Emily

Året som har varit började riktigt tungt med en stor förlust. Min finaste svärmor somnade in och lämnade ett stort tomrum efter sig. Sedan har det gått mycket upp och ner för mig. En del saker har varit svåra och tunga, medan det på andra områden gått enkelt och smidigt. En sak som jag är stolt över är att jag för första gången i mitt liv har klarat av att säga nej till vissa saker och inte tagit på mig för mycket arbete för andras skull. Jag har fokuserat mycket på mig själv, och det har gett så mycket. Så ska det fortsätta.

 

Årets höjdpunkt var såklart att få fira julen tillsammans med mina älskade. Nikki, Robert, mina syskon, mamma, goda vänner. Det gjorde att jag för första gången på 11 år såg framemot julen och faktiskt inte hade en enda ångestattack under hela helgen.

Att Crespo blev en del av familjen var såklart också en av höjdpunkterna. Jag hoppas att det fortsätter på samma spår som det gjort hittills.

 

Inför 2014 har jag som vanligt inga speciella nyårslöften eller liknande, men jag hoppas att allt ska flyta på så bra som det gör nu, att jag vågar ta steget att förverkliga en av mina drömmar, och att jag ska våga gå ett steg längre på många plan.

Jag vet redan nu att vissa saker under 2014 kommer att bli svåra, men jag försöker fokusera på målet, och hoppas att jag ska vara stark under resans gång. Allt som betyder något för mig i slutändan är att mina nära och kära är friska och mår bra.

 

Gott Nytt År till er alla, nu åker jag snart iväg och jobbar ett nattpass. Lagomt nyårsfirande för min del.

Började dagen med att spendera alldeles för mycket pengar på Granngården, som vanligt.

Sen åkte jag till stallet och mockade, höll ridlektion med Carro, red Crespo, mockade lite till, putsade utrustningen, fixade med hö osv. Vet inte var tiden tar vägen när man är i stallet, men klockan springer verkligen iväg.

 

Nu är jag hemma en snabbis och ska sen ner och fixa lite igen, samt kvällsfodra.

 

Jag har ju inte hunnit ha Crespo så länge, men redan på den här korta tiden har jag fått lära mig lite om hans olika egenheter.

 

För där ska han nämligen kissa och bajsa. Och det gör han även om höet ligger i vägen. Om man däremot lägger höet längre in i hagen, närmare sjön, så äter han upp allt. Misstänker att han vill avnjuta sin mat samtidigt som han kan blicka ut över sjön. Livsnjutaren!

 

Häromdagen trodde jag nästan att han skulle dö när jag red. Han kändes så himla konstigt och det släppte inte förrän han hade fått stanna och lassa ur sig rejält. Springa och bajsa = omöjligt för Crespo.

Tror vi måste försöka jobba på detta innan vi ger oss ut på dressyrbanorna.

 

Jag släppte honom lös i ridhuset häromdagen, för att han skulle få sträcka ut och rasa av sig lite, vilket han inte kan göra i hagen eftersom den dels är så liten och dessutom isig och hal.

När jag släpper loss honom och förväntar mig en serie bocksprång och lite vildhästfasoner, får jag istället en häst som lydigt springer på en volt runt mig. Hela tiden.

När jag sedan avlägsnar mig mot dörren så följer han mig som en hund, och sedan roar jag mig lite med att gå runt, stanna, springa i cirklar och serpentiner, hela tiden med en stor, svart häst i hasorna. Vildhästliv är inget för herr C. Han vill vara med mamma!

 

Första gången jag spolade Crespo efter ett ridpass så ville han inte alls vara med. Han trampade runt och såg ut som att jag försökte döda honom. Men efter ett par gånger så har han ändrat uppfattning och nu är det hans favoritsysselsättning. Dock har jag lite problem när jag ska spola huvudet, eftersom han hela tiden försöker dricka ur slangen. Han gapar stort och lapar i sig varende droppe han kan få tag i. Resultatet blir att hela stallet blir vattenfyllt eftersom han sölar ganska mycket.

 

Ja, han har sina fyr för sig. Och det är väl dessa egenheter som gör att jag tycker om honom mer och mer för varje dag som går.

 

Jag har fortfarande inte en enda bild på mig och Crespo när vi jobbar, men jag lovar, det ska styras upp.

Sen kan jag väl känna att när jag är i stallet och när jag rider så vill jag gärna koppla bort omvärlden och helt ägna mig åt hästen och det jag håller på med, därför blir det helt enkelt dåligt med bilder från stallet.

 

Både i lördags och igår kändes Crespo inte riktigt bra. Visst, han gjorde det jag bad om men mer var det inte. Han var liksom inte riktigt med. Kändes mest som att han var i andra tankar.

Idag däremot, var han lite sur i början. Han stretade mot handen, vilket jag direkt mötte upp med skänkel. Idas tips till mig som jag verkligen tagit till mig är att alltid driva på när han stretar, inte dra tillbaka i tygeln.

Detta fungerar jättebra då utmaningen för Crespo är att tänka framåt istället för uppåt.

 

Vi travade först lite serpentiner, stora volter samt skänkelvikningar över diagonalerna men fortfarande var han lite stretig. Formen var väldigt ojämn och han gick ömsom över och ömsom bakom tygeln. Då galopperade vi lite, precis som vanligt med volt på kortsidan och "ökning" (alltså full gas) på långsidan.

När vi skulle in på volten efter långsidan och jag gick på honom lite med ytterskänkeln svarade han med några rejäla bakutsprång.

Jag blev först lite paff, och sen full i skratt, och vi fortsatte att galoppera.

 

Och som vanligt efter en liten sammandrabbning så infann sig miljonkänslan.

 

Vi red förvänd galopp, gjorde galoppfattningar från skritt, vi gjorde öppnor och skänkelvikningar, och vi ökade och minskade tempot och hela tiden var formen stadig och hästen var som bomull att sitta på. Jag ville aldrig sluta rida!

 

Så hädanefter önskar jag att alla pass inleds med lite bocksprång, helt klart en bra lösgörande övning :-)

Skulle gissa att ungefär 70% av Vilhelminas befolkning är ute på kalas ikväll. Det var även min plan. I ungefär två sekunder.

Sen kom jag på att eftersom Nikki skulle sova hos mamma så kunde jag istället vara i stallet hela kvällen. Mycket mer lockande.

Eftersom jag också åkt på smittfebran så tror jag det var ett klokt beslut.

 

Jag red ett pass på Crespo i ridhuset. Min egen insats var såklart inte den starkaste eftersom jag fortfarande är jättesjuk, men han skötte sig snyggt och det får väl ändå räknas som ett godkänt resultat.

Döm av min förvåning när jag kommer ut i stallet igen och Martell står på skötselplatsen, sadlad och klar. Då hade Robert ledsnat på att "göra ingenting" så han hade tagit ut Martell ur boxen, ryktat honom och börjat sadla. Vad ska man säga? He´s a keeper!

 

Sen red jag en stund på Martell och sen pysslade vi en stund innan vi åkte hem. Jag hade åkt ner tidigare idag och mockat och gjort klart i boxarna.

 

Nu ligger jag och R i soffan, Pixi sover i "sin" soffa och Wildahunden ligger under bordet. Imorgon blir det tidig uppstigning igen för att släppa ut pållarna och mocka till ridskolehästarna.

Som brukligt vid jul så blir jag sjuk.

Eller ja, så fort jag får en längre ledighet blir jag sjuk. Antar att kroppen slappnar av och släpper fram allt som jag gått och motat bort under en lång tid.

 

Igår mådde jag verkligen inte bra, så jag försökte mig på att "svettas bort febern" med ett dressyrpass.

Minus med detta: Jag är ännu sämre idag.

Plus med detta: Jag måste verkligen ha kommit en bit på väg när det gäller ridningen på denna korta tid, för Crespo var superfin trots att jag satt och feberfrossade och snorade uppe i sadeln. Han var framme för skänkeln, stretade inte emot tygeln, och kändes bara sådär rund och fin som han var sist jag tränade för Ida. Stor lycka.

 

Idag blev det dock en villodag för herren. Passade ganska bra eftersom veckan sett ut som följande:

Lördag: Träning för Ida.

Söndag: Jogg i ridhuset.

Måndag: Träning för Ida.

Tisdag: Träning för Ida.

Onsdag: Vila

Torsdag: Jogg i ridhuset

Fredag: Dressyrpass

Lördag: Dressyrpass

 

Så en vilodag var på sin plats, och eftersom jag fick hjärtklappning bara av att väga hö, så kanske det var läge för en vilodag för mig med. Kom inte ihåg när jag senast kände mig så här svag.

Har sjukanmält mig från jobbet inatt också. Det är det värsta jag vet! Får sådan sjuk ångest, men vad ska man göra? När man jobbar inom service känns det inte schysst mot kunderna att stå och vara sjuk.

 

Nu kurerar jag mig genom att betala räkningar. Blä. Men konstigt nog tycker jag alltid att det känns lite lättare att betala räkningar som är hästrelaterade. Någon som känner igen sig? Skadad.

 

Idag är det den mörkaste dagen.

På så många sätt.

Tänker på ML som skulle ha fyllt år idag.

På förra året och det som hände då.

På så mycket annat som varit mörkt.

 

Men det hjälper ju inte, så det är bara att bita ihop och köra på.

 

Vi var i stallet strax efter 8.30 imorse. Hjälpte kusin Natali att mocka till ridskolehästarna, och så skötte vi även "mina" två. Martells matte åker bort i en vecka, så nu är han helt i mitt våld.

Eller, det verkar som att Robert försöker ta över lite när det kommer till det här med hästskötseln. Han mockar, och bär vatten och leder hästar i ett rasande tempo. Keeper!

Hursomhelst.

När alla boxar var mockade, alla hösäckar fyllda och C och M blivit vattnade ute i hagen så åkte vi hem och jag totalt föll ihop i soffan och somnade. Har blivit jätteförkyld och fått feber. Huvudet dunkar och jag känner mig allmänt som en degklump. Dålig tajming som alltid.

 

Efter min lilla powernap så åkte vi ut för att handla lite. Mardröm. Hata folk. Skyndade mig hem igen.

 

Nu ska jag steka pannkakor och utfodra den bittre fadern som är gräsänkling i helgen och därför i behov av lite extra omsorg. Det egna livet med maten verkar inte gå som smort om man säger så. (Internt skämt)

Efter middagen åker jag ner för att rida. Förhoppningsvis blir det ljuspunkten på den här dagen.

Idag har det varit full rulle sedan tidigt, och jag insåg precis att dethär är första gången på hela dagen som jag sitter ner, förutom när jag satt på hästen då, men det räknas ju inte riktigt. Därför bjuder jag på lite bilder idag, så får ni vidare uppdatering en annan dag.

 

Alltså, jag vet. Alla mina inlägg handlar om hur fruktansvärt lättsam och underbar min häst är. Men faktiskt, han äre!

Idag åkte vi till Åsele för att hämta hem honom till rätt kommun.

Lastningen tog ungefär 0,3 sekunder.

Han bara klampade rakt på. Precis som när vi hämtade honom i Umeå.

Lycka.

Det finns ingenting mer irriterande än en svårlastad häst, och eftersom jag bor i inlandet, a.k.a platsen som Gud glömde, så underlättar det verkligen att ha en häst som gillar att åka.

Här måste man nämligen åka minst 25 mil vad man än ska göra. Veterinär, tandläkare, tävling, träning... Allt ligger långt bort.

 

Sen stod han helt stilla hela vägen hem (fast visserligen är ju Åsele nästgårds, bara 7 mil) och när vi skulle lasta ur möttes vi av en utmaning som iallafall jag trodde skulle få honom lite ur balans.

På Vilhelmina Ridklubb har vi nämligen två väktare som patrullerar runt området dagarna i ända och kollar att läget är under kontroll. Dessa två väktare kom springande i full fart när jag skulle lasta ur, och hoppade nästan in i Crespo i sin iver att få kontrollera släpet.

 

Som ni redan vet så har jag haft en otrolig fördel med att stå med Crespo i Åsele. Nämligen chansen att få träna för Ida så mycket. Nu är jag så bortskämd att jag nästan gruvar för att åka till Vilhelmina imorgon.

 

Dock finns det vissa saker med Ida som är otroligt irriterande.

Blandannat så är hon stenhård. Hon liksom kräver att man ska rida hela tiden. Att "åka runt och vänta på bättre tider" är tydligen ingenting hon tycker att man ska syssla med när man sitter på hästen. Typiskt! Det är ju min favorit.

 

Idag hade jag dock laddat upp med en del ursäkter såsom "Jag orkar inte" "Det går inte" och "Jag kan inte!" eftersom jag var mörbultad efter gårdagens ridpass, och litegrann för att jag är lat av naturen.

Behöver jag ens nämna att hon totalt ignorerade detta och fortsatte gorma om att min höger skänkel hängde som en död sill längs sidan på hästen och gjorde absolut ingen nytta?

 

Vanligtvis när någon ger mig kritik så brukar jag svara med ett fräsande "Gör det bättre själv då!"

Det är irriterande nog totalt uteslutet i detta fall då jag vet att hon skulle göra det ungefär tiotusen gånger bättre.

I sömnen.

Om hon var förlamad från halsen och ner.

 

Så det var bara att bita ihop och börja göra som hon sa, och kan ni gissa? Min häst blev kanonfin. När jag gjorde som hon sa.

 

Efteråt så svettades jag och Crespo ikapp och vi tog en liten promenad längs Kärleksstigen som avskrittning.

 

Man vet att man har haft ett bra träningspass i ridhuset när man:

1. Har blodsmak i munnen.

2. Ber sin 5-åriga dotter att bära en uppför trappan.

3. Raglar in i duschen och schamponerar håret två gånger, kliver ur och torkar sig och upptäcker då att man glömt att ha i balsam i håret. Kliver in i duschen igen och schamponerar det en tredje gång.

 

Det här håller inte. Jag måste komma i form.

När jag såg Robert för första gången tänkte jag: "Den där karln ska jag ha!"

Och jag brukar ju få som jag vill.

 

Ganska snart insåg jag att han nog verkligen var mannen för mig. Men efter idag så vet jag med all säkerhet att det är så. Det finns liksom inga tvivel.

Hur vet vi det då?

Jo, här ska ni få lite bakgrundsinformation om mitt forna liv.

 

Liten släpvagn. (Som man måste låna av den bittre fadern, och därmed stå i tacksamhetsskuld i ett helt liv)

Liten bil. (Som man bara kan hoppas håller ihop hela vägen)

Oftast en extrem jävla kyla. (Det är det alltid när man ska hämta hö, även om det är vår eller höst)

Löshö som först ska packas upp på den lilla släpvagnen för att sedan lastas av den lilla släpvägnen och sedan packas in i ett litet höbås på Vilhelmina Ridklubb.

Och för att löshöet ska rymmas i det lilla höbåset så måste det såklart trampas. Det innebär att man får hö överallt. I näsan, i halsen, innanför kläderna. Man får även mjölksyra i benen.

 

En månad senare är höt slut. Då upprepas proceduren.

 

Rundbalen levereras visserligen snabbt och smidigt till ridklubben, men lämnas av utanför hagen/höbåset beroende på om man tänker ge hästen fri tillgång eller inte.

 

Vid det förstnämnda alternativet måste man få in balen i hagen. Med egenproducerad kroppsstyrka. Behöver väl inte ens förklara hur jobbigt det är.

Sen trampar hästen mest i höt, bajsar och kissar och ligger i det.

Och blir fet.

 

Efter två veckor upprepas proceduren.

 

Om man å andra sidan tänker undvika fetman och bajsandet och istället förvara höbalen i hörummet och portionera ut höt i säckar, så:

Fryser höhelvetet och man sliter och drar i skiten tills man är helt skinnflådd i handflatorna.

Eller så hinner balen mögla innan man hunnit använda upp hälften.

 

Men.

 

Höhantering 2013: Köper hö i Åsele.

Sätter sig i en varm och skön lastbil.

Sover halva vägen eftersom man inte behöver köra själv.

Mannen lastar höbalarna med en traktor medan man själv pussar på sin häst.

Man kör hem höt. (Alltså, sover)

Man puttar ner balarna.

Den balen som ska användas, öppnas och bärs in i kakor i höbåset på under 5 minuter.

Klart!

 

Jag älskar min karl. Och det smidiga höet som går att köpa i Åsele.

Idag var det dags för ännu ett pass i ridhuset.

(Men nu har det börjat snöa en del så snart kanske man vågar sig ut på grusvägarna)

 

Idag var det bara jag och R i ridhuset, och eftersom han knappt vet vad som är fram och bak på en häst så instruerade jag honom kortfattat: "Nu när jag rider så har du tre repliker som du kan kasta ur dig lite nu och då: Framåt, in med högersidan, och sitt tillbaka!"

Han tog sin uppgift på fullt allvar och det fungerade rätt bra, eftersom det är dessa tre saker jag måste tänka på hela tiden.

 

Jag jobbade med samma saker som igår, men idag fick jag inte till den där superkänslan som jag hade igår. Crespo var lite öppnare i formen, lite oroligare med huvudet, och lite tyngre i handen.

Efter en stund så hade jag tänkt ge mig för dagen, men när jag skrittade där på lång tygel tänkte jag: "Nä, fan också! Jag kan ju rida honom bra. Jag ska bannemig fixa det idag också!"

Och så kortade jag tyglarna igen och fortsatte. Jag la in fler tempoväxlingar, fler halvhalter, mer jävlaranamma, och vips så hittade vi tillbaka till samma form som igår.

 

Kände mig sjukt nöjd efteråt att jag lyckats rida som jag vet att jag kan göra, även fast inte Ida var på mig med sin hökblick.

 

Och just det: När jag skulle rida ett snett igenom i galopp så blev vi lite vingliga och rätt som det var så gjorde Crespo ett byte. Och jag hann kolla i spegeln och se att det var helt rent. Yey! Han kan alltså byta rent, och inte bara göra "hoppbyten" som jag var lite orolig över.

Men än så länge är det lååångt kvar tills vi kan börja med byten. Men vi red iallafall lite förvänd galopp idag, och det är ju alltid en början.

 

Jag lovar att jag ska bli bättre på att uppdatera med bilder framöver, men när det bara är jag och R så blir det inga ridbilder eftersom R inte fattar hur en smartphone fungerar. 60-talister alltså!

 

Idag kom min fina prinsessa äntligen hem och nu ska hon vara hos mig i två hela veckor. Känns underbart. Just nu är livet så värt att leva.

Igår, lördag, jobbade jag 8-17 och direkt jag slutat jobbet så åkte jag och R iväg med lastbilen till Åsele för att lasta hö och rida Crespo.

 

Jag hade förmånen att få rida lektion för Ida och som alltid när hon står på marken och tjatar på mig så förvandlas jag från en lealös klump till en ryttare och resultatet på hästen blir också därefter.

Jag började som vanligt att skritta honom i låg och rund form på lite stora volter och serpentinbågar. Det brukar jag göra tills han börjar frusta och jag vet att han är avslappnad.

Sen travade vi och gjorde samma arbete.

Crespo är lite stark i sin högersida så därför är det viktigt att jag får fram honom framförallt för höger skänkel, som han annars gärna trycker sig lite emot.

 

I galoppen gjorde vi även där det vi jobbat med tidigare: Utåtställd på volten på kortsidan, för att få honom att flytta för ytterskänkeln och få in yttersidan och "sätta sig" lite. (Alltså då menar jag inte någon högre samling, utan mer att han själv ska bromsa upp sin kropp så jag inte ska behöva sitta och dra honom i munnen).

Sedan på långsidorna försöker jag bara sitta tillbaka och driva på honom så mycket som möjligt framåt, för att han ska komma igång och ta i med bakbenen.

 

Han lossnade otroligt fint och jag fick uppleva en mycket rundare och stadigare form än innan. Helt plötsligt var min heffaklump inte så stor och lång längre.

 

Sen jobbade vi med lite skänkelvikningar på långa diagonaler och öppnor längs långsidorna.

 

- Håll hela tiden koll på högersidan. I vänster varv får jag rida honom lite rakare än i höger för att hålla ordning på högerbogen.

- Var lite försiktig i början. Med tanke på Crespos tidigare problem och faktumet att jag inte känner honom så väl ännu och inte vet var hans gräns går, så är det klokast att vara lite "snäll" i början och sedan när han börjat jobba på och är eftergiven så kan man vara lite strängare och våga gå på honom mer och kräva mer av honom. Alltså: Skapa inga problem som inte finns!

- Skänkeln löser problemet. När han börjar streta mot handen så måste skänkeln på direkt, i rätt ögonblick. Ratta inte för mycket i tygeln utan lös problemen genom att driva framåt.

När vi köpte Crespo för ungefär tre veckor sedan så skrev vi såklart ett kontrakt. I kontraktet står det något i stil med att "köparen är väl medveten om hästens egenheter"

Enligt uppgift så kan Crespo, när han inte instämmer med ryttaren, protestera och i vissa fall också resa sig. Väldigt högt.

 

Det jag oroat mig mest över under den här tiden är att jag inte sett till några av hans egenheter. Han är liksom bara snäll. Jättesnäll. Idas pappa Eskil, 72 år, har gett mig ett bud på hästen för han tycker att han är så trevlig. Det är främst han som ansvarar för att Crespo kommer in på kvällarna. Och när jag rider är han också supersnäll. Jag är verkligen ingen svårklassryttare och min balans är under all kritik, så det är imponerande att han såhär långt inte har protesterat en enda gång fastän jag säkert råkat dra honom i munnen och dunsat ner i sadeln mer än en gång.

 

Den enda lilla indikationen på vad Crespos egenheter kan liknas vid var i måndags. Då hade han vilat, det blev smällkallt och alla hästarna var lite på tårna. Jag och Ida red samtidigt i ridhuset, och när Idas häst hoppade iväg och blev rädd för någonting, blev Crespo lite inspirerad och bockade iväg. När jag då sa åt honom att återgå till jobbet, blev han lite tjurig och tänkte protestera. När jag då bara tog ett ledande tygeltag och drev på honom, så glömde han bort tankarna på myteri och blev istället en miljonhäst. Har aldrig haft sådan fin känsla på någon häst tror jag. Han var så fin!

 

a) Det blev fel i samband med transporten upp, och någonstans står en olycklig människa och undrar varför deras nya häst bara står på bakbenen och bråkar när den enligt uppgift skulle vara gudasnäll.

b) Någon har injicerat en långtidsverkande lyckodrog i hästen, och hans uppförande är bara en reaktion av ett lyckopiller för hästar.

 

Ridmässigt så går det framåt för var dag. I början känns det alltid som att Crespo har handbromsen i och inte riktigt vill gå fram, men efter att man sparkat på honom lite samtidigt som man lösgör honom lite på volter och serpentinbågar och bara tänker framåt så lossnar det rätt snabbt numera.  I galoppen känner jag att jag kan ta tillbaka honom lite mer utan att tappa framåtbjudningen. Brukar börja med att trycka på honom lite på långsidorna för att därefter lägga en volt på kortsidan där jag jobbar med att få in yttersidan och få honom att stödja lika mycket på båda tyglarna, När han då väl kommit igång med bakdelen och tar för sig i sprången, kan man ta ner tempot lite men samtidigt behålla trycket.

Det finns såklart mycket att önska när det kommer till min ridning, men tillsammans känns det som att vi faktiskt kan ta oss någon vart. Om det så bara är en Lätt C på klubbtävling till sommaren.

 

Min stora utmaning med Crespo tror jag faktiskt blir att få honom att tycka att det är roligt. Jag som hittills mest haft med ston att göra, oroar mig lite för hans jämna humör. Han gör liksom allt jag ber honom om, men inte mer än så. De ston jag haft har antingen varit superpositiva enda dagen och verkligen älskat allt de gjort, för att nästa dag kunna vara riktiga haters som bara vill parkera en i ridhussargen. Men Crespo tycker mest att allt är...okej.

Kanske är det så att ha en valack.

Jag tror dock att det kommer att lösa sig med tiden. Upplever redan nu att han är lite gladare när sadeln kommer fram och öronen är mer och mer spetsade för var dag i ridhuset. När vädret blir lite bättre och vi kan variera arbetet med uteridning tror jag att det kommer att bli ännu bättre. Och nästa vecka ska vi flytta hem till Vilhemina och då har vi stor tillgång på hindermaterial så då kan vi även lägga till bomövningar och hoppning på schemat,

 

Sammanfattningsvis då: Jag har en jättefin häst. Han är snäll. Jag är glad.

Borde egentligen gå ut och köra igång dieselvärmaren på bilen eftersom det är -10 grader och jag hatar att sätta mig i en kall bil.

Borde också äta frukost nu så att jag orkar hålla energinivån uppe under de närmsta sex timmarna då jag ska stå och hålla träningar i Vilhelmina Ridklubbs ridhus.

Borde också göra något åt mitt fruktansvärda utséende. Seriöst, jag skulle kunna få små barn att gråta.

 

Men jag tänkte att jag bara måste berätta lite om min nya häst. (Surprise!)

Igår var det nämligen löshopping på schemat och då var det minsann någon som vaknade till. Crespo hade nog fram till då trott att han hamnat i dressyrhelvetet, där det inte ens fanns en bom så långt ögat kunde nå. Men igår kunde han som sagt dra en lättnadens suck då han fick syn på vår lite egendomligt byggda löshoppningsbana. (Man kan utan att överdriva säga att det finns mer att önska när det kommer till hindermaterial på Stall Söråsele, men ni vet vad den där snubben i Project Runway brukar säga: "Make it work!")

 

Det blev tyvärr inga bilder eller filmer eftersom jag själv blev så tagen av hur vacker min häst är när han hoppar, så jag stod mest där som ett fån och gapade, och växte nog även ett par centimeter, så nu kanske jag slipper använda pallen när jag ska kamma manen?

 

Det enda negativa med Crespos löshoppning var att jag höll på att frysa ihjäl. Han skötte sig nämligen helt själv så vi behövde inte assistera alls utan bara stå och glo medan han galopperade runt och hoppade. När han tagit sig över hindren bockade han glatt och sen sprang han fram till mig och stoppade sitt stora huvud i min famn. Gulle!

 

Nej, nu måste jag sätta fart. Mer skryt och superlativ om min underbara häst kommer förmodligen ikväll, så håll ut gott folk!

Hästen är glad.

 

Okej, han kanske inte riktigt kvalar in som ponny, men han är söt.