Emily

Jag har världens bästa schema egentligen. Jag har möjligheten att vara helt ledig de veckor som Nikki bor hos mig, alltså är jag ledig varannan vecka. I sju dagar.

Kan ju verka helt underbart och avundsvärt.

 

Men för en person som jag, som inte är van vid fritid, kan det också kännas lite jobbigt. Jag får en viss prestationsångest. Att ta vara på den lediga tiden till max. Bara göra roliga och viktiga saker.

Vilket ibland gör att jag är tröttare efter en ledigvecka än efter en arbetsvecka.

Såna dagar som idag är också lite svåra. Nikki valde nämligen att gå på dagis idag. Hon har möjlighet att vara på sitt dagis 15 timmar i veckan även fast jag är ledig, och då brukar hon själv få välja om hon vill gå dit eller inte. Och idag ville hon det.

Det innebär att jag är helt själv i fem timmar. En ocean av egentid. Vad gör man? Pressen är ett faktum. Man borde ju såklart vila, typ ligga på soffan och se på serier som man aldrig har möjlighet att göra annars. Man borde springa en halvmil. Man borde åka ner till stallet och bara vara, utan att behöva vakta Nikki från att ramla ner i dyngstacken eller krypa under någon häst. Man borde läsa en bok. Lösa ett korsord. Ringa gamla vänner och prata i två timmar utan att bli störd.

 

Samtidigt som man borde ta tag i såna sysslor som man inte vill ägna sig åt när man äntligen har sin fina dotter hemma. Typ städa, diska, tvätta, skura, dammtorka, sortera papper, rensa i lådor och garderober.

 

Idag blir det dock något mellanting. Jag har efter att ha lämnat Nikki på dagis tankat bilen och pratat med syster i telefon, skickat ett mejl och startat en tvättmaskin. Sen ska jag äta lunch med en kompis och kollega. Det får nog räcka. Jag måste träna mig lite på att vara ledig. Ett steg i taget.