Emily

Äntligen, äntligen var det dags igen.


Precis som förra gången så var det Emmoth som fick nöjet att bereda mig lite smärta, och jag kan säga som så, att jag hade aldrig ens vågat drömma om ett så bra resultat.
Denhär tatueringen bestämde jag mig för att skaffa redan 2009 då Lindy försvann, och nu blev det äntligen av.
Anledningen till att jag dragit ut på det är att jag var så rädd att man aldrig skulle kunna göra henne rättvisa, att det inte skulle gå att återskapa henne som hon var.
Men det lyckades han verkligen med.



Jag hoppas att jag snart ska kunna ta en bättre bild, då vinkeln och den sunkiga skitmobilkameran inte riktigt gör tatueringen rättvisa. Dessutom är den lite svullen vid fototillfället.

Ont gjorde det, ja. Men bara sista timmen av de tre timmar jag låg där. Första halvtimmen höll jag dessutom på att somna då jag var så trött och fick ligga så bekvämt. Och sen kom Elin, Annelie och Madde och underhöll mig så det var rent gemytligt.

15 november är det dags igen...