Emily

 

Lilla Kattastrofen, nyss hemkommen. 

Nu när jag lyckats komma över en dator ska jag försöka att uppdatera om vad som hänt sedan sist, alltså sedan i maj förra året. Som ni kanske minns så skrev jag om mina Nyåslöften för 2012.

Kan säga att jag misslyckades ganska kapitalt med det förstnämnda. Sist jag var ute på fest var den 19 maj. Sedan dess har den enda förtäringen varit i form av dildoparty med mig själv, Madde och en flaska vin. Hursomhelst. Som jag också skrev tidigare så skulle 2012 innebära stora förändringar. Och det gjorde det. Det som var lite skönt var att det kändes som att jag själv styrde över dem till stor del, även om mycket hamnade utom min kontroll.

Det började med att jag bytte jobb. Det fanns många anledningar till detta. För det första var det faktiskt pågrundav något jag länge planerat, och för att det skulle fungera så var jag tvungen att ha ett jobb på hemmaplan, ett jobb med fasta tider och ett jobb som man kan vara hemma ifrån om det krisar med sjukt barn osv. Som ni alla vet är det svårt när man jobbar med hästar. Det var ett tufft beslut, eftersom jag vet att jag aldrig mer kommer att hitta ett jobb som jag trivs så bra med igen. Men ibland måste man offra sig.

Det jag sen gjorde, och som på många sätt är det jobbigaste beslut jag någonsin fattat, var att separera från Nikkis pappa. Det var plågsamt, destruktivt och rent ut sagt för jävligt jobbigt, men dock absolut nödvändigt. Såklart tänker jag inte gå in på anledningen till varför, men jag kan säga som så, att det kändes som att jag för första gången tog kontroll över mitt eget liv. Att det sen innebar att jag vände Nikkis tillvaro helt uppochner, är min största sorg och något jag alltid kommer att döma mig själv för. Jag kan bara hoppas att saker och ting kommer att ordna upp sig med tiden och att hon inte kommer att hata mig när hon blir äldre. Då jag helt plötsligt befann mig i en helt annan situation än tidigare så innebar det också tyvärr att jag var tvungen att lämna tillbaka Eponia. Ännu ett oerhört svårt beslut att fatta, men det fanns inga alternativ. Jag kan bara hoppas att jag någon gång i framtiden har möjlighet att få lära känna en sådan häst igen.

 

Så, när sommaren kom så var jag alltså både hästlös och karllös, men på något sätt helare än någonsin. Jag var helt inställd på att få vara själv, inte vara beroende av någon, bara se till att få vara med mig själv och inte ha något annat att distraheras av. Yeah, alla vet ju hur det brukar sluta.

Såklart träffade jag R. Och jag behöver väl inte säga så mycket. Alla som någon gång varit riktigt jävla kär vet hur det är. Det var opassande, oplanerat och inte överhuvudtaget meningen att det skulle bli, och det fanns absolut ingenting som pekade på att det skulle fungera. Kanske är det därför det gör det. Jag är fortfarande lite trasig. Lite knäpp som jag alltid varit, med mina djupa dippar, mitt självförtroende som ibland ligger på den djupaste botten, och dagarna där jag ifrågasätter alla mina val genom hela livet kommer fortfarande. Men på något sätt känner jag varje gång att jag reser mig starkare. Jag har varit i helvetet och återvänt. Jag fixar allt. Jag kanske inte gör rätt alla gånger, jag kanske inte är smart.

Men jag har iallafall uppfyllt ett Nyårslöfte: Jag är mer ego. Jag gör inte längre saker för andras skull, jag gör dem för min. Och i långa loppet tror jag att det kommer att göra mig gott. Så, där fick ni den "lilla" uppdateringen. Förhoppningsvis kan den här bloggen snart återgå till att vara lite cynisk, aningens humoristisk, och fylld av hästnörderier. På återseende! (Ursäkta att allt blev som en klump, men blogg.se vill inte samarbeta med mig. Antar att det är ett straff för min långa frånvaro)