Emily

Man vet att man har haft ett bra träningspass i ridhuset när man:

1. Har blodsmak i munnen.

2. Ber sin 5-åriga dotter att bära en uppför trappan.

3. Raglar in i duschen och schamponerar håret två gånger, kliver ur och torkar sig och upptäcker då att man glömt att ha i balsam i håret. Kliver in i duschen igen och schamponerar det en tredje gång.

 

Det här håller inte. Jag måste komma i form.

Förra veckan blev till en vilovecka ändå.

Det sket sig totalt med tiden, sömnen, peppen och tidsplaneringen, så jag hann bara med två pass på gymet.

Då beslöt jag mig för att inte stressa över att hinna med träningen utan istället lägga fyra vilodagar på rad.

Som alla vet så är det viktigt att vila för att låta musklerna återhämta sig och bygga upp sig.

Tanken är att jag ska lägga in 1-2 vilodagar i veckan och sen lägga in en längre och mer sammanhängande vila då och då.

 

Men nu är det ny vecka. Nikki är hemma och idag har vi inget dagis.

I vanliga fall brukar måndagsmorgnarna innebära psykstädning från min sida. Jag brukar alltid vakna tidigt och vara på superdåligt humör för att det brukar vara sån oordning här hemma. Det blir lätt så de veckor jag jobbar eftersom jag prioriterar att äta, sova och träna, och Robert prioriterar att jobba, jobba och jobba.

 

Men igår när jag kom hem från mitt jobbpass så möttes jag av en nystädad och nyskurad lägenhet, så denna morgon har jag istället ägnat åt att se på Barnkanalen med Nikki, äta frukost, köra lite brottarträning samt en rejäl sovmorgon till 8.30.

 

Dagen ska ägnas åt lite allmänt småfix. Födelsedagspresent till den bittre fadern ska inhandlas, Valldehästen ska få jogga igenom kroppen litegrann med kusin Natali, då han också haft en vilovecka, och sen tror jag att jag och Nikki mest ska strosa runt. Kolla in den nyöppnade Gallerian, kanske äta en glass, rita, och bara ha det bra.

 

Jag lever.

Jag har bara hamnat i mitt jobbmood och det innebär att jag jobbar, äter, sover och tränar och sen inte så mycket mer.

Måndagnatt var tuff men rolig. Många glada studenter festar veckan lång och jag får hålla ett rätt högt tempo på jobbet, vilket jag älskar. Nätterna går snabbt.

Avslutade "dagen" med att dra iväg på gymet för ett snabbt helkroppspass.

 

Idag blev det inget gym eftersom gaddning stod på schemat. R följde mig och jag har precis kommit hem. Men bild får ni vänta på tills imorgon eftersom jag för det första har plasten på fortfarande, och för det andra har jag glömt telefonen i bilen, som vanligt.

 

Nej, nu ska jag kila iväg på jobbet, sen blir det gym, sen äta, sen sova...Ja, ni fattar!

Först och främst vill jag varna känsliga läsare: Foljande textrad kan komma som en chock för er alla!

 

 

Det är faktiskt sant. Och jag gick dit helt frivilligt. Eller ja, nästan alltså. Min käre vän Micke, som även går under namnet Feeder, Träningsnazi, Tjatmoster mm, gick bakom mig med en såndär grisfösare och mässade: "Du har lovat, du har lovat. Det finns ingen återvändo nu!"

 

Det var faktiskt så det började. Träningsnazi kom hem efter att ha spenderat en lång tid i lugn och ro från mig, och ni vet hur det är när man inte träffats på länge, man finner inga ord liksom. Det gäller dock inte för honom, för hans första ord var ungefär: "Var är din rumpa?"

(Och han använde inte ens ett sånt där överlyckligt tonfall som dom på Biggest Loser, utan mer... dömande typ)

Jag meddelade såklart inte att den bara har ramlat ner sisådär en halvmeter utan förkunnade istället stolt att jag tappat ungefär 11 kg det senaste året. (Det meddelade jag dock lika stolt som dom i Biggest Loser)

 

Men ni vet hur det är med folk som håller på med kost och träning och sånt där. (Asjobbiga!) Dom går liksom inte att lura, så istället för applåder och 250.000 kr så fick jag typ en utskällning för att alla mina muskler var borta.

 

Och det kanske är lite sant. Eller jättemycket sant.

Ni kan ju tänka er själva att gå från att mocka 12 boxar om dagen, släpa på höbalar, rida, sopa, bära spånbalar, kånka på fodersäckar och allt annat som hör till stallgörat, till att ställa sig på Statoil och sälja korv. Ja, det är klart att det inte är så utmanande för kroppen.

 

Så med lite övertalning, hot, mutor ("Jaja, jag lovar att OM du får lika stora vader som en Belgian Blue så köper jag nya ridstövlar åt dig!") och en massa (säkert tomma) löften om att min rumpa skulle ta sig upp till sin forna plats och att jag skulle få lika snygga armar som Kristin Kaspersen, så gav jag efter.

 

Men även om det kanske inte märks, så har jag faktiskt lite värdighet, så innan jag skulle skämma ut mig på ett offentligt gym i tajta byxor, så ville jag tjuvstarta hemma. Jag tänkte att om jag bygger upp en liten muskel innan jag går till gymet så kanske jag kan undvika den enorma förödmjukelsen i att få stå och vänta på någon biff som är nog stark att öppna dörren till omklädningsrummet.

 

Så i ungefär 3-4 veckor så har jag ålat mig på golvet här hemma och roat (!) mig mer övningar såsom benböj och Hitlers Hund mf. Det har brottartränats och det har stånkats och stönats, och tillslut kände jag mig redo, och därav den sensationella händelsen: Emily går till gymet.

 

Som ni alla vet så har ju min inställning till träning och motion överhuvudtaget kantats av utlägg som "Det är farligt att träna, man kan göra illa sig...och sånt" men jag kan lugna er alla om att jag inte ändrat inställning.

Det är farligt att gå på gym.

Idag fick jag nämligen ett blodtrycksfall i omklädningsrummet vilket resulterade i att jag föll med ansiktet in i ett skåp.

Man kan nästan tro att Gerard Depardieu är min pappa.

 

Men i övrigt är det lite för roligt för att det ska kännas bekvämt. Jag gillar ju som bekant inte att bli överbevisad.

Men å andra sidan är drivkraften att få min rumpa på plats igen alldeles för stark, så jag är redo att erkänna vad fan som helst.

 

Jag hade tänkt lova att jag ska bli bättre på att uppdatera, men dagens benpass kan eventuellt resultera i att jag överhuvudtaget inte kan sitta eller ens leva imorgon, så jag håller på det löftet ett tag.