Emily

På TV4 fick jag på bästa sändningstid bevittna 89 djur som levt i total misär under flera år. Det går inte att beskriva hur vidrigt det var och under vilka fruktansvärda förhållanden dessa djur vistades.

Jag blir så otroligt upprörd och ledsen när jag ser sånt. För det är ju inte bara TV,  det är ju verklighet.

Tänk att i denna stund så finns det djur som har det sådär. Precis just nu.

Jag är helt gråtfärdig.

Och förvirrad.

För mig är det bara så otroligt främmande. Mina djur är som mina barn. Jag lägger all min tid, energi och alla mina pengar på dem. Jag strävar inte efter att de ska ha det bra, utan efter att de ska ha det bäst.

Att de ska äta det bästa fodret, få den bästa hovvården, den bästa omvårdnaden... Det är det som får mig att må bra.

Jag kan få dåligt samvete om jag inte ryktat Lilleman en dag.

Jag låter min katt dricka vatten ur ett högt glas, för att hon gillar det.

Jag står och lagar mat sent om kvällen för att jag i lugn och ro ska hinna stretcha och massera Crespo imorgon efter ridpasset. 

Det går nog inte en minut på dygnet utan att jag tänker på mina djur och agerar och planerar utifrån deras välmående.

Jag kan inte hjälpa att jag har lättare att känna sympati med seriemördare än djurplågare. För min del kunde de gärna skjutas på plats hela bunten. Faktiskt.

Crespo och Åsnan, varsamt paketerade inför träningsresa till Åsele.

Robert och Lilleman på väg ut för en kvällstur.

Pixi hintar om att det är dags att klia henne på magen. 

Nej, nu ska jag försöka sluta tänka på eländet. Imorgon väntar en ny dag som djurägare.