Hästköparresan som spårade ur.
För ett par veckor sedan tog jag en välbehövd semester från mitt jobb på tre dagar.
Och vad tror ni att Emily gör när hon har semester? Jo, åker till sitt gamla jobb och extraknäcker där istället, såklart.
Jag styrde kosan mot Åsele och väl där frossade jag i gamla arbetssysslor som att mocka hästbajs och duscha hästar.
Fina Martini.
Själva syftet med dessa dagar var att jag och Ida skulle åka ner till Västerås och hämta ett föl som hon köpt. Allt var i sin ordning. Fölet var betalt och försäkrat sedan länge och vi hade bara väntat på att det skulle bli såpass gammalt att det kunde avvänjas från stoet och därmed hämtas hem. Dagen var inne och vi åkte iväg, i vanlig ordning cirka två timmar försenade.
Resan gick fint. Vi intog som brukligt en ohälsosam portion chips och cola i bilen och pratade oavbrutet i munnen på varandra om hästar. Det kändes som att en resa på sammanlagt 140 mil inte riktigt skulle räcka till för att hinna med allt som vi behövde prata om, så vi gjorde vårt bästa genom att prata så intensivt att vi inte en enda gång varken slog på radion eller höll käft.
Efter det traditionella besöket på McDonalds kände vi oss rätt nöjda. Den här gången hade vi båda lyckats komma ihåg att knäppa byxorna. Eftersom det är självklart för både mig och Ida att alltid knäppa upp byxorna när vi kör bil så har det väl hänt både en och två gånger att vi råkat glömma av oss och knatat in på ställen med byxorna uppknäppta. Men den här gången kände vi oss riktigt sofistikerade, med stängda gylfar och dessutom hår som inte innehöll en stor mängd spån och hö.
Väl framme i Västerås lastade vi av en hingst som vi haft med oss ner, som skulle få vistas en månad på ett rehabcenter som var hästarnas version av ett superlyxigt spa. Sen tog vi in på ett turkosfärgat arbetarhotell där vi visserligen lyckades skämma ut oss lite, men ingen av oss orkade bry oss, för klockan var över midnatt och vi slocknade ganska omgående.
Såhär långt hade allt gått enligt planen.
Morgonen därpå avnjöt vi hotellfrukost och sedan begav vi oss iväg till stuteriet där fölet fanns. Och det är väl ungefär här som resan spårar ur...
Väl framme vid stuteriet möts vi av fölets uppfödare, en äldre man med pliriga ögon och hans medarbetare. De visar oss fram till boxen där vårt föl finns, och det är här Emily får vissa problem.
I boxen står det nämligen två föl.
Och det fölet som inte är vårt är så gullig att det inte finns adjektiv att beskriva det. När hon tittade på mig kändes det som att mitt hjärta skulle explodera, och eftersom jag alltid varit övertygad om att jag är Hon Som Kan Tala Med Hästar så blev jag helt övertygad om att just det här underbara lilla stofölet sa: "Jag vill också följa med till Åsele, lämna mig inte ensam här!"
Så jag utbrast såklart: "Åååååhhh, vi måste ta med den här också! Kolla, den är ju guuullliiiiig!"
Gubben som ägde hästarna såg såklart sin chans så han ryckte bara på axlarna och sa okynnigt att det gick bra för hans del.
Ida såg lite skeptisk ut men förhörde sig ändå om stammen. När hon fick Wynton-Gribaldi som svar så var såklart fråga nummer två vad det kunde tänkas kosta. När även det svaret var tillfredsställande tittade Ida på mig och undrade: "Vad tycker du Emily?"
Dum fråga.
Det som hände därnäst är lite suddigt men jag är rätt säker på att ett kontrakt skrevs på en post-it lapp och att de två fölen klev upp på släpet.
När jag och Ida några minuter senare rullade ut från gården var de stora frågorna:
1. Vad fan var det som hände nyss?
2. VAD HAR VI GJORT!?
Vi bestämde oss direkt för att det kanske inte var läge att nämna detta för Idas föräldrar förrän vi var närmare hem, ifall de skulle tvinga oss att vända om och lämna tillbaka grisen i säcken.
Så resterande 70 mil satt vi och försökte rättfärdiga vårt aningen impulsiva tilltag med tunga argument såsom:
1. Den var ju faktiskt gullig.
2. Den hade bra stam.
3. Den kostade inte jättejättemycket.
4. Den var gullig.
5. Det vore taskigt om det ena fölet skulle måsta åka hela vägen utan sin kompis.
6. Och den var faktiskt jättegullig!
Väl hemma.
Impulsköpet.
Kavata brudar.
Jag och Ida gjorde också en sjukt bra deal. Om hon betalade fölet så lovade jag att rida in henne om två år. Win-win!
Ja, ingen blev väl egentligen förvånad för det är sånt här som kan hända när vi två är ute på utflykt, och numera har vi typ utegångsförbud. Men det var det värt, för erkänn: DEN ÄR GULLIG!
Vad är det för fel på föredetta pojkvänner?
Jag läser tidningarna.
Jag läser om en pappa som bränner inne sina barn för att hämnas på deras mamma, hans föredetta.
Jag läser om en tonårspojke som mördar sin flickvän utanför bilskolan eftersom hon ville lämna honom.
Jag läser om kvinnor som till höger och vänster blir ifråntagna sina liv av pojkvänner från förr.
Det verkar som om man tillslut vågar ta steget att lämna en relation, speciellt en relation som kanske inte var särskilt bra, så ska man automatiskt måsta förbereda sig på att leva med trakasserier och hot.
Om kärleken tar slut får man finna sig i att den föredetta sitter i sin bil på din parkering nätterna igenom, för att bevaka dig. Du får finna dig i alla få kilometer efter kilometer av hotfull och kränkande text via sms.
Du får finna dig i att ta ett knytnävsslag framför ögonen på ditt lilla barn.
Varför? För att kärleken tagit slut?
Varför ska det vara så svårt att acceptera för vissa människor?
Statistiskt sett så är väl ändå chansen större att du och din käresta någon gång i framtiden kommer att gå skilda vägar istället för att leva lyckliga i alla era dar?
Är inte ett förhållande någonting mellan två människor? Två människor som fattat tycke för varandra och vill leva tillsammas? Två människor som är överens?
Borde det då inte vara helt självklart att om den ena av de två inte längre vill innefattas av denna tvåsamhet, så måste man acceptera detta?
Kan det verkligen vara tillfredsställande om man genom hot och våld får den andra att stanna kvar i relationen?
Ett förhållande måste väl definitivt tappa sin charm om man vet att den ena parten enbart stannar kvar av rädsla?
Kan man inte bara göra som man gjorde i högstadiet? När kärleken tog slut stängde man in sig på sitt rum och spelade man deppiga kärlekslåtar och grät i ett par dar. Sen satte man sig med sin bästa vän och bläddrade igenom skolkatalogen i jakt på ett nytt objekt att svärma för.
Mister man en, står en tusen åter, right?
Hur ska det sluta? Kommer vi tillsut inte våga bli kära längre?
Kommer framtidens kontaktannonser att gå från "Söker rökfri man som gillar långa skogspromenader" till "Söker en man som inte skjuter skallen av mig vid en eventuell separation"?
Kan vi inte bara acceptera att varje människa har en fri vilja och att det inte är rätt att döda den personen om dess fria vilja visar sig avvika från ens egen?
I mammas fotspår.
Om vi ska sammanfatta det utan att överdriva så kan vi väl iallafall säga att Nikki är lite förtjust i hästar.
Hon har inga problem att ratta ridskolans trotjänare Sockan runt i ridhuset.
Att rida slalom mellan koner är bra träning.
"Mamma, du behöver inte gå bredvid! Sätt dig på pallen!"
Men Amie är ändå mer i rätt storlek, även om man får lite ont i magen av allt guppande.
Här har vi hittat varsin häst i rätt storlek.
Lucas är en annan favorit.
Jag har så svårt att balansera mellan trygghet och panik.
Det är måndag.
Jag är helt övertygad om att jag har en hjärntumör.
Mitt hår ser för jävligt ut men jag har inte råd att gå till frisören eftersom jag satt en standard för våran katt att bara äta den absolut dyraste kattmaten samt att bara skita i den dyraste kattsanden.
Lägenheten ser fortfarande ut som en krigzon fastän jag städat.
Min kära Superskoda har börjat ta egna initiativ när det gäller att starta eller inte. Jag känner att tilliten oss emellan är lite på upphällningen. Är det tacken för alla x antal tusen jag lagt ner på henne på senaste tiden? För att inte tala om all kärlek?
Avrundar städningen med att tillaga lite delikat blodpudding till mig och lillan. Glamouren flödar.
Älskar denna dagen alltså.
Jag är helt övertygad om att jag har en hjärntumör.
Mitt hår ser för jävligt ut men jag har inte råd att gå till frisören eftersom jag satt en standard för våran katt att bara äta den absolut dyraste kattmaten samt att bara skita i den dyraste kattsanden.
Lägenheten ser fortfarande ut som en krigzon fastän jag städat.
Min kära Superskoda har börjat ta egna initiativ när det gäller att starta eller inte. Jag känner att tilliten oss emellan är lite på upphällningen. Är det tacken för alla x antal tusen jag lagt ner på henne på senaste tiden? För att inte tala om all kärlek?
Avrundar städningen med att tillaga lite delikat blodpudding till mig och lillan. Glamouren flödar.
Älskar denna dagen alltså.
