Emily

I fredags packade jag och Robert in Crespo och åkte till Åsele för en tvådagars Katarina-träning.

Förutom att vi hade det jättemysigt när vi sov i bussen och att det alltid är jättetrvligt att vara i Åsele så gick träningen så sjukt bra.

Visst, det blir lite missförstånd, lite missar, orena byten och fel ibland. Men det är 99,9% mitt fel, och jag jobbar på att bli bättre.

Crespo var så himla arbetsvillig och glad att jag bara bubblade inombords av lycka. Mitt mål med honom har ju hela tiden varit att han ska tycka att det är roligt, och det känns som att jag lyckats med det.

 

Vi jobbade som vanligt mycket med att få honom att ta i framåt samt att stretcha honom i sidorna eftersom han är rätt stram i sin muskulatur. Ett tydligt tecken är att oftast när jag sitter upp och ska skritta fram så känns det som att sadeln ligger snett till vänster.

När jag ridit en stund känns det dock inte alls, och dagen efter ett bra pass så känns det ingenting heller. Men så fort att Crespo har vilat eller så, så kommer den sneda känslan tillbaka.

 

När Katarina tyckte att han var loss, och framme för skänkeln så fick vi rida lite vägar ur MSVC-programmen. Vi gjorde även lite byten, och då var inte fokus egentligen på bytena i sig utan mer att han ska bli lite loss och lite framme. Jag kan egentligen inte ens rida byten, men Crespo kan, och när jag ibland lyckas göra rätt, så blir det rätt. När jag inte har koll på vad jag gör så blir han efter bak. Men det är bara för mig att försöka få koll på grejerna.

 

Som vanligt hamnar ju aldrig de bästa bitarna på film. Jag tycker att han kändes absolut bäst på lördagen, men då var minnet fullt på mobilen, så det blev bara en kort snutt från lördagens pass. Grr, måste skaffa en riktig filmkamera!

 

Både Ida och Katarina berömde oss och jag kanske är löjlig, men beröm från dessa damer får mig att sväva på moln i flera dagar. Det är för att jag vet att de inte skryter om de inte menar det.

Efter lördagens pass sa Ida: "Faan vad fin han var idag. Vet du om att du red linjer ur MSVB:4?"

Det hade jag såklart ingen aning om, men det var ju bra att veta. Om vi någonsin kommer att rida någon MVSB:4 i framtiden...typ om fem år...eller tio.

 

 

 

Men jag skiter egentligen i om min häst kan krumelura med benen hit eller dit. Det viktigaste är iallafall att vi har roligt, och det tror jag vi hade båda två! Jag älskar verkligen min häst. Han är så jävla duktig, och schysst som står ut med att jag ibland gör konstiga saker.

Tillsammans med Katarina och Ida kännsdet som att vi är ett riktigt dreamteam.