Emily

Förlåt för den usla uppdateringen men jag har liksom inte koll på läget för tillfället.

Jag kan inte sova, inte äta, inte fungera.

Jag tror jag hoppar in i duschen och efter det återstår nog bara att ringa en vän.

 

Inte nog med att jag har världens bästa lillebror. Jag har en fantastiskt syster också.

 

Det mest otroliga med min syster, enligt mig, är att hon har en massa tjejkompisar.

Det är faktiskt lite konstigt med tanke på att hon egentligen, med all rätt, borde hatas av samtliga ur det kvinnliga släktet eftersom hon är en sådan person som väcker avundsjuka.

Hon är nämligen snygg (alltså på riktigt, snyggare än de flesta) , har en fantastisk kropp, kan konsten att klä sig snyggt i alla situationer. Hon är bra på allt.

Hon är rolig, kan få vilket sällskap som helst att skratta sig fördärvade, hon kan springa en mil, laga god mat, passa in i vilka sammanhang som helst, och dessutom få vilken man som helst att gå genom eld och vatten för hennes skull.

Till synes helt utan att anstränga sig det minsta.

Hon har många strängar på sin lyra, denna kvinna.

 

 

Min lillebror Erik är 21 år och han gör mig ofta full i skratt.

Som ni vet så brukar individer ur det manliga släktet i 20-årsåldern vara totalt meningslösa och ärligt talat ganska störiga.

Men inte min lillebror.

 

Han överraskar mig ofta på ett bra sätt och jag blir ofta förvånad över hur...bra han är.

Som igår tillexempel när jag bjöd honom på pannkaksmiddag:

Medan jag vispade ihop smeten och förberedde maten så stod han bredvid mig, hjälpte till, vispade, lärde sig, frågade, deltog. Istället för vad man hade kunnat vänta sig av en såndär ungdomlig person, att han borde sitta med sina långa ben utsträckta i någon soffa och fippla med mobilen.

 

När jag sen skulle hänga tvätten, så fann jag honom stå vid min sida och hjälpa till! Medan han konverserade så stod han och hängde upp sockor och Nikkis klänningar, istället för att ligga på golvet och utstöta gutturala läten och konstiga förkortningar såsom FML och OMG och LOL och sånt som såna där unga killar brukar.

 

När de redan torra kläderna sedan skulle in i garderoben så fick jag till min förvåning (och stora förtjusning) se min lillebror börja vika kläderna i min garderob och bringa någon slags ordning i min annars väldigt kaosartade garderob. "Alltså Emily, om du håller lite ordning så ryms det ju bättre" förklarade han.

Enligt mina egna forskningsrapporter kring killar i 20-årsåldern så borde han istället sitta och knappa på datorn och vråla "Är maten klar nångång eller!?"

 

Nej, han är verkligen inte som alla andra otroligt irriterande individer i samma åldersgrupp. Sen kan jag ju lite snabbt nämna att han också är snygg, vältränad, smart, påläst och socialt kompetent. Han är verkligen ett riktigt kap. Synd bara att han aldrig kommer att kunna ha ett normalt förhållande.

Det är bara så, jag menar, han har växt upp med mig och min syster och är därför lite lätt saboterad, plus att vi aldrig kommer att finna någon tjej god nog åt vår bror.

 

 

Jag vaknade på ett oväntat bra humör idag.

Speciellt med tanke på att jag var väldigt nere i går kväll och allt bara kändes skit. När jag sen väl hade lyckats somna (det är mitt mest tidskrävande projekt nu för tiden) så började Pixikatten att leva rövare i rummet och hon var rätt nära att sluta som...ja, jag vet inte vad man skulle kunna göra med hennes skinn helt ärligt. Hon är rätt liten fortfarande. En liten plånbok kanske?

Och när jag efter en evighet fått kattskrället att lugna ner sig (jag körde en ny metod som innefattar att jag tvångshöll henne mot mitt bröst och vaggade henne till sömns som jag gjorde med Nikki när hon var bäbis och hade sina växtperioder) så drömde jag (som brukligt nuförtiden) en mardröm som resulterade i att jag vaknade kallsvettig eftersom jag även i denna dröm slagit ihjäl en människa med mina bara händer. (Är det dags för terapi nu?)

 

Men trots detta så vaknade jag rätt nöjd och glad ändå. Det måste vara ett gott tecken.

Jag anar bärplockarväder även idag. Sol och vind.

Min tanke idag är att kanske lura med min klotformade vän Madde, för jag tänker att hon och Nikki ungefär har samma uthållighet i skogen och om de lessnar kan de gå tillbaka till bilen och äta bärplockarkex medan jag fortsätter jakten på skogens guld.

 

Okej, jag medger att jag hade en viss foglig attityd till ett sjukstugebesök igår. Naturligtvis var jag inte så oberörd och medgörlig som jag gav sken av.

Jag sket fullständigt i det, såklart.

 

Men (och här kommer mitt försvarstal) det var faktiskt inte bara av den anledning att jag förväntade mig sjuttio timmars väntetid, och sedan hemgång utan varken korrekt diagnos eller lindring på problemet. Nej, det var faktiskt vädrets fel.

Igår var det nämligen strålande sol och ett ganska präktigt blåsväder ute. Och vad betyder det? Jo, bärplockarväder!

Det finns så mycket hjortron i år, och de är mogna supertidigt! Jag måste ha dem! Allihopa! Nu!

Ska slänga i mig lite frukost, ringa och attackväcka bror och sen bege mig ut igen.

 

Men ja. Bloggtorkan tog över totalt.

Det är sånt som så lätt händer när man sover ungefär två timmar per dygn, har en obrukbar handled som man ändå brukar tio timmar om dagen på jobbet och när man på sin enda lediga dag måste skjutsa sin lilla katt till grannkommunen för kastrering eftersom man lider av total hysteri när det gäller ens djur och inte låter vem som helst sprätta upp det.

 

Att jag sedan hunnit åka iväg till en annan grannkommun på sommarens roligaste bröllop tog förstås också upp lite värdefull tid som annars kunde ha spenderats på bloggning.

Eller ja, bröllopet i sig tog ju inte så lång tid, men tiden före avresan då jag mest sprang runt och gormade åt min omgivning (läs: Robert, numera traumatiserad för livet och förmodligen helt överens med sig själv om att aldrig komma på tanken att gifta sig med mig eftersom jag blir en bridezilla när det inte ens är mitt bröllop) och grät över för stora klänningar, borttappade strumpbyxor och i stor vånda över vilka skor som skulle få följa med, var rätt så tidskrävande.

Det är nog dagens planering.

 

1. Gå till sjukan.

2. Plocka hjortron.

3. Åka hem till mormor. (Det är alltid tröstande ifall jag nu blir amputerad och sen kanske inte hittar några bär)

 

För övrigt så är min systerdotter Wilda här och ska bo hos oss i en vecka, Nikki är helnöjd, likaså Pixikatten.

 

Hittade en helt underbar serie från 70-talet i SVTs Öppna arkiv.

Till häst är ett enda långt frosseri i senapsgula vojlockar och sicksackflätade pannband. Och Anders Gernandt.

Helt underbart, måste ses!

Det sägs att tiden läker alla sår. Jag vet inte hur många gånger jag har hört det.

Men jag tvivlar fortfarande.

Visst kan det finnas stunder då jag minns de fina minnena, då jag kom ihåg hur bra vi hade det och hur underbart allting var.

Men för det mesta så innebär hennes minne bara smärta.

Jag saknar henne fortfarande så mycket att jag inte alltid kan andas ordentligt.

Jag kan fortfarande inte bara se tillbaka på vår tid och glädjas åt att jag fick ha henne i mitt liv.

Jag kan inte leva utan henne. Jag är tom, halv, sårad, ensam. Jag har inte varit mig själv sedan hon försvann. En del av mig saknas ju, hur ska jag kunna vara mig själv då?

Hela min identitet var skapad av henne. Det är omöjligt att kunna leva vidare utan att det känns som en viktig kroppsdel är amputerad.

Men jag börjar vänja mig.

Med att leva som en halv människa.

 

Jag fattar inte varför jag aldrig lär mig.

Jag är 26 år och kan fortfarande inte räkna ut den enkla ekvationen mat + stress = ont i magen.

Som vanligt så kastar jag i mig maten likt en gammal stövare och nu sitter jag här som vanligt med magknip.

Suck, vad jag är trött på mig själv.

 

Har absolut ingenting att stressa över, för jag har precis klarat av alla dagens måsten.

Började dagen med att ta sovmorgon till klockan 9. Regnet öste ner utanför och jag måste erkänna att det var välkommet. Min kropp kändes nämligen som om den blivit tuggad och utspottad av något slags sagomonster och det enda jag ville var att ligga stilla och göra så lite som möjligt.

Det är ju dock absolut förbjudet om solen skiner och man har en femåring i huset.

 

Så jag gjorde vad varje ansvarsfull förälder skulle ha gjort. Jag hyrde en film som handlade om Barbie.

Efter lite slappt soffhäng så skjutsade jag kiddet till morfarn och släpade sedan min tunga kropp till gymet där jag totalchockade igång den med 5 kilometers barfotalöpning och lite armstyrketräning.

Efter det kände jag mig lite mer som en människa och kunde ta itu med planeringen inför det kommande bröllopet som jag och Robert ska på om tio dagar. (Ja, jag vet, lite sent att komma på det nu, men jag jobbar bäst under press).

Jag beställde tre klänningar, dock ingen av de jag visade igår eftersom ingen av dem fanns i stolek S. Jag ringde och bokade hotellrum. Jag satte över pengar till brudparets bröllopsresa. Jag ringde till Robert och sa att han måste sätta tillbaka sin tand. Och medan jag gjorde allt detta så läste jag en bok, tvättade kläder, lagade mat samt pratade med min lillebror i telefon. Multitasking, that´s my name!

Sen satte jag mig vid bordet sådär som jag brukar, med halva arslet utanför stolen, som om jag var på väg någonstans, och kastade i mig korv, potatis och ägg i en halsbrytande hastighet. Tills jag fick superont i magen och fick lägga ner verksamheten helt.

 

Och nu sitter jag är och funderar över hur min hjärna är skapt.

Jag menar, jag är LEDIG! Jag behöver inte göra någonting alls, och speciellt inte i detta hutlösa tempo.

Varför gör jag såhär hela tiden?

Jag borde varva ner.

Och framförallt så borde jag ägna dagarna åt något mer spännande så att jag kunde blogga om något annat än potatis och Barbiefilm.

 

Men på torsdag vankas det roadtrip. Och är det någon ekvation jag lärt mig genom åren så är det Emily + Madde + roadtrip = fullständig katastrof och upphov till många braskande rubriker.

Håll ut!

Sitter och kollar på Bubbleroom efter en klänning att ha på ett bröllop om två veckor.

Av ungefär 1500 klänningar hittade jag 4 stycken som jag eventuellt kan tänka mig.

 

Det som stör mig lite (eller rättare sagt gör så att den där ådran i min panna börjar bulta och mitt hår fattar eld) är att det i informationen om de flesta klänningar står: "Modellen är 175 cm och bär storlek S"

Jamen så jävla kul för henne då! Menar ni alltså att när jag sätter på mig klänningen kommer den att nå mig till anklarna samt brista i varenda söm?
Hur skulle det vara att för en gångs skull ha en modell som inte är nära besläktad med en underviktig giraff?

Eller åtminstone en modell som är 165 cm och bär storlek S?

Hata Bubbleroom.

 

Hursomhelst.

Dessa fyra klänningar är väl de som jag kanske, eventuellt, förmodligen inte kommer att beställa. Vilken tycker ni?

 

 

Efter att jag postat inlägget imorse knatade jag och Nikki iväg till morsans jobb, för att där tigga skjuts av henne ner till lastbilscentralen där min pärla stod parkerad.

Eller pärla och pärla, det var nog så svårt att ens se att det var en bil. Robert hade nämligen ägnat sig åt lite offroadkörning i helgen och som resultat av detta var min trogna Skoda mer lik ett lerdike än en bil.

 

Som brukligt på ledigveckorna så åkte jag iväg för att spendera lite av mina surt förvärvade slantar. Nikki fick lite nya kläder från Barnidet, jag handlade lite till den nya lille, och så kunde jag bara inte låta bli att ge mig själv en liten present:

 

Måndag och första gången någonsin som jag vaknar första dagen på ledigveckan utan att vara galen.

Jag gjorde nämligen bort städning och sånt redan igår, och förmodligen därför som jag klarade av att sova ut idag istället för att stressa upp klockan fem och psykstäda.

 

Nikki fikar, Pixi sitter ute på balkongen och spanar, Robert jobbar och jag har precis bokat tid för Pixis kastrering.

På schemat idag står promenad, fiska upp Nikkis armband som hon tappade i en tjärn igår, matlagning, ringa tatueraren...och sen är det rätt öppet.

 

Vaknade dessutom av solsken och ett sms där jag fick förfrågan att hålla dressyrträningar i höst samt hjälpa till att rida till och utbilda ridskolehästarna. Det var en bra start på dagen.

Jag behöver mer häst i mitt liv. Jag känner mig helt tom annars.