Emily

I fredags åkte jag och Nikki upp till stugan. R var på någon slags utbildning så han fick komma upp senare. Bielite bjöd på strålande väder, så på kvällen bestämde jag och Nikki oss för att åka upp på fjället med skotern för att åka skrana. R valde att stanna på sjön och fiska.

Glada i hågen brände vi iväg de drygt 5 kilometrarna upp till "vårt ställe" där vi brukar åka. Jag drog skranan uppför backarna och sen åkte vi ner i full fart. Nikki tyckte det var jätteroligt och jag var också nöjd för jag tänkte att jag skulle få lite välbehövd motion på kuppen.

När vi var nöjda och skulle åka hem hade dock min lilla röda farkost en annan plan. Den vägrade starta.

Jag drog. Och drog. Och drog. Svor. Och drog. Skotern: stendöd.

Nikki började gråta och undrade hur vi skulle ta oss hem.

Jag höll skenet uppe och sa käckt att det är bara att gå. Och som tur är så är det ju nedförsbacke minst halva vägen så då kan vi ju åka på skranan.

Yeah, right.

Alla som åkt skrana nedför en backe som lutar brant vet vilken hutlös fart man får upp.

Vi höll praktiskt taget på att åka ihjäl oss. Nikki tyckte att apostlahästarna var ett bättre alternativ, så vi började knata. Nikki tröttnade dock rätt fort eftersom hon var påbyltad skoteroverall, så jag drog henne och skranan den mesta tiden.

Jag behöver väl knappast säga att jag var måttligt road när vi cirka 45 minuter senare kom tillbaka till stugan?

Stackars R vågade knappt titta på mig då hela min aura utstrålade ren och skär galenskap.

Men som sagt, motion fick jag ju, så jag behövde inte känna skuld över att vräka i mig ungefär ett kilo godis senare på kvällen.

 

På lördagsmorgonen kom pappa, Anne-Lie och valpen Ginza på besök. Pappa och R fick åka iväg till min övergivna skoter som då startade på en gång. Min teori är att den skämdes och inte ville bli övergiven igen och därför beslöt sig för att komma med hem. Sen packade vi skoterpulkorna med matsäck och renskinn och så åkte vi upp på fjället där vi eldade, fikade, åkte skrana och hade det allmänt gemytligt.