Emily

Det är tur man glömmer fort. Ungefär som när man föder barn. Det gör förbannat ont när man gör det, men efter ett par dagar har man glömt bort hur ont det gjorde och tänker att det nog inte var så farligt ändå.
Ungefär så är det med mig jämt. Efter ett och ett halvt år, kanske ännu längre, med total jävla motgång, så krävs det bara två dagar för att jag ska glömma all skit och tycka att allt är perfekt!

Igår åkte vi till Lycksele för att hälsa på min kompis som precis fått barn. Och med oss hem i bilen hade vi sen en dressyrsadel, som senare visade sig passa perfekt på min röda donna. Jag är så jävla lycklig! Äntligen är sadelletandet över.

Idag har vi spenderat hela dagen i stallet. Ridklubben anordnade en Clear Round-hoppning och jag hjälpte min kusin Natali som hoppade på ridskolehästen Zazza. Arbetsskadad som jag är så knoppade jag hästen innan, och fick en del pikar om detta. Men vadå? Jag tycker att man ska anstränga sig även om det bara är en liten klubbtävling på 60 centimeters höjd. Om man inte kan anstränga sig ens på den låga nivån, hur ska man då kunna göra det annars? Nej, knoppar ska det vara!
Natali red felfria rundor i båda klasserna, och alla hästar och ryttare var jätteduktiga.
Efteråt red jag Eponia, och även om hon i början av passet var en riktig häxa som gjorde felfria åsneimitationer och totalt hade glömt bort vad skänklarna betydde, så blev hon riktigt fin i slutet, och det kändes riktigt bra att sitta i den nya sadeln.

Trots att jag är helt slut så känner jag rastlösheten ta över nu. Vad ska man hitta på ikväll? Om jag inte var en sån tant så skulle jag styra upp lite festande ikväll, vilket alla andra verkar göra, men jag tror nog att det som vanligt lutar åt en promenad och lite soffhäng istället. Ja jag vet, det går inte så bra med mitt Nyårslöfte. Men det är mycket kvar av 2012, jag ska skärpa mig...

Idag har Eponia samlat på sig guldstjärnor. Tänk vad det kan gå upp och ner från dag till dag.

I tisdags när jag tömkörde tyckte jag hon var stel och ovillig och liksom "bromsade" sig igenom passet. Kändes som att hon hade handbromsen i hela tiden och när jag försökte få fram henne lite så svarade hon mest med att springa på istället för att ta i.
Men massör-Hanna kom och gjorde en insats och idag när jag tömkörde så var det en helt annan häst. Lugn och fin men med en massa motor. Energin omvandlade hon fint till arbetsglädje och både öppnorna och skänkelvikningarna fungerade bra, liksom galoppen på volt.

Nu har vi även tagit itu med lastträningen. När vi hämtade Eponia i oktober så steg hon glatt på släpet, men väl inne var hon inte nöjd. Jag tror hon tyckte det var trångt. Dum som man är så har jag inte tagit mig för att lasta henne sedan dess, och det kanske inte var så smart. Men bättre sent än aldrig, nu är vi igång...

Igår gjorde vi första försöket. Jag var snäll och tog mellanväggen åt sidan men Eponia tyckte ändå det var en alldeles för liten kupé, så hon klev på såpass att hon stod halvvägs inne, men sen var det stopp. Hon gjorde också några riktiga kast bakåt, så fokus igår blev bara att gå upp på rampen, och sen backa på min signal, och inte på hennes.
Idag öppnade jag frontlastningen också, så det blev lite mer öppet, och då gick skrället på som ingenting, och stod inne i släpet länge och väl. Jag fick nästan putta ut henne därifrån. Hon gick in, och backade ut som om det var det enklaste i världen. Men jag iddes inte stänga bakom henne idag även fast hon stod där inne och var lugn. Vi tar ett steg i taget.


"Okej, jag gör det väl då, men jag hade hellre åkt limousine!"


Efter dagens tömkörning så blev det en raggardusch för Eponia med en hink vatten och en tvättsvamp, och så på med svettäcket. Snälla kusinvitamin Natali, som även har titeln som Eponias skötare åker ner ikväll och nattar henne, så jag själv kan ligga på soffan och äta chips och lata mig. (Konstigt att jag aldrig blir smal!)

Imorgon åker jag till Lycksele för att hämta en sadel som vi ska prova, denna gången en dressyrsadel. Håll tummarna nu gott folk! Jag blir galen av att vara sadellös!

Har precis kommit hem från en helg i Umeå.
Förutom kalas för Nikki så har jag hunnit med att hälsa på snälla Sandra, som gav Eponia ett jättefint pullarträns. Jag och Jocke har haft lite barnfri tid och då spenderat denna på kinarestaurang och bio.

Men det bästa var nog att jag på vägen hem svängde förbi i Åsele och plockade med mig en sadel som jag ska prova på Eponia imorgon. Jag håller verkligen tummarna för att den ska passa.



Min hjärna är helt slut efter ett par dagar i stan (Alla som känner mig vet att jag vantrivs så oerhört så fort jag kommer någonstans där invånarantalet överstiger 25 personer) men jag återkommer när jag landat lite.

Hon är faktiskt inte alltid Earl.

Imorse startade jag dagen med en barbackatur i solskenet.
Jämfört med min gamla Loppa, vars rygg var formad som en mjuk kudde, så är det ingen höjdare att rida barbacka på Eponia. Det är mer som att sitta på en kantställd planka (eller som jag sa till Idamari: Det känns som att man har en 700 kilos stringtrosa!).
Och då har hon ändå biffat på sig en hel del över ryggen nu på senare tid.

En fördel med Eponia är dock att hon är ganska slow.
Det flög upp några fåglar alldeles bredvid oss, och Eponias reaktion är liksom: Stirra med stora koögon, flytta sig lite långsamt i sidled, och sträcka på halsen.
Lindys reaktion hade varit att på 0,3 sekunder befinna sig ungefär 500 meter bort.

Jag brukar tänka att om Eponia var en människa, så skulle hon vara Maria Montazami typ. Ganska vacker, lätt att tycka om, vänlig och omtänksam, men kanske inte direkt största IQ-reserven.

   


Och till skillnad från Loppan, som var en riktigt linslus...




...så är Eponia lite mer som han i "My Name Is Earl"