Guldstjärna
Idag har Eponia samlat på sig guldstjärnor. Tänk vad det kan gå upp och ner från dag till dag.
I tisdags när jag tömkörde tyckte jag hon var stel och ovillig och liksom "bromsade" sig igenom passet. Kändes som att hon hade handbromsen i hela tiden och när jag försökte få fram henne lite så svarade hon mest med att springa på istället för att ta i.
Men massör-Hanna kom och gjorde en insats och idag när jag tömkörde så var det en helt annan häst. Lugn och fin men med en massa motor. Energin omvandlade hon fint till arbetsglädje och både öppnorna och skänkelvikningarna fungerade bra, liksom galoppen på volt.
Nu har vi även tagit itu med lastträningen. När vi hämtade Eponia i oktober så steg hon glatt på släpet, men väl inne var hon inte nöjd. Jag tror hon tyckte det var trångt. Dum som man är så har jag inte tagit mig för att lasta henne sedan dess, och det kanske inte var så smart. Men bättre sent än aldrig, nu är vi igång...
Igår gjorde vi första försöket. Jag var snäll och tog mellanväggen åt sidan men Eponia tyckte ändå det var en alldeles för liten kupé, så hon klev på såpass att hon stod halvvägs inne, men sen var det stopp. Hon gjorde också några riktiga kast bakåt, så fokus igår blev bara att gå upp på rampen, och sen backa på min signal, och inte på hennes.
Idag öppnade jag frontlastningen också, så det blev lite mer öppet, och då gick skrället på som ingenting, och stod inne i släpet länge och väl. Jag fick nästan putta ut henne därifrån. Hon gick in, och backade ut som om det var det enklaste i världen. Men jag iddes inte stänga bakom henne idag även fast hon stod där inne och var lugn. Vi tar ett steg i taget.
"Okej, jag gör det väl då, men jag hade hellre åkt limousine!"
Efter dagens tömkörning så blev det en raggardusch för Eponia med en hink vatten och en tvättsvamp, och så på med svettäcket. Snälla kusinvitamin Natali, som även har titeln som Eponias skötare åker ner ikväll och nattar henne, så jag själv kan ligga på soffan och äta chips och lata mig. (Konstigt att jag aldrig blir smal!)
Imorgon åker jag till Lycksele för att hämta en sadel som vi ska prova, denna gången en dressyrsadel. Håll tummarna nu gott folk! Jag blir galen av att vara sadellös!
I tisdags när jag tömkörde tyckte jag hon var stel och ovillig och liksom "bromsade" sig igenom passet. Kändes som att hon hade handbromsen i hela tiden och när jag försökte få fram henne lite så svarade hon mest med att springa på istället för att ta i.
Men massör-Hanna kom och gjorde en insats och idag när jag tömkörde så var det en helt annan häst. Lugn och fin men med en massa motor. Energin omvandlade hon fint till arbetsglädje och både öppnorna och skänkelvikningarna fungerade bra, liksom galoppen på volt.
Nu har vi även tagit itu med lastträningen. När vi hämtade Eponia i oktober så steg hon glatt på släpet, men väl inne var hon inte nöjd. Jag tror hon tyckte det var trångt. Dum som man är så har jag inte tagit mig för att lasta henne sedan dess, och det kanske inte var så smart. Men bättre sent än aldrig, nu är vi igång...
Igår gjorde vi första försöket. Jag var snäll och tog mellanväggen åt sidan men Eponia tyckte ändå det var en alldeles för liten kupé, så hon klev på såpass att hon stod halvvägs inne, men sen var det stopp. Hon gjorde också några riktiga kast bakåt, så fokus igår blev bara att gå upp på rampen, och sen backa på min signal, och inte på hennes.
Idag öppnade jag frontlastningen också, så det blev lite mer öppet, och då gick skrället på som ingenting, och stod inne i släpet länge och väl. Jag fick nästan putta ut henne därifrån. Hon gick in, och backade ut som om det var det enklaste i världen. Men jag iddes inte stänga bakom henne idag även fast hon stod där inne och var lugn. Vi tar ett steg i taget.
"Okej, jag gör det väl då, men jag hade hellre åkt limousine!"
Efter dagens tömkörning så blev det en raggardusch för Eponia med en hink vatten och en tvättsvamp, och så på med svettäcket. Snälla kusinvitamin Natali, som även har titeln som Eponias skötare åker ner ikväll och nattar henne, så jag själv kan ligga på soffan och äta chips och lata mig. (Konstigt att jag aldrig blir smal!)
Imorgon åker jag till Lycksele för att hämta en sadel som vi ska prova, denna gången en dressyrsadel. Håll tummarna nu gott folk! Jag blir galen av att vara sadellös!
Kommentarer
Trackback
