Hästköparresan som spårade ur.
För ett par veckor sedan tog jag en välbehövd semester från mitt jobb på tre dagar.
Och vad tror ni att Emily gör när hon har semester? Jo, åker till sitt gamla jobb och extraknäcker där istället, såklart.
Jag styrde kosan mot Åsele och väl där frossade jag i gamla arbetssysslor som att mocka hästbajs och duscha hästar.
Fina Martini.
Själva syftet med dessa dagar var att jag och Ida skulle åka ner till Västerås och hämta ett föl som hon köpt. Allt var i sin ordning. Fölet var betalt och försäkrat sedan länge och vi hade bara väntat på att det skulle bli såpass gammalt att det kunde avvänjas från stoet och därmed hämtas hem. Dagen var inne och vi åkte iväg, i vanlig ordning cirka två timmar försenade.
Resan gick fint. Vi intog som brukligt en ohälsosam portion chips och cola i bilen och pratade oavbrutet i munnen på varandra om hästar. Det kändes som att en resa på sammanlagt 140 mil inte riktigt skulle räcka till för att hinna med allt som vi behövde prata om, så vi gjorde vårt bästa genom att prata så intensivt att vi inte en enda gång varken slog på radion eller höll käft.
Efter det traditionella besöket på McDonalds kände vi oss rätt nöjda. Den här gången hade vi båda lyckats komma ihåg att knäppa byxorna. Eftersom det är självklart för både mig och Ida att alltid knäppa upp byxorna när vi kör bil så har det väl hänt både en och två gånger att vi råkat glömma av oss och knatat in på ställen med byxorna uppknäppta. Men den här gången kände vi oss riktigt sofistikerade, med stängda gylfar och dessutom hår som inte innehöll en stor mängd spån och hö.
Väl framme i Västerås lastade vi av en hingst som vi haft med oss ner, som skulle få vistas en månad på ett rehabcenter som var hästarnas version av ett superlyxigt spa. Sen tog vi in på ett turkosfärgat arbetarhotell där vi visserligen lyckades skämma ut oss lite, men ingen av oss orkade bry oss, för klockan var över midnatt och vi slocknade ganska omgående.
Såhär långt hade allt gått enligt planen.
Morgonen därpå avnjöt vi hotellfrukost och sedan begav vi oss iväg till stuteriet där fölet fanns. Och det är väl ungefär här som resan spårar ur...
Väl framme vid stuteriet möts vi av fölets uppfödare, en äldre man med pliriga ögon och hans medarbetare. De visar oss fram till boxen där vårt föl finns, och det är här Emily får vissa problem.
I boxen står det nämligen två föl.
Och det fölet som inte är vårt är så gullig att det inte finns adjektiv att beskriva det. När hon tittade på mig kändes det som att mitt hjärta skulle explodera, och eftersom jag alltid varit övertygad om att jag är Hon Som Kan Tala Med Hästar så blev jag helt övertygad om att just det här underbara lilla stofölet sa: "Jag vill också följa med till Åsele, lämna mig inte ensam här!"
Så jag utbrast såklart: "Åååååhhh, vi måste ta med den här också! Kolla, den är ju guuullliiiiig!"
Gubben som ägde hästarna såg såklart sin chans så han ryckte bara på axlarna och sa okynnigt att det gick bra för hans del.
Ida såg lite skeptisk ut men förhörde sig ändå om stammen. När hon fick Wynton-Gribaldi som svar så var såklart fråga nummer två vad det kunde tänkas kosta. När även det svaret var tillfredsställande tittade Ida på mig och undrade: "Vad tycker du Emily?"
Dum fråga.
Det som hände därnäst är lite suddigt men jag är rätt säker på att ett kontrakt skrevs på en post-it lapp och att de två fölen klev upp på släpet.
När jag och Ida några minuter senare rullade ut från gården var de stora frågorna:
1. Vad fan var det som hände nyss?
2. VAD HAR VI GJORT!?
Vi bestämde oss direkt för att det kanske inte var läge att nämna detta för Idas föräldrar förrän vi var närmare hem, ifall de skulle tvinga oss att vända om och lämna tillbaka grisen i säcken.
Så resterande 70 mil satt vi och försökte rättfärdiga vårt aningen impulsiva tilltag med tunga argument såsom:
1. Den var ju faktiskt gullig.
2. Den hade bra stam.
3. Den kostade inte jättejättemycket.
4. Den var gullig.
5. Det vore taskigt om det ena fölet skulle måsta åka hela vägen utan sin kompis.
6. Och den var faktiskt jättegullig!
Väl hemma.
Impulsköpet.
Kavata brudar.
Jag och Ida gjorde också en sjukt bra deal. Om hon betalade fölet så lovade jag att rida in henne om två år. Win-win!
Ja, ingen blev väl egentligen förvånad för det är sånt här som kan hända när vi två är ute på utflykt, och numera har vi typ utegångsförbud. Men det var det värt, för erkänn: DEN ÄR GULLIG!
Kommentarer
Postat av: Jenny Nyström
Den är JÄTTEgullig =)
Postat av: Frugan
Menåååååh! Hur söt?!
Blir den din alltså? Vad ska hon heta?
Svar:
Emily
Trackback
