Emily

Ida är förutom min tränare och vän, även min gamla chef.

Jag jobbade hos henne i cirka tre år, och jag har fått vara med vid inridning av unghästar, utbildning av äldre hästar,  jobb med "problemhästar" och allt där emellan. Jag fick följa med på tävlingar, clinics, treårstest med mera. Att jobba tillsammans med Ida har gjort att jag känner mig trygg med det arbete vi gör med Crespo nu, och det är lätt att se den röda tråden i träningen.

Förutom att jag får möjlighet att träna för min tränare på hemmaplan så är det också så himla roligt att få se de andra ekipagen och deras utveckling. Att få se Maddan och Robbe gå från någon slags rodeouppvisning som fick publiken på läktaren att slå händerna för ögonen till att bara efter ett par månader kan sitta och trimma förvänd galopp och travskolor gör mig lycklig ända in i själen.

Eller att se den inbitna hoppryttaren Jessica, som knappt suttit i sadeln på 15 år, vara med och träna och dessutom visa upp riktigt bra ridning på en svår häst. Sånt inger hopp om att vår klubb är på väg upp!

Vi tränar, äter pizza och pratar om våra framgångar och motgångar. Gemenskap. Precis vad en liten klubb i Västerbottens inland behöver för att överleva och utvecklas.

Jag är stolt och tacksam. Stolt över min ridklubb som kämpar i alla lägen och som visar driv. Tacksam över möjligheten att ha en sådan duktig och engagerad tränare som stöttar oss.

Kan man annat än längta tills tävlingssäsongen drar igång igen?