Livet på räkmackan
Det glamourösa livet fortsätter.
Förutom att en dödsinfluensa försöker ta livet av mig så har nu också min bil vänt sig emot mig.
När jag startade den imorse meddelade den följande:
PLEASE REFUEL!
TOP UP WASH FLUID!
SERVICE NOW!
LIGHTS FAILURE!
Fuck you, tänkte jag och så la jag en mössa över displayen. Problem löst!
Istället för att toppa upp washfluiden och refuela så köpte jag ett fleecetäcke till Crespo som tröst, och nu känns allt lite bättre.
Så less!
Nu är jag så trött på att vara sjuk.
I torsdags var det verkligen illa, och när jag skulle ha teorilektioner med mina grupper satt jag och skakade hela tiden och hade sjukt svårt att fokusera.
På fredagmorgon trodde jag att det var bättre, men efter att ha klivit upp ur sängen och klätt på mig så var jag alldeles skakis och svettig.
Åkte ner och mockade lite snabbt för att sedan återvända hem till soffan.
Det blev bara värre ju längre dagen led.
Som tur var så kunde snälla Lovisa jogga Crespo. Han testade henne lite men överlag skötte han sig fint.
Nu när jag vaknade tänkte jag att det bara måste vara bättre. Jag kan inte acceptera ännu en sjukdag, men icket! Jag är rädd att det är precis lika illa idag.
Vet inte hur jag ska lösa det, då Nikki ska iväg på födelsedagskalas och Crespo ska tas om hand som vanligt. Han behöver verkligen motioneras också, men båda reservpiloterna är borta idag, så jag måste fundera ut en lösning.
Åh, så värdelöst det är!
Lovisa och Crespo igår.
Allvarligt?
Ìmorse när jag vaknade kände jag mig verkligen inte okej. Huvudet dunkade, halsen värkte och jag kände mig allmänt som en påse skit.
Äsch, tänkte jag. Det blir nog bättre bara jag drar på lite mascara, åker ner till stallet och börjar mocka. Då brukar jag ju komma igång.
Jag hade verkligen längtat efter att få rida Crespo igen, med gårdagens finfina pass i ryggsäcken och en klar plan över dagens pass så kändes det som att det skulle kunna bli riktigt bra.
När jag började mocka kände jag dock hur kallsvetten började rinna, hur jag blev andfådd och hur det bultade i bröstet. Det gick inte att ignorera, jag hade fått feber!
Och är det någonting som jag lärt mig på senare år är det att man inte ska anstränga kroppen när man har feber. (Dessutom blir min mamma vansinnig på mig om hon får veta, och jag måste lyssna till ett långt förmaningstal om tvar och pacemakers och hennes kusin som höll på att dö för att han ansträngde sig vid feber, osv..)
Jaja, Crespo dör väl inte av en vilodag. Passar ju rätt bra ändå såhär mitt i veckan.
Gick ut i hagen för att kolla till Crespo, och ser då att höbalen som Robert körde in sent igårkväll var dåligt rakt igenom. Men åh! Där åkte 600 spänn direkt på dynghögen!
Uppbringade all min självbehärskning för att inte lägga mig ner i det dåliga höet och gråta, utan istället ringa till Robert och be honom köra bort den dåliga balen.
Beslutar mig för att åka ifrån stallet så fort som möjligt innan fler katastrofer inträffar, och när jag sätter mig i bilen så meddelar min trogna Skoda att en lampa är trasig.
Och på min bil är det nämligen så att på ena sidan är det plättlätt att byta lampan, medan på andra sidan måste man antingen åka in på en verkstad, eller ha långa Mr Burns-fingrar och oändligt med tålamod. Man måste dessutom plocka isär halva bilen för att lyckas. Ni kanske kan gissa på vilken sida den trasiga lampan sitter?
Just det.
Åh, i-landsproblemen hopar sig!
Scenarion som förmodligen kommer att inträffa senare idag, utan att jag blir ett dugg förvånad:
1. Min häst har dragit av sig tre skor när jag ska ta in honom i eftermiddag.
2. Robert meddelar att han fått ett nytt jobb i Australien.
3. Och att hans nya kollegor är ett par tvillingar som vunnit VM i bikinifitness.
4. Nikki värvas av Jehovas Vittnen.
5. Stallet brinner ner.
6. En gigantisk jättesnöboll rullar ner från berget och landar på min bil.
7. Farmen slutar sändas.
8. Alla affärer i Vihelmina slutar att sälja Ben&Jerrys.
Rage
Min dator är trasig.
Och ja, det kan ha lite med mitt temperament att göra. Och kanske lite med min totala avsaknad av tålamod när det gäller teknik.
Hursom.
Det enda jag hatar mer än datorer är mobiltelefoner, så uppdateringen här kan bli bristfällig.
Jag har förvisso en sån där platta, men dennas tillstånd ska vi inte ens nämna.
Folk kan ju tro att jag har problem.
Min häst är iallafall underbar och idag har vi spenderat många timmar tillsammans.
Min klippa!
Insnöad
Man kan säga att det kräksnöar ute.
Crespo är sur. Han står med baken mot blåsten och tycker synd om sig själv. Tur att han snart ska få komma in.
Själv är jag ganska sur också. Har försökt ta mig från stallet, till förskolan och sedan hem med Roberts monsterbil som jag hatar över allt annat. Den går inte att svänga utan att den sladdar åt alla håll. Sen är den dessutom superklen och fyrhjulsdriften funkar inte så att bo uppe på ett frikkin berg är ju ingen hit när man ska färdas i det där vidundret.
Jag använde upp hela mitt vokabulär av svordomar innan vi slutligen var hemma.
Crespo har vilodag idag och istället satt jag som hastigast upp på Åsnan. Jag skulle egentligen åka hem, så jag var inte ridklädd men Emma ville att jag skulle prova lite. Jag har ju sett när Emma ridit, många gånger och det ser verkligen svårt ut. Men det var ingenting mot hur det kändes! Jag slang hit och dit, kunde inte svänga eller någonting! Kände mig som en total nybörjare som aldrig suttit på en häst tidigare.
Åh, vad jag uppskattar min egen häst i detta nu!
Och min egen bil!
Nu ska jag ladda om inför en ny fasansfull färd ner till den bittre faderns boning där det bjuds på middag, och senare ikväll ska jag hålla mina ridlektioner som vanligt på torsdagar.
ET phone home
Jag blir galen!
Hade just skrivit ett sjukt långt inlägg om helgen och equiterapeutbesöket, och allt försvann.
Jag ger upp.
Min häst mår bra.
Dö.
Move on
Nådde inga svindlande höjder under dagens joggpass direkt. Men jag lägger ingen större vikt vid det. Hur skulle man någonsin kunna glädjas åt framsteg om man aldrig stötte på motgångar?
Det var väl förvisso ingen katastrof, fick bara inget flyt i ridningen och Crespo höll inte riktigt ihop.
Ska starta upp datorn någon dag och börja visa lite film igen. Bloggar från mobilen och det är värdelöst. Jag lovar, det har tagit mig 25 minuter att skriva det här inlägget. Så sämst!
Ja, som ni ser. Bildhelvetet hamnar på sned, och så går den inte att ta bort. Gaaaaaarrrgggghhhh!
Våldtäkter och Idol
Idag när jag och Robert åkte från Umeå så diskuterade vi jämställdhet och kvinnosyn och andra viktiga men dock så frustrerande ämnen.
Jag tycker liksom att t.ex våldtäkter borde vara något som hör stenåldern till. Ni vet, Grottbjörnens Folk typ. Dom grabbade tag i någon stackare och körde doggystyle mot en sten.
Otrevligt, men kanske förståeligt eftersom människorna på den tiden inte besatt samma intelligens som oss nutida människor. Folk på den tiden var ju minst sagt djuriska, och det här med människors lika värde och jämställdhet och liknande kanske inte var dagens stora snackis om man säger så.
Jag sa till Robert att det är konstigt att det inte blir bättre generation för generation. Att sånt beteende liksom inte försvinner.
Nu tittar vi på Idol. 80-tals tema. Jag, och förmodligen många andra skrattar och tycker det är nästan pinsamt hur jäkla knäppt det var på "den tiden". Jag menar, päron och After Eight, mobiltelefoner som vägde 4 kilo och VHS-spelare som man var tvungen att hyra i en videobutik och bära hem för att kunna se en film.
Hahaha, konstiga 80-talet liksom. Och gyllene skor och Walkman med kasettband.
Det skrämmande faktat som slår mig nu är: Det finns tusentals våldtäktsoffer runt om i Sverige, just i denna stund. Undra hur många Commodore 64 det finns?
Varför kan vissa saker inte utvecklas i samma takt som andra?
Skämtet
Från vk.se:
"Anders Lidström, statsvetare vid Umeå universitet, är inte förvånad över Sverigedemokraternas framgångar i många inlandskommuner.
- Det var väntat att Sverigedmokraterna skulle göra en inbrytning. Vi vet att många av SD:s väljare är män med låg utbildning, som är missnöjda med sin situation, och de finns också i inlandet. Det var bara en tidsfråga innan de skulle få framgång där, säger han."
Det är ju det jag sagt hela tiden. Om man är så oduglig att man varken lyckas skaffa sig ett jobb eller ett fruntimmer, så är det lätt att skylla på andra. Varför behöva inse att man kanske måste rycka upp sig? Nä, bättre att skylla på att invandrarna kommer och tar våra kvinnor och våra jobb.
Sen går man med i SD, och fortsätter vara ful, fet, flintskallig och fattig. En riktig klassiker i Vilhelmina.
Nu är jag inte superinsatt i vad SD har sagt hit och dit, men jag vet iallafall att jag någon gång hörde på et debatt där de tog upp det här med språk. Att om man bodde i Sverige så skulle man behärska svenska språket. Det är lite skrattretande tycker jag eftersom Jimmie Åkesson inte behärskar språket så väl. Förlåt alla skåningar, men jag kan då ärligt säga att jag har lite svårt att höra vad han säger med den dialekten. Kan bero på att jag själv är norrlänning.
Men om vi släpper dethär med skånskan, och koncentrerar oss på en annan representant för SD, den här killen:
Visst är det lätt att hänga med?
Politiken här i Vilhelmina har många gånger varit underhållande, men nu tror jag vi närmar oss något slags rekord.
TÄVLING LMR DAG 1
Ja, i helgen har vi alltså varit och tävlat.
Första dagen, alltså igår lördag, vaknade jag kring 6.30 och gick då för att fodra, mocka och promenera Crespo. Det var riktigt fint att ha bussen på plats, och bara kunna knata ut till stallet när man ville.
Vi skulle inte starta förrän 13.14 så vi hade god tid på oss. Vi åt frukost i bussen, hjälpte Emma och Madde som red LB:2 och promenerade Crespo en vända till innan det var dags att börja göra sig iordning.
Jag har ju en riktig guldklimp i Lovisa som hjälper mig så bra med allt. Hon knoppar och håller ordning på allt, när jag är för nervös eller tankspridd.
Jo, för trots att jag tidigare skrev att jag inte är nervös längre när jag tävlar, så var jag igår så nervös att jag mådde illa. Crespo hade varit superspänd kvällen innan och jag hade bara en dålig magkänsla och jag sa flera gånger att jag trodde att jag skulle åka av.
Det gjorde jag också.
Jag är ju inte en sån som bara skryter, utan jag bjuder på mina missar också. Det var ju bara synd att det skulle vara en så rejäl en.
Det som blev fel denna gången var att jag inte följde mina egna råd om att fokusera på framridningen och inte låta sig störas av omgivningen. Jag blev jättestörd av allt; transporter som kom och parkerade bredvid banan, hästar som backade in i oss, hästar som kom för nära, osv. Allt som jag inte skulle bry mig om började jag fokusera stenhårt på, och det som jag borde fokuserat på; det vill säga rida min häst, glömde jag totalt bort.
Men så kan det vara. Nu har man lärt sig den läxan.
Trög ryttare
Ibland blir jag så trött på mig själv.
Har suttit och ridit på min häst nu i snart två veckor och tyckt att han känns stel, tung och allmänt jävlig att rida.
Och när man sitter där och rider och det inte känns riktigt bra, så börjar tankarna skena.
"Känns han inte lite oren? Kanske han har ont i ryggen? Är han halt? Kanske något fel i munnen? Kanske han har ihopväxta ryggkotor? Brutit alla fyra benen? Brutit nacken? Kanske jag måste ringa nödslakten?"
Tvingar Robert att filma när jag rider. Skickar filmen till Ida. "Tycker du min häst rör sig konstigt? Kommer han att dö?"
Som väntat svarar Ida att det inte är något fel på hästen, han ser oförskämt fräsch ut men den där personen på ryggen kanske borde göra någonting istället för att bara sitta där och se dum ut. Typ börja rida. Typ.
Och eftersom jag så många gånger senaste tiden sagt: "Det känns som vi är på ruta ett igen. Han känns ungefär likadan som när jag haft honom i en månad" så trillade liksom poletten ner idag.
Om hästen känns som han gjorde för ett halvår sedan, så kanske jag borde rida som jag gjorde för ett halvår sedan. Detvillsäga mycket basicarbete. Hjälpa honom att hitta balans och bärighet. Inte bara sitta där som ett miffo och vänta på mirakel från ovan.
Smart Emily! Vilket geni.
Så när jag red idag så gick jag tillbaka till en övning som vi gjorde väldigt mycket i början, och som jag även skrivit om här. Galoppera på ordentligt på långsidan, sedan lägga en stor volt på kortsidorna där jag enbart vänder med ytterhjälperna och ställer hästen utåt så att han själv måste bromsa upp sig, utan att jag behöver ta i tyglarna. Det resulterar i att han inte kan dyka och lägga sig på handen utan måste lägga vikten på bakdelen för att själv bromsa upp farten.
Hokuspokus, efter en kort stund med denna övningen så hade jag tillbaka min häst som jag är van att rida numera. På tygeln, framme för skänkeln och i balans.
Åh vad jag blir störd på mig själv ibland. Att man ska vara så trög!
Stackars krake, han får stå ut med en hel del...
Ta honom i gränden, på vägen hem.
Det gror en vrede inom mig, som samlats där ett tag nu. Vissa personer gör rätt i att hålla sig på sin kant och bara bevilja mina önskningar här framöver.
Känner mig som ett skenande expresståg som kommer att ta mig dit jag vill, oavsett vem som står i vägen. Bara kliv åt sidan, för nu har jag kopplat ur bromsarna.
PS!
Annars är jag en älskvärd person som vanligt. DS.
Satans skitkropp!
Jag kan inte tro att det är sant.
Jag är sjuk. IGEN!
Alltså sådär jättesjuk så jag måste vara hemma från jobbet, och ligger i soffan och feberfrossar och önskar att döden skulle komma och befria mig från plågorna.
Jag tror bestämt att jag måste besöka farbror doktorn snart, för det kan inte vara normalt att man ska måste vara sjuk hela tiden!? Jag som aldrig brukar vara sjuk.
Och som jag redan sagt tidigare så är Att sjukskriva sig från jobbet är utan tvekan nummer ett på min "Saker-jag-hatar-lista" (Den är rätt lång ska ni veta, haters gonna hate och allt det där...)
Sen blir jag så stressad av att vara sjuk och känner verkligen att jag måste skynda mig att bli frisk, och en teori är väl att det är därför jag aldrig blir riktigt frisk. Äsch, skitkropp till att vara klen!
Nu ska jag sluta att ömka mig själv, kurera mig lite med diverse läkemedel samt stora volymer vatten, och fixa lite med tävlingslicenser medmera. Man kan ju åtminstone få drömma lite om framtiden, så kanske tillfrisknandet får lite hjälp på traven?
Längtar upp på hästen igen.
Vad är det för fel på föredetta pojkvänner?
Jag läser tidningarna.
Jag läser om en pappa som bränner inne sina barn för att hämnas på deras mamma, hans föredetta.
Jag läser om en tonårspojke som mördar sin flickvän utanför bilskolan eftersom hon ville lämna honom.
Jag läser om kvinnor som till höger och vänster blir ifråntagna sina liv av pojkvänner från förr.
Det verkar som om man tillslut vågar ta steget att lämna en relation, speciellt en relation som kanske inte var särskilt bra, så ska man automatiskt måsta förbereda sig på att leva med trakasserier och hot.
Om kärleken tar slut får man finna sig i att den föredetta sitter i sin bil på din parkering nätterna igenom, för att bevaka dig. Du får finna dig i alla få kilometer efter kilometer av hotfull och kränkande text via sms.
Du får finna dig i att ta ett knytnävsslag framför ögonen på ditt lilla barn.
Varför? För att kärleken tagit slut?
Varför ska det vara så svårt att acceptera för vissa människor?
Statistiskt sett så är väl ändå chansen större att du och din käresta någon gång i framtiden kommer att gå skilda vägar istället för att leva lyckliga i alla era dar?
Är inte ett förhållande någonting mellan två människor? Två människor som fattat tycke för varandra och vill leva tillsammas? Två människor som är överens?
Borde det då inte vara helt självklart att om den ena av de två inte längre vill innefattas av denna tvåsamhet, så måste man acceptera detta?
Kan det verkligen vara tillfredsställande om man genom hot och våld får den andra att stanna kvar i relationen?
Ett förhållande måste väl definitivt tappa sin charm om man vet att den ena parten enbart stannar kvar av rädsla?
Kan man inte bara göra som man gjorde i högstadiet? När kärleken tog slut stängde man in sig på sitt rum och spelade man deppiga kärlekslåtar och grät i ett par dar. Sen satte man sig med sin bästa vän och bläddrade igenom skolkatalogen i jakt på ett nytt objekt att svärma för.
Mister man en, står en tusen åter, right?
Hur ska det sluta? Kommer vi tillsut inte våga bli kära längre?
Kommer framtidens kontaktannonser att gå från "Söker rökfri man som gillar långa skogspromenader" till "Söker en man som inte skjuter skallen av mig vid en eventuell separation"?
Kan vi inte bara acceptera att varje människa har en fri vilja och att det inte är rätt att döda den personen om dess fria vilja visar sig avvika från ens egen?
På önskelistan: Fettsugning och benförlängning.
Sitter och kollar på Bubbleroom efter en klänning att ha på ett bröllop om två veckor.
Av ungefär 1500 klänningar hittade jag 4 stycken som jag eventuellt kan tänka mig.
Det som stör mig lite (eller rättare sagt gör så att den där ådran i min panna börjar bulta och mitt hår fattar eld) är att det i informationen om de flesta klänningar står: "Modellen är 175 cm och bär storlek S"
Jamen så jävla kul för henne då! Menar ni alltså att när jag sätter på mig klänningen kommer den att nå mig till anklarna samt brista i varenda söm?
Hur skulle det vara att för en gångs skull ha en modell som inte är nära besläktad med en underviktig giraff?
Hur skulle det vara att för en gångs skull ha en modell som inte är nära besläktad med en underviktig giraff?
Eller åtminstone en modell som är 165 cm och bär storlek S?
Hata Bubbleroom.
Hursomhelst.
Dessa fyra klänningar är väl de som jag kanske, eventuellt, förmodligen inte kommer att beställa. Vilken tycker ni?
Modellen på den här bilden är 162 centimeter lång och bär storlek S:
Kommentarer
Var man än vänder sig på Internet, om det så är Facebook, bloggar, Twitter eller något annat, så kommer man tyvärr alltid att stöta på det såkallade näthatet.
Jag har aldrig publicerat otrevliga kommentarer på min blogg, av den enkla anledningen att de alltid varit anonyma, skrivna helt utan grund, och helt enkelt inte värda att bry sig om.
Jag tar inte åt mig av elaka kommentarer. Det finns ingen anledning att lägga ner tid och energi på anonyma personer, som inte har en aning om hur mitt liv egentligen är.
Det som däremot stör mig, är när jag vet vem som ligger bakom kommentarerna. När jag vet att det är en person som stått mig nära. När jag vet att det är en person i stort behov av att reda upp sitt liv,i stort behov av att lägga ner tid på viktigare saker i livet än att förfölja mig via sms och anonyma bloggkommentarer. Den personen har mitt telefonnummer, min adress, all möjlighet att träffa mig öga mot öga ifall den personen känner för att säga mig något. Därför stör det mig att denna person lägger så mycket möda och energi på dessa kommentarer. De kommer ändå aldrig att bemötas, publiceras eller ens bli lästa.
Min egen tid väljer jag att lägga på det som gör mig glad.
Nikki, hästar, vänner, motion, en god bok, jobbet...
Ostabil
Ibland hatar jag verkligen mig själv. Eller iallafall mitt humör.
Igår när vi kom hem ifrån Nästansjö så fick jag för mig at lägenheten var det vidrigaste som fanns. Inte så långt ifrån sanningen iochförsig eftersom kattskrället släpper hur mycket hår som helst.
Jag blev rastlös och irriterad och i ren ilska började jag betala räkningar och muttra för mig själv.
Sov kasst. Drömde mardrömmar om städning. (Inte bara det, men ändå) och vaknade imorse och var raseriet personifierat. Jag for runt och skrek, ringde till R och skällde på honom för ingenting egentligen, skällde på Nikki, på katten, på mig själv, på grannarna, på vädret, på idiotiska människor. Som att det var deras fel att det var katthår på golvet.
Slet ut alla mattor, sprang runt (naken som alltid, jag måste verkligen lära mig att klä på mig nu när vi har insyn från alla håll) och började städa som en hysterisk hemmafru. Två timmar senare var jag lite lugnare och ringde till R för att meddela att jag inte längre var ett galet monster.
Sen var det liksom bra.
Men jag blir så less på mig själv att jag ska elda upp mig själv till den milda grad, istället för att bara ta itu med saker som normala människor.
Sen duschade jag, tog en promenad med Nikki och vagnen, lunchade på jobbet och la mig i lite saker som jag inte ska lägga mig i när jag är ledig. (Hade nog fortfarande lite städhysteri i kroppen eftersom jag maniskt började rengöra glassmaskinen)
Nu är vi hemma, jag är lugn. R vilar, Micke dricker kaffe och lägger pussel med Nikki. Katten är ute på balkongen. Frid och fröjd.
Nikki igår, spanar in myrorna som vaknat.
Lille Kiitos.
I got a brand new (fuck you) enemy.
Även om bara ordet Skatteverket just nu ger mig okontrollerbara ryckningar i ögat och högt blodtryck så kan jag ändå inte undgå att bli lite imponerad.
Imponerad över hur en sådan myndighet, med så många anställda och så stor verksamhet, ändå kan vara så oerhört oorganiserad och dysfunktionell.
Exempel på några samtal jag haft på senare tid.
(Det första inte med Skatteverket dock men det var lite roligt iallafall)
- 118118, det är Johanna.
- Hej, jag heter Emily och skulle vilja bli kopplad till Skatteverket.
- Jaha, okej... Någon speciell avdelning eller? Alltså, vad gäller det?
- Jag ska skälla ut dem.
- Jaha, hahaha! Då skickar jag dig till huvudkontoret.
- Tack!
- Lycka till!
Efter detta blev jag kopplad vidare, kopplad vidare och kopplad vidare. Förmodligen ville ingen prata med mig då jag ju mer tiden gick bara blev mer och mer upprörd och tillslut bestod mitt ordförråd enbart av svordomar.
Tillslut hamnade jag hos något litet arbetarbi som möjligtvis kan ha råkat få en lite oförtjänt utskällning.
Litet arbetarbi: Ehh, alltså...Jag vet inte riktigt vad jag ska göra...
Jag: Nej det verkar ju vara genomgående för er, att ingen vet vad det är dom ska göra!
Litet arbetarbi: Mmmm, men alltså, jag, ehh...
Jag: Kanske ni råkar ha någon slags chef man kan få prata med då?
Litet arbetarbi: Jo, alltså ja, men jo...Jag kan lämna ett meddelande men det är nog inte säkert att hon kan ringa upp dig idag.
Jag: Nähä, men du kan ju hälsa att om du tycker att jag verkar arg nu så är det ingenting mot vad jag kommer att vara om jag måste vänta ännu längre. Mitt ursinne byggs upp med tiden. Tick tack Clarice!
Tio minuter senare rings jag upp av något slags Högsta Höns. (Som hade en något sträng attityd. Förmodligen hade lilla arbetarbiet skvallrat om att det var en agressiv kvinna i luren som hotade folk)
HH: Nu har jag gått igenom ditt ärende.
Jag: Jamen så bra, då kan ju du tala om för mig vad den här satans häxjakten går ut på. Begär ni in mer information angående mina resor så måste ni nog börja fråga om min BH-storlek, för det är väl snart det enda ni inte vet om mig!
HH: Enligt lag är du skyldig att bevisa...blablablabla....
Jag: En fråga bara, om jag hade råkat betala alla mina drivmedelsinköp med kontanter, hur skulle jag då kunna bevisa att det är jag som betalat? Det står väl inte på kvittot? Hur funkar det då?
HH: Ehh, det kan jag inte svara på, jag har inte satt mig in i ärendet riktigt.
Jag: Men du sa ju inledningsvis att du hade tittat på mitt ärende.
HH: Jo, men alltså...
Jag: Eller menade du bara att du kollade lite på framstidan av första papperet? Är det så du menar? Eller hittade du på?
HH: Ehh, nämen alltså...Jag måste nog få återkomma.
Jag: Äsch, skit i det, jag kan nog hitta en tam apa att prata med istället. (Sa jag INTE men jag hade god lust)
Jag frågar mig ännu en gång. Vad är det för fel på folk?
Fortsättning följer, det kan jag lova.
Imponerad över hur en sådan myndighet, med så många anställda och så stor verksamhet, ändå kan vara så oerhört oorganiserad och dysfunktionell.
Exempel på några samtal jag haft på senare tid.
(Det första inte med Skatteverket dock men det var lite roligt iallafall)
- 118118, det är Johanna.
- Hej, jag heter Emily och skulle vilja bli kopplad till Skatteverket.
- Jaha, okej... Någon speciell avdelning eller? Alltså, vad gäller det?
- Jag ska skälla ut dem.
- Jaha, hahaha! Då skickar jag dig till huvudkontoret.
- Tack!
- Lycka till!
Efter detta blev jag kopplad vidare, kopplad vidare och kopplad vidare. Förmodligen ville ingen prata med mig då jag ju mer tiden gick bara blev mer och mer upprörd och tillslut bestod mitt ordförråd enbart av svordomar.
Tillslut hamnade jag hos något litet arbetarbi som möjligtvis kan ha råkat få en lite oförtjänt utskällning.
Litet arbetarbi: Ehh, alltså...Jag vet inte riktigt vad jag ska göra...
Jag: Nej det verkar ju vara genomgående för er, att ingen vet vad det är dom ska göra!
Litet arbetarbi: Mmmm, men alltså, jag, ehh...
Jag: Kanske ni råkar ha någon slags chef man kan få prata med då?
Litet arbetarbi: Jo, alltså ja, men jo...Jag kan lämna ett meddelande men det är nog inte säkert att hon kan ringa upp dig idag.
Jag: Nähä, men du kan ju hälsa att om du tycker att jag verkar arg nu så är det ingenting mot vad jag kommer att vara om jag måste vänta ännu längre. Mitt ursinne byggs upp med tiden. Tick tack Clarice!
Tio minuter senare rings jag upp av något slags Högsta Höns. (Som hade en något sträng attityd. Förmodligen hade lilla arbetarbiet skvallrat om att det var en agressiv kvinna i luren som hotade folk)
HH: Nu har jag gått igenom ditt ärende.
Jag: Jamen så bra, då kan ju du tala om för mig vad den här satans häxjakten går ut på. Begär ni in mer information angående mina resor så måste ni nog börja fråga om min BH-storlek, för det är väl snart det enda ni inte vet om mig!
HH: Enligt lag är du skyldig att bevisa...blablablabla....
Jag: En fråga bara, om jag hade råkat betala alla mina drivmedelsinköp med kontanter, hur skulle jag då kunna bevisa att det är jag som betalat? Det står väl inte på kvittot? Hur funkar det då?
HH: Ehh, det kan jag inte svara på, jag har inte satt mig in i ärendet riktigt.
Jag: Men du sa ju inledningsvis att du hade tittat på mitt ärende.
HH: Jo, men alltså...
Jag: Eller menade du bara att du kollade lite på framstidan av första papperet? Är det så du menar? Eller hittade du på?
HH: Ehh, nämen alltså...Jag måste nog få återkomma.
Jag: Äsch, skit i det, jag kan nog hitta en tam apa att prata med istället. (Sa jag INTE men jag hade god lust)
Jag frågar mig ännu en gång. Vad är det för fel på folk?
Fortsättning följer, det kan jag lova.
I don't need your fake assed friendship
Jag kan nästan lova att hälften av alla som läser detta nyligen gått med i Facebookgrupper såsom "Norge, Sverige älskar er!" eller "Tänd ett ljus för offren i Norge" osv, osv...
Fint, jättefint.
Jag säger inte att det är fel, det är en fin gest och det är fint att så många vill visa stöd och medkänsla för vårt grannland efter den här ohyggliga katastrofen som drabbat det.
Men tycker ni inte att det är att göra det lite väl enkelt för sig?
Liksom, gilla en grupp på Facebook och sen är samvetet rent, då har man gjort sitt.
Och nu frågar säkert också hälften av er: Jamen vafan ska vi göra då?
Jo, det ska jag tala om!
Acceptera inte denna jävla rasseskit som sprider sig över Sverige som en illaluktande löpeld. Öppna ögonen, våga vara obekväm, vägra acceptera.
Tillåt inte små inpasser om hur invandrarna kommer och stjäl våra jobb, ruska tag i den där personen i din klass som röstade på Sverigedemokraterna i skolvalet och fråga vad fan han/hon tänker med.
Vem som helst kan ta ett ställningstagande och det är där jag tror vi måste börja för att förhindra såna vansinnesdåd.
Sådan ondska föds någonstans, och det är det vi måste förhindra.
Det dyker liksom inte bara upp en fullfjädrad galning från ingenstans som börjar skjuta folk till höger och vänster. Någonstans föds den människans tankar och åsikter, och får de inte motstånd så växer de sig starkare.
Tillexempel så har säkert (ännu en gång) hälften av er en granne, vän, pojk/flickvän, moster, faster, svärfar eller chef som röstar på Sverigedemokraterna och som också säkert triumferade över deras segertåg i september genom att skriva det på sina statusrader på Facebook. (Ursäkta mig för denna ständiga referens till ett socialt nätverk, men de flesta av oss lever ju faktiskt så gott som våra liv genom det nuförtiden).
Hur många av er ifrågasatte detta öga mot öga?
Och slutligen, jättefint att visa stöd till Norge.
Men, hur vore vi om vi började visa varandra sådant stöd och kärlek innan det inträffar en katastrof? Måste alltid något fruktansvärt hända för att folk ska kunna visa medkänsla och ömhet för andra? Varför inte bara göra det varje dag utan uppenbar anledning.
Jag uppmanar inte att utföra några hjältedåd i kampen mot ondska och främlingsfientlighet, men att bara öppna ögonen kan väl åtminstone alla börja med?
Det räcker inte med ett "Gilla" på fejan.
Pussokram
Fint, jättefint.
Jag säger inte att det är fel, det är en fin gest och det är fint att så många vill visa stöd och medkänsla för vårt grannland efter den här ohyggliga katastrofen som drabbat det.
Men tycker ni inte att det är att göra det lite väl enkelt för sig?
Liksom, gilla en grupp på Facebook och sen är samvetet rent, då har man gjort sitt.
Och nu frågar säkert också hälften av er: Jamen vafan ska vi göra då?
Jo, det ska jag tala om!
Acceptera inte denna jävla rasseskit som sprider sig över Sverige som en illaluktande löpeld. Öppna ögonen, våga vara obekväm, vägra acceptera.
Tillåt inte små inpasser om hur invandrarna kommer och stjäl våra jobb, ruska tag i den där personen i din klass som röstade på Sverigedemokraterna i skolvalet och fråga vad fan han/hon tänker med.
Vem som helst kan ta ett ställningstagande och det är där jag tror vi måste börja för att förhindra såna vansinnesdåd.
Sådan ondska föds någonstans, och det är det vi måste förhindra.
Det dyker liksom inte bara upp en fullfjädrad galning från ingenstans som börjar skjuta folk till höger och vänster. Någonstans föds den människans tankar och åsikter, och får de inte motstånd så växer de sig starkare.
Tillexempel så har säkert (ännu en gång) hälften av er en granne, vän, pojk/flickvän, moster, faster, svärfar eller chef som röstar på Sverigedemokraterna och som också säkert triumferade över deras segertåg i september genom att skriva det på sina statusrader på Facebook. (Ursäkta mig för denna ständiga referens till ett socialt nätverk, men de flesta av oss lever ju faktiskt så gott som våra liv genom det nuförtiden).
Hur många av er ifrågasatte detta öga mot öga?
Och slutligen, jättefint att visa stöd till Norge.
Men, hur vore vi om vi började visa varandra sådant stöd och kärlek innan det inträffar en katastrof? Måste alltid något fruktansvärt hända för att folk ska kunna visa medkänsla och ömhet för andra? Varför inte bara göra det varje dag utan uppenbar anledning.
Jag uppmanar inte att utföra några hjältedåd i kampen mot ondska och främlingsfientlighet, men att bara öppna ögonen kan väl åtminstone alla börja med?
Det räcker inte med ett "Gilla" på fejan.
Pussokram
Vad är det för fel på Efterlyst?
Programmet Efterlyst som går på TV3 har alltid varit ett av mina favoritprogram, men på senare tid så har det fått stå tillbaka pågrundav att Greys Anatomy sänts på samma tid på Kanal5. Men nu har Greys uppehåll och därför tänkte jag ägna mig åt Efterlyst istället.
Programmet börjar med att man tittar tillbaka på förra veckans program där man tog upp ett fall där en 11-åring blivit överfallen och rånad av en vuxen man.
Hemskt, naturligtvis.
Ännu hemskare var att 11-åringen blev av med sin iphone...ehh, vänta nu! Vem fan ger sin 11-åring en iphone?
Tydligen föräldrar som inte är så gammalmodiga som jag själv.
Jaja, det var ju såklart ett trauma för 11-åringen att bli rånad, men kom igen! Idiotiska vuxna som tycker sig ha rätt att stjäla kommer det alltid att finnas, så ett tips till alla föräldrar där ute: Ge inte din elvaåring en iphone, och låt dem inte åka tunnelbana själva.
Okej, nu var det inte det jag skulle bli upprörd över, utan det var följande som gjorde mig alldeles andfådd av irritation: 11-åringen fick i kvällens program komma till studion, där Hasse Aro sa att det var strongt av henne att ställa upp, och för att hon var så duktig så fick hon och hennes familj en dags vistelse på Tivoli i Stockholm.
Men va!? Sen när blev Efterlyst förvandlat till välgörenhetsTV?
Och vad fan bryr sig den där ungen om Tivoli när hon har en iphone?
Gaah!
Jag tittade vidare... i två minuter.
Sen nämnde Hasse Aro nämligen någonting om att gymnasieklasser kunde vinna 100.000 kronor om de kom upp med en bra idé hur man ska stoppa våldet.
Men va!?
Ska man måsta muta ungar nuförtiden med pengar för att de ska vilja stoppa våld?
Nej nu jävlar.
Det är inte såhär Efterlyst ska gå till! Fånga bovar istället och sluta ge bort saker!
Jag stängde av skiten.
Jag är upprörd.
Det kan till viss del också bero på att jag är bitter för att min favorit, tillika nummer två på min Reserv-Kille-Lista; Leif GW Persson inte längre medverkar i Efterlyst.
Jag kommer aldrig se det igen.
Programmet börjar med att man tittar tillbaka på förra veckans program där man tog upp ett fall där en 11-åring blivit överfallen och rånad av en vuxen man.
Hemskt, naturligtvis.
Ännu hemskare var att 11-åringen blev av med sin iphone...ehh, vänta nu! Vem fan ger sin 11-åring en iphone?
Tydligen föräldrar som inte är så gammalmodiga som jag själv.
Jaja, det var ju såklart ett trauma för 11-åringen att bli rånad, men kom igen! Idiotiska vuxna som tycker sig ha rätt att stjäla kommer det alltid att finnas, så ett tips till alla föräldrar där ute: Ge inte din elvaåring en iphone, och låt dem inte åka tunnelbana själva.
Okej, nu var det inte det jag skulle bli upprörd över, utan det var följande som gjorde mig alldeles andfådd av irritation: 11-åringen fick i kvällens program komma till studion, där Hasse Aro sa att det var strongt av henne att ställa upp, och för att hon var så duktig så fick hon och hennes familj en dags vistelse på Tivoli i Stockholm.
Men va!? Sen när blev Efterlyst förvandlat till välgörenhetsTV?
Och vad fan bryr sig den där ungen om Tivoli när hon har en iphone?
Gaah!
Jag tittade vidare... i två minuter.
Sen nämnde Hasse Aro nämligen någonting om att gymnasieklasser kunde vinna 100.000 kronor om de kom upp med en bra idé hur man ska stoppa våldet.
Men va!?
Ska man måsta muta ungar nuförtiden med pengar för att de ska vilja stoppa våld?
Nej nu jävlar.
Det är inte såhär Efterlyst ska gå till! Fånga bovar istället och sluta ge bort saker!
Jag stängde av skiten.
Jag är upprörd.
Det kan till viss del också bero på att jag är bitter för att min favorit, tillika nummer två på min Reserv-Kille-Lista; Leif GW Persson inte längre medverkar i Efterlyst.
Jag kommer aldrig se det igen.
