Ägd
För några veckor sedan när vi fick varuleverans på jobbet hade någon skrivit detta på en kartong:
Jag gissar att det inte var något medium.
Ostabil
Ibland hatar jag verkligen mig själv. Eller iallafall mitt humör.
Igår när vi kom hem ifrån Nästansjö så fick jag för mig at lägenheten var det vidrigaste som fanns. Inte så långt ifrån sanningen iochförsig eftersom kattskrället släpper hur mycket hår som helst.
Jag blev rastlös och irriterad och i ren ilska började jag betala räkningar och muttra för mig själv.
Sov kasst. Drömde mardrömmar om städning. (Inte bara det, men ändå) och vaknade imorse och var raseriet personifierat. Jag for runt och skrek, ringde till R och skällde på honom för ingenting egentligen, skällde på Nikki, på katten, på mig själv, på grannarna, på vädret, på idiotiska människor. Som att det var deras fel att det var katthår på golvet.
Slet ut alla mattor, sprang runt (naken som alltid, jag måste verkligen lära mig att klä på mig nu när vi har insyn från alla håll) och började städa som en hysterisk hemmafru. Två timmar senare var jag lite lugnare och ringde till R för att meddela att jag inte längre var ett galet monster.
Sen var det liksom bra.
Men jag blir så less på mig själv att jag ska elda upp mig själv till den milda grad, istället för att bara ta itu med saker som normala människor.
Sen duschade jag, tog en promenad med Nikki och vagnen, lunchade på jobbet och la mig i lite saker som jag inte ska lägga mig i när jag är ledig. (Hade nog fortfarande lite städhysteri i kroppen eftersom jag maniskt började rengöra glassmaskinen)
Nu är vi hemma, jag är lugn. R vilar, Micke dricker kaffe och lägger pussel med Nikki. Katten är ute på balkongen. Frid och fröjd.
Nikki igår, spanar in myrorna som vaknat.
Lille Kiitos.
Tunga ben
Trots att det drog in ett jäkla snöoväder precis när jag skulle bege mig ut på gårdagens löprunda, så tvingade jag mig iväg. Men jag kan lova att det kändes att det var ett tag sen...
I vanliga fall brukar jag komma in i andra andningen efter cirka två kilometer. Då brukar det helt plötsligt kännas lätt, jag brukar hamna i fin takt till musiken och känna att tja, det här med löpning är ganska gött ändå.
Men inte igår.
Jag sprang ut till Lövliden, jag skulle uppskatta att det är ungefär treochenhalv kilometer från där jag parkerade bilen. Det gick tungt hela vägen bortåt.
Riktigt tungt. Jag snorade, fick ont i öronen, fick mjölksyra i benen och kom inte in i rätt andning. Jag tänkte bara vafan sysslar jag med?
Stannade sen i Lövliden och spottade lite, stretchade lite, och försökte återfå andan.
På vägen tillbaka skänkte jag en tanke till mina benhinnor som vanligtvis är väldigt känsliga, så jag försökte mig på intervaller. Jag sprang under en låt (hade mp3n med givetvis) och gick en... Men när jag var inne på andra löpintervallen så kom plötsligt den där härliga känslan och vips hade jag sprungit hela vägen tillbaka utan större problem.
Stretchade noga när jag var tillbaka vid bilen och tackochlov har jag inga känningar i benhinnorna idag. Dock har jag en sjuk träningsvärk i rumpan (?) och på utsidan låren. Så idag blev det en stillsam promenad med mammas hund Kiitos.
Kan iallafall konstatera att jag måste bli bättre på att ta mig ut. Min kondition är milt sagt en katastrof!
This is your life and it's ending one minute at a time
Vaknade för någon timme sedan och anade ett starkt solsken genom persiennnerna.
Nu verkar det dock återgå till den förbannade blåsten som härjat i flera dagar. Det är grått, blåsigt och inte alls särskilt motiverande att snöra på sig löparskorna som jag hade tänkt.
Jag sitter i köket och bloggar samtidigt som jag försöker freda mina riskakor från Pixi, som fått för sig att det är hennes nya favoritmat. Vet inte hur hälsosamt det är för katter, med alltpaprikaextrakt och ostpulver och smakförstärkare och gudvetallt.
Nikki fikar i vardagsrummet framför barn-TV. Hon och jag och Pixi har sovit tillsammans i dubbelsängen sedan R åkte i söndags. Det är mysigt, fast jag längtar tills han kommer hem. Förhoppningsvis imorgon.
En väldigt ovanlig situation: R som vilar. Annars är han alltid på språng.
(Kanske den enda bilden jag har på honom där han faktiskt inte är på väg ut ur bild)
Nej, nu ska jag börja sätta lite fart. Nikki ska iväg till dagis, och själv ska jag försöka peppa mig för en eventuell löprunda. Kan hända det blir intervaller eller en baconrunda bara. Mina fötter har inte riktigt vant sig vid de nya inläggssulorna, och jag vill inte riskera benhinneinflammation igen.
Ha en fin dag allihopa!
Mano
Idag har varit en såndär typisk första ledigdag då jag varit helt hyper.
Började dagen med att stressa in i duschen, klä på Nikki och dra iväg till morsans jobb för att ta sockerprov, blodtryck osv. Folk i min omgivning har fått för sig att jag inte är riktigt hälsosam. Undrar varför...
Sen raskt iväg till Bergbacka där familjen Micke bjöd på smörgåstårta och tjocka katter. Nikkis kompis Nathalie ville att Nikki skulle komma och leka, så när sista kaffeskvätten var svald ilade jag hem för att byta kläder på Nikki och så dumpade jag henne helt enkelt hos familjen Lena och drog själv iväg på baconrunda.
Hästtandläkaren var i farten så efter promenaden ilade jag ner till stallet för att se Sara Ellevik in action. Valldes tänder var förvånadsvärt fina trots att det var lång tid sedan han kollades. Det var kul. Något som var ännu mer kul var att se Madde med kulan försöka vara smidig och trixa sig runt för att kunna kolla i munnen. Haha!
Jag började få lite dåligt samvete för att ha prackat på Lena ännu ett barn, så jag åkte för att hämta Nikki och avlasta den stackars tvåbarnsmamman men blev istället bjuden på middag, och tur var ju det, för vips var klockan närmare 18 och stallet med ridlektion för kusin Natali väntade.
På med ridbrallorna och iväg igen.
Nu är vi dock hemma igen. Nikki har fikat kvällsfika och jag har lagt dagisschema på internet. (Stor applåd till teknikanalfabeten!)
Nu, marsch isäng och sen ringa till R som är på jobb långt bort i helsicke.
Paparazzi
Nu när jag skulle föra över bilderna från mobilen till datorn så upptäckte jag en bild som jag inte sett förut.
Det är alltså Nikki som tagit min mobil, bäddad kring mig med pantflaskor (?) och gosedjur, och sedan förevigat det hela genom att ta en bild. Allt medan jag sov som en stock.
När jag frågat henne vad hon gjort medan jag slumrat svarade hon bara att hon sett på TV och ritat.
Lilla bov.
Helgen
I fredags åkte jag och Nikki upp till stugan. R var på någon slags utbildning så han fick komma upp senare. Bielite bjöd på strålande väder, så på kvällen bestämde jag och Nikki oss för att åka upp på fjället med skotern för att åka skrana. R valde att stanna på sjön och fiska.
Glada i hågen brände vi iväg de drygt 5 kilometrarna upp till "vårt ställe" där vi brukar åka. Jag drog skranan uppför backarna och sen åkte vi ner i full fart. Nikki tyckte det var jätteroligt och jag var också nöjd för jag tänkte att jag skulle få lite välbehövd motion på kuppen.
När vi var nöjda och skulle åka hem hade dock min lilla röda farkost en annan plan. Den vägrade starta.
Jag drog. Och drog. Och drog. Svor. Och drog. Skotern: stendöd.
Nikki började gråta och undrade hur vi skulle ta oss hem.
Jag höll skenet uppe och sa käckt att det är bara att gå. Och som tur är så är det ju nedförsbacke minst halva vägen så då kan vi ju åka på skranan.
Yeah, right.
Alla som åkt skrana nedför en backe som lutar brant vet vilken hutlös fart man får upp.
Vi höll praktiskt taget på att åka ihjäl oss. Nikki tyckte att apostlahästarna var ett bättre alternativ, så vi började knata. Nikki tröttnade dock rätt fort eftersom hon var påbyltad skoteroverall, så jag drog henne och skranan den mesta tiden.
Jag behöver väl knappast säga att jag var måttligt road när vi cirka 45 minuter senare kom tillbaka till stugan?
Stackars R vågade knappt titta på mig då hela min aura utstrålade ren och skär galenskap.
Men som sagt, motion fick jag ju, så jag behövde inte känna skuld över att vräka i mig ungefär ett kilo godis senare på kvällen.
På lördagsmorgonen kom pappa, Anne-Lie och valpen Ginza på besök. Pappa och R fick åka iväg till min övergivna skoter som då startade på en gång. Min teori är att den skämdes och inte ville bli övergiven igen och därför beslöt sig för att komma med hem. Sen packade vi skoterpulkorna med matsäck och renskinn och så åkte vi upp på fjället där vi eldade, fikade, åkte skrana och hade det allmänt gemytligt.
Fader var eldmästaren.
Fader och R. Nya partners in crime.
Ginza åt bark.
Nikki hittade något att pyssla med.
Sen bar det hemåt igen till stugan. Anne-Lie och Nikki tittade lite på tv medan jag la mig och läste en bok. Pappa och R drog ut på en fisketur som resulterade i en stor, fin röding. Så det blev röding, potatis och Anne-Lies goda rödingsås till middag. En underbar dag från början till slut.
Farmen
Förra veckan åkte jag och Nikki upp till Nästansjö för att umgås med kära mor och co.
Jag och morsan började då med det, först till synes omöjliga uppdraget, att trä en vävstol.
Lite pillrigt, men vi lyckades rätt bra. Det var dock mycket kvar, men där fick experthjälp i form av superwoman, Britta, kallas in.
Morsan har också världens häftigaste manick; en äppelskalare! Man sätter fast äpplet, vevar, och då både skala och skivas äpplet, samt att det kärnas ur. Hur cool?
Vill ha en egen.
(Och det Nikki har på näsan är såklart en såndär klisterlapp som sitter på äpplena. Klassisk äppelskalaroutfit)
Nu ska jag passa på att ägna lite tid åt bloggen då jag är ensam hemma och lider av någon slags insomnia. Vaknade kl 14.30 idag och kunde absolut inte somna om fastän jag jobbat natt och kommit i säng sent i morse. R är på middag med sitt arbetslag så jag och Pixi fördriver tiden med att äta choklad innan jag ska iväg till ännu ett nattpass.
Lilla myset.
Vilse i min trädgård
Jag har världens bästa schema egentligen. Jag har möjligheten att vara helt ledig de veckor som Nikki bor hos mig, alltså är jag ledig varannan vecka. I sju dagar.
Kan ju verka helt underbart och avundsvärt.
Men för en person som jag, som inte är van vid fritid, kan det också kännas lite jobbigt. Jag får en viss prestationsångest. Att ta vara på den lediga tiden till max. Bara göra roliga och viktiga saker.
Vilket ibland gör att jag är tröttare efter en ledigvecka än efter en arbetsvecka.
Såna dagar som idag är också lite svåra. Nikki valde nämligen att gå på dagis idag. Hon har möjlighet att vara på sitt dagis 15 timmar i veckan även fast jag är ledig, och då brukar hon själv få välja om hon vill gå dit eller inte. Och idag ville hon det.
Det innebär att jag är helt själv i fem timmar. En ocean av egentid. Vad gör man? Pressen är ett faktum. Man borde ju såklart vila, typ ligga på soffan och se på serier som man aldrig har möjlighet att göra annars. Man borde springa en halvmil. Man borde åka ner till stallet och bara vara, utan att behöva vakta Nikki från att ramla ner i dyngstacken eller krypa under någon häst. Man borde läsa en bok. Lösa ett korsord. Ringa gamla vänner och prata i två timmar utan att bli störd.
Samtidigt som man borde ta tag i såna sysslor som man inte vill ägna sig åt när man äntligen har sin fina dotter hemma. Typ städa, diska, tvätta, skura, dammtorka, sortera papper, rensa i lådor och garderober.
Idag blir det dock något mellanting. Jag har efter att ha lämnat Nikki på dagis tankat bilen och pratat med syster i telefon, skickat ett mejl och startat en tvättmaskin. Sen ska jag äta lunch med en kompis och kollega. Det får nog räcka. Jag måste träna mig lite på att vara ledig. Ett steg i taget.
Nya gaddningen.
I torsdags åkte jag iväg till Lycksele igen, och såhär blev resultatet.
Texten är en dikt som heter "Self pity" av D.H Lawrence. Jag kom i kontakt med den ungefär för tio år sedan då jag och min partner in crime Linda bodde i Krontjärn och Kullen en hel sommar där vi hade våra hästar. Vi kom över en gammal film som heter G.I Jane, som vi av någon anledning såg typ varje dag under hela sommaren. Direkt jag hörde den här dikten så satte den sig i mitt huvud och under alla dessa år så har jag ofta tänkt på den och tyckt att den är väldigt tänkvärd och fin.
I´m fucking Lou, who the fuck are you?
Jag har inte tid med någon blogg egentligen, men jag försöker så gott jag kan. Nu har jag kidnappat R´s dator, så inga bilder finns tillgängliga tyvärr.
Hursomhelst, solen skiner, jag börjar inte jobba förrän kl 21 ikväll, och bakom mig har jag nio dagars påskledighet. Det var tamejfan på tiden. Som för så många andra har påsken inneburit; stugan, eld, skoter, fiske, mackjärnsmackor, bobåkning, sol på fjälltoppar, stugmys, korsord, ägg, kärlek, godis, snö... ja, påsk helt enkelt.
Nikki har varit hos oss hela veckan så det har verkligen varit underbart.
Nu ska jag slänga i mig lite frukost och sen smyga ner till min bittre faders boning och försöka komma över en hund som kan sällskapa mig på en promenad i solskenet. Sen väntar stallet med Madde. Om jag vore det minsta ungdomlig skulle jag säga Kungdag! Typ...
