Emily

De senaste två veckorna har jag känt mig så sjukt ostabil. Ungefär som när man har PMS.

Ni vet, man blir lite galen, gråter för allt, känner sig ful, fet och fattig, tror att alla föraktar en och fnissar bakom ryggen på en. Plus att man går från hysteriskt glad till självmordsbenägen ungefär 37 gånger i timmen.

Men till skillnad från PMS så har det här tillståndet varken gått att bota med choklad eller kärlek. Istället har det mer och mer smugit sig på en viss melankoli.

Jag har liksom känt mig lite tom, ledsen och apatisk. Sorgsen.

 

Och då slog det mig.

Precis såhär kändes det ungefär ett år efter att Lindy försvann. Jag trodde att jag gått igenom alla dessa sorgestadier genom året, men det visade sig att det var först efter ett år som det verkligen gick in. Det var då jag verkligen förstod var som egentligen hade hänt.

Det var då sorgearbetet började. Det första året var liksom bara en grå dimma.

 

Och jag tror det är det som händer mig nu. Det är separationssorgen som drabbat mig. Det är först nu som det gått upp för mig vad jag gjort, vad som hänt, och hur det kommer att vara framöver.

Gaah, jag pallar inte.

Det senaste året har verkligen varit pest, och jag hade föredragit att vara klar med det där nu.

Men det är uppenbart att det är många faser att ta sig igenom även här.

 

Men som tur är så har jag mitt finaste i livet, min underbara Nikki, som jag alltid kommer att älska oavsett vad som händer.

Jag har också min bästa Robert som är min klippa. Som kan få mig lugn när jag är uppe i min hysteri, som kan få mig att själv lösa problemen utan att säga åt mig hur jag ska, och borde göra. Som får mig att känna mig bra.

Och så har jag mina fantastiska vänner. Alla så olika, men så otroligt duktiga på att få mig på rätt spår igen.

Utan er alla vet jag inte var jag hade varit just nu.