Emily

I år passade det sig så bra att vi kunde fira både midsommar och min födelsedag på samma dag.

Enligt traditionen så åkte vi upp till Golisen för gemensamt firande med klanen Flodin och Danielsson.

 

De senaste två veckorna har jag känt mig så sjukt ostabil. Ungefär som när man har PMS.

Ni vet, man blir lite galen, gråter för allt, känner sig ful, fet och fattig, tror att alla föraktar en och fnissar bakom ryggen på en. Plus att man går från hysteriskt glad till självmordsbenägen ungefär 37 gånger i timmen.

Men till skillnad från PMS så har det här tillståndet varken gått att bota med choklad eller kärlek. Istället har det mer och mer smugit sig på en viss melankoli.

Jag har liksom känt mig lite tom, ledsen och apatisk. Sorgsen.

 

Och då slog det mig.

Precis såhär kändes det ungefär ett år efter att Lindy försvann. Jag trodde att jag gått igenom alla dessa sorgestadier genom året, men det visade sig att det var först efter ett år som det verkligen gick in. Det var då jag verkligen förstod var som egentligen hade hänt.

Det var då sorgearbetet började. Det första året var liksom bara en grå dimma.

 

Och jag tror det är det som händer mig nu. Det är separationssorgen som drabbat mig. Det är först nu som det gått upp för mig vad jag gjort, vad som hänt, och hur det kommer att vara framöver.

Gaah, jag pallar inte.

Det senaste året har verkligen varit pest, och jag hade föredragit att vara klar med det där nu.

Men det är uppenbart att det är många faser att ta sig igenom även här.

 

Men som tur är så har jag mitt finaste i livet, min underbara Nikki, som jag alltid kommer att älska oavsett vad som händer.

Jag har också min bästa Robert som är min klippa. Som kan få mig lugn när jag är uppe i min hysteri, som kan få mig att själv lösa problemen utan att säga åt mig hur jag ska, och borde göra. Som får mig att känna mig bra.

Och så har jag mina fantastiska vänner. Alla så olika, men så otroligt duktiga på att få mig på rätt spår igen.

Utan er alla vet jag inte var jag hade varit just nu.

 

Note to self: Skriv aldrig ett långt, insiktsfullt blogginlägg med syfte att rensa din förvirrade hjärna utan att SPARA med jämna mellanrum! (Det är nästan så att jag skulle vilja skriva tre utropstecken, men nä, där går gränsen. Men jag kan bara säga satansförbannadehelvetesjävlar!)

 

Det finns ingen möjlighet att jag någonsin kommer att kunna restaurera det jag nyss skrev, så jag sammanfattar det lite kort:

 

Jag har drabbats av min jobbvecka-bakfylla. Vilket innebär att jag är utmattad, rastlös och irriterad på samma gång.

 

Det började igår, då var jag ledsen när jag skulle sova.

Sen drömde jag en mardröm.

Klev upp någongång vid den tiden då det knappt kan kallas morgon utan mer efternatt.

Somnade om, och sov som en stock.

Var en dålig morgonmamma som ställde fram frukost framför SVTB för att sedan tokdäcka igen.

Lämnade mitt underbaraste på dagis för att trösta mig själv på gymet.

Gjorde ett dålig pass. Kände mig stressad, skyndade mig, kände mig svag, allt gick tungt. Tog inte ens en såndär lång och härlig dusch med tillhörande hårtorkning och snyggsminkning, utan slängde bara ihop blött hår i en knut och såg ut som en megasunk när jag sedan åkte till Ica och köpte kesella.

Kände att jag inte gjort tillrackligt på gymet och ville helst åka tillbaka. Köra om, göra rätt.

Längtar tills Träningsnazi kommer hem och jagar mig med grisfösaren.

 

Försökte nytt upplägg: Kesella och tofflor framför Greys Anatomy.

Funkade ungefär tio minuter, sen blev jag rastlös. Provade läsa en bok. Sen blev jag rastlös.

Nu sitter jag och tittar på klockan. Väntar på att den ska bli 14.00 och dagishämtning.

 

Det finns så mycket som måste ut från mig. Ord som måste sägas. Ord som måste skrivas. Men det kommer ingenting.

Jag ger upp. Kollar Hästnet istället.

Förra veckan blev till en vilovecka ändå.

Det sket sig totalt med tiden, sömnen, peppen och tidsplaneringen, så jag hann bara med två pass på gymet.

Då beslöt jag mig för att inte stressa över att hinna med träningen utan istället lägga fyra vilodagar på rad.

Som alla vet så är det viktigt att vila för att låta musklerna återhämta sig och bygga upp sig.

Tanken är att jag ska lägga in 1-2 vilodagar i veckan och sen lägga in en längre och mer sammanhängande vila då och då.

 

Men nu är det ny vecka. Nikki är hemma och idag har vi inget dagis.

I vanliga fall brukar måndagsmorgnarna innebära psykstädning från min sida. Jag brukar alltid vakna tidigt och vara på superdåligt humör för att det brukar vara sån oordning här hemma. Det blir lätt så de veckor jag jobbar eftersom jag prioriterar att äta, sova och träna, och Robert prioriterar att jobba, jobba och jobba.

 

Men igår när jag kom hem från mitt jobbpass så möttes jag av en nystädad och nyskurad lägenhet, så denna morgon har jag istället ägnat åt att se på Barnkanalen med Nikki, äta frukost, köra lite brottarträning samt en rejäl sovmorgon till 8.30.

 

Dagen ska ägnas åt lite allmänt småfix. Födelsedagspresent till den bittre fadern ska inhandlas, Valldehästen ska få jogga igenom kroppen litegrann med kusin Natali, då han också haft en vilovecka, och sen tror jag att jag och Nikki mest ska strosa runt. Kolla in den nyöppnade Gallerian, kanske äta en glass, rita, och bara ha det bra.

 

Här kommer några bilder från brännbollen under helgen som vi hade klassåterträff.

 

Jag lever.

Jag har bara hamnat i mitt jobbmood och det innebär att jag jobbar, äter, sover och tränar och sen inte så mycket mer.

Måndagnatt var tuff men rolig. Många glada studenter festar veckan lång och jag får hålla ett rätt högt tempo på jobbet, vilket jag älskar. Nätterna går snabbt.

Avslutade "dagen" med att dra iväg på gymet för ett snabbt helkroppspass.

 

Idag blev det inget gym eftersom gaddning stod på schemat. R följde mig och jag har precis kommit hem. Men bild får ni vänta på tills imorgon eftersom jag för det första har plasten på fortfarande, och för det andra har jag glömt telefonen i bilen, som vanligt.

 

Nej, nu ska jag kila iväg på jobbet, sen blir det gym, sen äta, sen sova...Ja, ni fattar!

Förra helgen fick man det verkligen kastat i ansiktet: Man har blivit en gammkärring! Det var 10 år sedan vi gick ut nian, och nu var det dags för återträff. Jag och min fina vän Carro har taggat i ungefär två år, för vi hade verkligen världens bästa klass.

Många har varnat mig och sagt att 10-årsjubileumet inte brukar vara så roligt, utan att det är 20 -och 30års man ska se fram emot.

Men så var det inte för oss. När vi väl träffades var det som att vi aldrig hade varit skilda åt. Vi hade hur roligt som helst!

 

I går när vi skulle lägga oss varnade jag R.

"Imorgon när jag vaknar kommer jag vara på ett satans humör, och städa som en rabiessmittad hackspett!"

Kanske var det därför han lämnade lägenheten redan 04.55 imorse, fastän han var ledig?

 

Jag och Nikki tog itu med städningen själva, med assistans av Pixikatten. Efteråt var det två utslagna hjältar.

Först och främst vill jag varna känsliga läsare: Foljande textrad kan komma som en chock för er alla!

 

 

Det är faktiskt sant. Och jag gick dit helt frivilligt. Eller ja, nästan alltså. Min käre vän Micke, som även går under namnet Feeder, Träningsnazi, Tjatmoster mm, gick bakom mig med en såndär grisfösare och mässade: "Du har lovat, du har lovat. Det finns ingen återvändo nu!"

 

Det var faktiskt så det började. Träningsnazi kom hem efter att ha spenderat en lång tid i lugn och ro från mig, och ni vet hur det är när man inte träffats på länge, man finner inga ord liksom. Det gäller dock inte för honom, för hans första ord var ungefär: "Var är din rumpa?"

(Och han använde inte ens ett sånt där överlyckligt tonfall som dom på Biggest Loser, utan mer... dömande typ)

Jag meddelade såklart inte att den bara har ramlat ner sisådär en halvmeter utan förkunnade istället stolt att jag tappat ungefär 11 kg det senaste året. (Det meddelade jag dock lika stolt som dom i Biggest Loser)

 

Men ni vet hur det är med folk som håller på med kost och träning och sånt där. (Asjobbiga!) Dom går liksom inte att lura, så istället för applåder och 250.000 kr så fick jag typ en utskällning för att alla mina muskler var borta.

 

Och det kanske är lite sant. Eller jättemycket sant.

Ni kan ju tänka er själva att gå från att mocka 12 boxar om dagen, släpa på höbalar, rida, sopa, bära spånbalar, kånka på fodersäckar och allt annat som hör till stallgörat, till att ställa sig på Statoil och sälja korv. Ja, det är klart att det inte är så utmanande för kroppen.

 

Så med lite övertalning, hot, mutor ("Jaja, jag lovar att OM du får lika stora vader som en Belgian Blue så köper jag nya ridstövlar åt dig!") och en massa (säkert tomma) löften om att min rumpa skulle ta sig upp till sin forna plats och att jag skulle få lika snygga armar som Kristin Kaspersen, så gav jag efter.

 

Men även om det kanske inte märks, så har jag faktiskt lite värdighet, så innan jag skulle skämma ut mig på ett offentligt gym i tajta byxor, så ville jag tjuvstarta hemma. Jag tänkte att om jag bygger upp en liten muskel innan jag går till gymet så kanske jag kan undvika den enorma förödmjukelsen i att få stå och vänta på någon biff som är nog stark att öppna dörren till omklädningsrummet.

 

Så i ungefär 3-4 veckor så har jag ålat mig på golvet här hemma och roat (!) mig mer övningar såsom benböj och Hitlers Hund mf. Det har brottartränats och det har stånkats och stönats, och tillslut kände jag mig redo, och därav den sensationella händelsen: Emily går till gymet.

 

Som ni alla vet så har ju min inställning till träning och motion överhuvudtaget kantats av utlägg som "Det är farligt att träna, man kan göra illa sig...och sånt" men jag kan lugna er alla om att jag inte ändrat inställning.

Det är farligt att gå på gym.

Idag fick jag nämligen ett blodtrycksfall i omklädningsrummet vilket resulterade i att jag föll med ansiktet in i ett skåp.

Man kan nästan tro att Gerard Depardieu är min pappa.

 

Men i övrigt är det lite för roligt för att det ska kännas bekvämt. Jag gillar ju som bekant inte att bli överbevisad.

Men å andra sidan är drivkraften att få min rumpa på plats igen alldeles för stark, så jag är redo att erkänna vad fan som helst.

 

Jag hade tänkt lova att jag ska bli bättre på att uppdatera, men dagens benpass kan eventuellt resultera i att jag överhuvudtaget inte kan sitta eller ens leva imorgon, så jag håller på det löftet ett tag.