Hur gick det här till?
Som vanligt går det snabbt när vi gör hästaffärer.
När vi köpte Crespo fick vi nys om honom på en tisdag, och tre dagar senare var han hemma.
Här tog det fyra dagar.
Men det kunde lika gärna ha tagit två sekunder, för det var ungefär så lång tid det tog för mig att totalt förälska mig i Lilleman.
Jag kan liksom inte förklara; fastän han är det största vidunder jag någonsin har sett, och att hans kraft kan vara skrämmande att ens tänka på, så är han en häst som liksom går rakt in i hjärtat på en.
En blick in i de där ögonen och man är liksom såld på direkten.
Nikki gillar´n!
Vi fick provköra honom idag, och eftersom jag har en del erfarenhet av tremomentskörning och inkörning från tiden i Lycksele, så har jag ju ändå hunnit köra rätt många hästar ändå. Men jag har aldrig stött på en så välkörd häst som Lilleman. Han lydde minsta kommando och skötte sig verkligen helt fantastiskt, även om ägaren varnade för att han kunde vara lite pigg pågrundav vila och vårkänslor.
Men som alltid har jag såklart stora våndor:
1. Jag är rädd att vi inte kommer att kunna förvalta denna fantastiska häst.
Man ser hur otroligt mycket arbete och konsekvens som ligger till grund för hans sätt att vara, och jag är rädd att vi kommer att förstöra honom. Men trots vad vissa stora hästbloggare skriver, så kommer jag inte tveka en sekund på att tillkalla ett "expertteam" för att få den bästa hjälpen, fastän det "bara är ett kallblod från Norrland".
2. Jag är rädd att Lilleman ska längta hem.
Även om jag var jätteglad när vi var på väg hem med hästfinkan proppfull med jättehäst, så hade jag ändå en klump i magen. Det är sällan jag sett ett sådant samspel och en sådan ömsesidig kärlek och respekt som mellan Lilleman och hans husse. Det kändes litegrann som om jag tagit ett barn från sin förälder.
Jag är ju i vanliga fall en sån stöddig typ som tycker att ingen kan ta hand om en häst så bra som jag, men i detta fall är jag tveksam.
3. Jag är rädd att bli skadeståndsskyldig.
Lilleman verkar, precis som Crespo, vara en rätt vänskaplig typ. Hej hej alla kompisar, jag älskar er! Typ. Dock är jag inte säker på att boxväggar (eller några andra väggar heller för den delen) kommer att palla trycket ifall Lilleman bestämmer sig för att han skulle vilja komma lite närmare en kompis.
Vad ska man säga till sina boxgrannar när deras hästar är lite plattare än vanligt en morgon?
Shit happens? Reklamera skitvirket?
Det är väl typ det. Annars känns det jättebra!
Den som säger att man inte kan köpa lycka för pengar har då fan i mig aldrig köpt en häst!
Kommentarer
Postat av: Marlene
Åh vilken kraftbit!! så fin:-) han ska ni vara stolta över:-)två fina killar :-)
Postat av: Anonym
Alltså jag menar era hästar:-)))
Trackback