovvården, den bästa omvårdnaden... Det är det som får mig att må bra.

Jag kan få dåligt samvete om jag inte ryktat Lilleman en dag.

Jag låter min katt dricka vatten ur ett högt glas, för att hon gillar det.

Jag står och lagar mat sent om kvällen för att jag i lugn och ro ska hinna stretcha och massera Crespo imorgon efter ridpasset. 

Det går nog inte en minut på dygnet utan att jag tänker på mina djur och agerar och planerar utifrån deras välmående.

Jag kan inte hjälpa att jag har lättare att känna sympati med seriemördare än djurplågare. För min del kunde de gärna skjutas på plats hela bunten. Faktiskt.

Crespo och Åsnan, varsamt paketerade inför träningsresa till Åsele.

Robert och Lilleman på väg ut för en kvällstur.

Pixi hintar om att det är dags att klia henne på magen. 

Nej, nu ska jag försöka sluta tänka på eländet. Imorgon väntar en ny dag som djurägare.

Men, det är bara att ladda om. Jag och Crespo får försöka träna på egen hand istället.

Välkommen magsjuka!

Vid såna här tillfällen är jag så glad att jag har en flaska whisky i köksskåpet. Jag hällde i mig ett par klunkar snabbt innan jag gick loss med Klorinet i badrummet. Jag tänker inte bli sjuk!

Det är bara så typiskt när Robert dessutom är borta, så jag är själv med hästarna. Dessutom har jag ju mina lektioner imorgon, samt en massa att göra på jobbet.

Jaja, inget att göra åt. Bara bunkra upp med proviva, cola och hälsofil. Och whisky.

Härligt.

Jag kan inte säga att jag är stormförtjust direkt, även om det såklart är att föredra framför is och slask.

Planen är att skritta Crespo i paddocken ikväll om underlaget tillåter.

När jag sen skulle kolla på filmklippen efter träningen så är det bara ljud. Ingen bild. Kolsvart!

Den här jävla telefonen alltså, jag hatar den!

Och Crespo som var så fin! Vi fortsatte med galoppjobbet. Samla, rida på framåt, samla, rida fram... Crespo protesterade några gånger då han tyckte att det blev jobbigt, men det känns som att vi flyttar gränsen framåt hela tiden.

I slutet red vi travskolor och han kändes helt magisk! Avslutade med en travökning som kändes helt otrolig! Jag hade sådan uppförsbacke och sådant tryck! Underbara häst.

Det här hade jag såklart velat visa er, men tack vare min jävla skittelefon så blir det inte så. 

Kan inte ens bjuda på en gammal bild då telefonen även tagit ett eget initiativ och raderat alla mina bilder. Skjut mig!

Resten av arbetsdagen kämpade jag mig verkligen igenom. Svetten rann, hjärtat bankade och jag var helt skakis.

Eftermiddagen spenderade jag i soffan och jag fick flashbacks från när jag hade svininfluensan 2012.

Tog mig iallafall till stallet och promenerade Crespo i tjugo minuter. Att rida var inte ens att fundera på.

Nu ligger jag i soffan igen, med en kopp te. (Ni fattar hur sjuk jag är. Jag som hatar te!)

Jag har bestämt mig för att Crespo ska få en tre dagars vila. Eftersom jag ska vara borta hela torsdagen, så tänker jag att det får bli en microvila för honom nu, så kanske jag har en chans att bli frisk en gång för alla från den här långdragna febern.

(Är du nöjd nu mamma?)

Nu ska jag äta glass under värmefilten och försöka koppla av. 

Visst, förmiddagen flöt på bra med jobb, och när jag slutat hetsade jag ner till stallet och hjälpte Robert att ta in en höbal och sen hämtade jag Nikki på skolan och så drog vi mot Umeå.

Då jag överskridit min budget med cirka 3000% förra helgen så hade jag typ inga pengar på mig. När jag börjar närma mig Vännäs inser jag att jag inte har tankat bilen. Heja Emily!

Huckrar mig fram sista biten till macken i Vännäsby och tankar upp mina sista slantar.

Kör till Umeå och känner bara att jag vill komma fram. Jag hade såklart inte ätit lunch, och jag var hungrig, trött och hade huvudvärk. Precis när jag ska lämna Nikki hos sin pappa ringer det.

- Hej, det är från Statoil i Vännäsby,  du har din plånbok här.

Jamen självklart! Gaaah! 

Så det var bara att köra tillbaka. Typ tre mil. I rusningstrafik. Och jag som är en aggressiv trafikant och allt. Körde typ 160km/h hela vägen och tänkte att med mitt flyt så skulle jag säkert bli stoppad av polisen för fortkörning, utan körkort och allt.

Efter många om och men så tog jag mig iallafall till stan, hann in på Tegs Hästsport där jag hämtade ut ett schabrak till Emma och sen åkte jag och hämtade upp brorsan.

Nu har jag fått äta och dricka kaffe, så nu är jag på banan igen.

Jag la mig tid igår. Läste någonstans att kroppen återhämtade sig bäst mellan 22-02 och hjärnan mellan 02-06. Perfekt tänkte jag, här ska återhämtas så det bara smäller om det!

Eller hur. Jag hade sådan fruktansvärd värk i ben och armar (jag får alltid så när jag sovit för lite) så jag snurrade, och vände, och vred. Runt runt runt, hela natten.

Gah. Och jag ville inte ta några värktabletter eftersom min mage flippar ur då.

Summa summarum: Jag ser ut och känner mig som en levande död.

Men det hjälps inte. Nu ska jag snart kila på jobbet och sen väntar såklart stallet, ridning av Crespo och sen har Nikki sin ridlektion.

Bara att peppa igång!

Syrran och Lilleman.

Fel!

Imorse var jag ännu sämre och jag fick hjärtklappning bara av att resa mig upp.

Så jag har legat i soffan i flera timmar nu med Alvedon, nässpray, halstabletter och vatten. Tyvärr känns det inte som att jag blir piggare så jag gruvar lite för att åka ner och mocka. Men vem vet, lite frisk luft kanske gör susen?

Jag hatar verkligen att vara sjuk. Inte bara för att man såklart mår dåligt, utan för att man får sådan panik över allt man borde göra. Jag har inte tid att ligga här!

Tackochlov kommer Robert hem ikväll så då får jag lite avlastning med hästarna.

Jag har varit stressad inför idag eftersom mina ridlektioner kommer att krocka med ett föräldramöte på Nikkis skola. Jag vill verkligen inte behöva ställa in mina lektioner då det är första gången för terminen, men det verkar inte som att jag hittar någon ersättare. Detta har resulterat i att jag knappt sovit en blund inatt.

Jag har vridit och vänt och vaknat otaliga gånger.

Nu på morgonen konstaterar jag också att Nikki har feber och inte kan gå till skolan! Och jag som måste jobba!

Emma skulle iallafall fixa mockningen till hästarna men jag hade gärna velat hinna skritta Crespo och massera honom.

Åh, ibland önskar jag att jag hade lite hjälp!

Den här dagen blir fullständigt kaosartad och det finns inget jag kan göra åt det.

Fan!

Gaah!

Kort sammanfattning:

Min dotter är superduktig.

Jag har fina vänner.

Crespos tillstånd tar långsamt livet av mig.

Jag känner mig ensam.

Sådär, nu kastar jag satanstelefonen i väggen.

Out!

Ikväll skulle vi jogga lite lätt bara eftersom han vilade igår, och gick ett skrittpass i fredags. Känner ganska snabbt att något inte är som vanligt. Frågade Emma hur han såg ut, men hon såg ingenting när jag travade. Tog höger galopp och den kändes fyrtaktig och stötig. Höger är annars den bättre galoppen. Emma tyckte han såg oren ut.

Tog honom på lina för att se själv, och ja, något spökt med vänster bak, helt klart.

Lite gallig i vänster bakknä och has efteråt.

Alltså jag bryter ihop! På allvar!

Inte bara för att jag varit så sjukt peppad på tävlingarna, men också såklart för att jag vill att Crespo ska må bra. Och jag vill må bra själv också. Och utan att gå in på detaljer kan jag säga att just nu har ridningen och träningen med Crespo varit det enda som kunnat mota bort min ångest och få mig att koncentrera mig på något annat än allt som är jobbigt.

Det är min terapi, min medicin...

Nej fy fan vad allt bara blev nattsvart.

Och jag vet inte vad den här plötsliga "hältan" kommer ifrån heller. Som sagt, han har kännts kanon hela tiden, och dessutom har Emma sett honom nästan varje dag. Och är det någon som kan se orenheter och rörelsestörningar så är det hon.

Ska iallafall lina honom imorgon och kolla, men jag tvivlar på att det kommer att visa något annorlunda än ikväll.

Just nu har jag bara lust att lägga mig ner och gråta. Imorgon blir det nog till att avanmäla alla tävlingar, samt ringa PH för en tid.

Skjut mig!

Jag valde att åka dit dagen före fastän vi hade sen starttid, för att Crespo skulle få bo in sig lite och slippa åka 40 mil i lastbilen på en dag.

Som vanligt skötte han sig kanon på tävlingsplatsen. Han är verkligen en dröm att ha med sig, så lugn och snäll.

Red honom ett litet pass vid 7 på morgonen och då var han väldigt spänd, men jag kände att jag kunde rida ur det ändå.

När det sedan var dags för framridningen skötte han sig jättebra och var lugn och lagomt tempererad. Dock var han väldigt störd av underlaget som var likt en puckelpist. Han blev lite bromsig och osäker och jag kände inte att han var framför skänkeln.

Vi skulle rida en LA:4 och när vi red runt banan var han lugn, men lite tittig mot publiken.

Vi gjorde en okej inridning, men i första mellantraven brakade han iväg och kaosade ur totalt. Lyckades iallafall sitta kvar och styra honom på rätt kurs. Men sen duggade missarna tätt.

När Crespo väl spänner till sådär så skrämmer han upp sig själv och tillslut är han rädd för allt. Den här gången var det skogen längs långsidan som blev livsfarlig, så där sumpade vi den förvänd galoppen till höger, då han slog på pallniten när vi vände över mot skogen.

Jag var så ledsen och besviken efteråt, och det känns så bortkastat alltihop. Speciellt eftersom vi får fina siffror på allting förutom när han flippar ur. Då grämer man sig såklart och tänker att om han inte höll på sådär så skulle vi vara placerade varje gång.

Men sen tänker jag ändå att jag köpte den här hästen för inga pengar alls, och skrev på ett kontrakt där det stod att jag var medveten om hästens egenheter. Hade han varit en problemfri häst som gick som en klocka på banan, så skulle jag aldrig kunnat köpa honom för då hade han kostat tjugo gånger mer än vad jag betalade.

Och vi har ju faktiskt fått till det inne på banan ibland, framridningarna är inte längre ett lika stort problem, och jag känner för varje gång att jag lär mig mer hur jag ska lägga upp dagen och hur jag ska förbereda honom.

Även om jag igår kände att jag helst av allt ville ge upp, aldrig mer tävla, kanske sälja Crespo till någon utan tävlingsambitioner, så känner jag idag att "Nä, nu jävlar kavlar vi upp ärmarna och kämpar vidare!" 

Jag vet vad denna hästen kan när han vill, och fan också om vi inte ska kunna visa upp det.

Nu ska vi träna mer, hårdare och bättre och sen ska vi fortsätta åka på tävling bara för att få rutin. Vi ska ju inte glömma att jag är en nybörjare när det kommer till dressyr.

The only way is up!

På framridningen fick jag ingen bra känsla. Han kändes trött och matt men ändå ofokuserad och på tå.

Försökte hålla min plan ändå, och känslan var ändå okej när det var vår tur.

Direkt inne på banan kände jag mig helt lugn, men Crespo däremot spände till. I uppridningen gjorde han sitt paradnummer och sköt iväg i några slags känguruskutt och det var med nöd och näppe jag lyckades hålla honom innanför dressyrstaketet.

Sen var det såklart kört. Genom hela programmet kändes det som jag satt på en atombomb som när som helst skulle explodera. Det blev inga ökningar och ingen bra känsla överhuvudtaget. När jag red upp på medellinjen för att avsluta, då kändes det som att Crespo slutligen slappnade av lite, så det var ju skönt att få avsluta på det sättet iallafall.

Nej fy så besviken jag är! En urusel ritt och procent därefter; 58%

Jag ska vara sur tills imorgonbitti hade jag tänkt. Sen siktar vi mot nästa tävling och försöker göra det bättre.

Spendera hela dagen bland paraffinolja, betforvatten, veterinärer, promenader och bajs.

Kasta i dig två skorpor.

Försök hinna med möten, övrig stallskötsel, ridlektioner, logistik kring barnet samt försök hitta någon som kan förbarma sig över hunden du lovat att mata, men som du inte hunnit med pågrund av allt ovanstående.

Fortsätt ägna dig åt paraffinolja, betfor, promenader och bajs.

Vid 20.30: åk och hämta ditt barn som befinner sig tre mil bort, och tillsätt en frikkin snöstorm!

Åk tillbaka till stallet vid 22, med kokat linfrö. Upprepa proceduren paraffinolja, betforvatten och bajs.

Konstatera att ditt barn har blivit förkylt och febrigt.

Torka lite kattpiss från golvet som slutfinish.

Sådärja, receptet på en fantastisk dag. Sköna maj, välkommen!