You wouldn't even recognize me anymore

Det är tur man glömmer fort. Ungefär som när man föder barn. Det gör förbannat ont när man gör det, men efter ett par dagar har man glömt bort hur ont det gjorde och tänker att det nog inte var så farligt ändå.
Ungefär så är det med mig jämt. Efter ett och ett halvt år, kanske ännu längre, med total jävla motgång, så krävs det bara två dagar för att jag ska glömma all skit och tycka att allt är perfekt!

Igår åkte vi till Lycksele för att hälsa på min kompis som precis fått barn. Och med oss hem i bilen hade vi sen en dressyrsadel, som senare visade sig passa perfekt på min röda donna. Jag är så jävla lycklig! Äntligen är sadelletandet över.

Idag har vi spenderat hela dagen i stallet. Ridklubben anordnade en Clear Round-hoppning och jag hjälpte min kusin Natali som hoppade på ridskolehästen Zazza. Arbetsskadad som jag är så knoppade jag hästen innan, och fick en del pikar om detta. Men vadå? Jag tycker att man ska anstränga sig även om det bara är en liten klubbtävling på 60 centimeters höjd. Om man inte kan anstränga sig ens på den låga nivån, hur ska man då kunna göra det annars? Nej, knoppar ska det vara!
Natali red felfria rundor i båda klasserna, och alla hästar och ryttare var jätteduktiga.
Efteråt red jag Eponia, och även om hon i början av passet var en riktig häxa som gjorde felfria åsneimitationer och totalt hade glömt bort vad skänklarna betydde, så blev hon riktigt fin i slutet, och det kändes riktigt bra att sitta i den nya sadeln.

Trots att jag är helt slut så känner jag rastlösheten ta över nu. Vad ska man hitta på ikväll? Om jag inte var en sån tant så skulle jag styra upp lite festande ikväll, vilket alla andra verkar göra, men jag tror nog att det som vanligt lutar åt en promenad och lite soffhäng istället. Ja jag vet, det går inte så bra med mitt Nyårslöfte. Men det är mycket kvar av 2012, jag ska skärpa mig...

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0