Emily

Klockan var då 15.40 och jag visste att Crespo hade tid med equiterapeuten ungefär då.

Jag fick en liten klump i magen och tänkte "Fan, nu är det något som är fel!"

Ringer upp Emma så fort jag får möjlighet och då säger hon "Vi väntar på ett beslut av dig..."

Ni fattar ju hur det snurrar till i huvudet då. Vadå beslut? Ska han avlivas? Jag tror ju alltid att min häst ska dö, så ni fattar att jag blev alldeles stirrig.

Men rätt snabbt fick jag veta att beslutet de väntade på var om jag ville behandla eller inte. Anna tyckte att han var så fin, välmusklad och i toppskick att en behandling inte var nödvändig.

Jag blev så otroligt glad och lättad och jag sa att när hon ändå var där kunde hon massera honom, för han tycker att det är så skönt.

I elva månader har vi kämpat med muskelskadan på bakdelen. Jag har masserat, stretchat, jobbat med cavaletti... Vi har behandlat med TENS,  stötvågsbehandling, och så vidare... Det har gått framåt, och bakåt och jag har slängts mellan hopp och förtvivlan.

Det som känns så bra är att det enda som egentligen har ändrats är att jag börjat rida mer. Vi tränar oftare och har höjt ribban rejält i arbetet. Och det har givit resultat! Jag är så glad!