Emily

Det är konstigt vad det är som påverkar ens humör.
Som ni läste i mitt tidigare inlägg så är det inte en bra period just nu. När jag vaknar är jag ledsen och när jag går och lägger mig på kvällen är jag antingen arg eller ångestfylld.
Idag har jag varit ledig, och fastän jag ansträngt mig till max för att ha en bra dag med Nikki så känner jag själv att jag varit en riktig bitch.

Så nu i eftermiddag åkte jag ner till stallet för att rida.
När jag påbörjade ridpasset kändes Epahästen stel, stark, motsträvig och hemsk. Vid ett par tillfällen sa hon "Fuck you" och försökte parkera mig i sargen istället.
Jag satt som en kratta och jag kände själv att jag inte gav nog tydliga signaler, att jag var hård i handen och att jag var ostrukturerad.
Men vi kämpade på med lite gångartsväxlingar, halter och halvhalter och när jag sedan samlade ihop tyglarna igen efter en liten skrittpaus så hade det hänt något.

Epan var mjuk och följsam, hon ökade och minskade på små hjälper, hon bar mig fram i förvänd galopp, skänkelvikningar och jag tillochmed satt ner i traven utan att det kändes som om jag skulle bryta ryggen på häststackarn. Mina skänklar var stilla, mina händer var stilla, jag satt fint i sadeln och det kändes som om hon löd min minsta vink.
När jag satt av var jag så sprudlande glad att mitt léende nog gick från öra till öra.
Det finns liksom ingen bättre känsla än när det först har gått åt helvete, och sen reder det upp sig. Och man börjar nästan kanske ana att det beror på en själv. Att man gjort något rätt.
Det är oslagbart.