Emily

Jag känner mig bättre nuförtiden. Lite helare.
Eller iallafall inte fullt så trasig.
Att ha med mig henne på min skuldra hjälper mig faktiskt.
Att tända ljus på graven hjälper.
Ibland kan det gå flera timmar på en dag utan att jag tänker på henne, och jag känner att jag kanske börjar reparera mig lite.

Inte för att jag vill glömma henne, eller skjuta undan min sorg.
Men det är två och ett halvt år sedan hon försvann.
Jag har sörjt varje dag sedan dess.
Det sliter på mig. Det sliter på alla runt omkring mig.

När Eponia kom till oss för två veckor sedan så fick jag blandade känslor.
Glädje och lättnad över att få lägga energi och tankar på henne. Låta koncentrationen vara fokuserad på en levande, varm häst som behöver min vård och omsorg.
Och skuld.
Skuld över att galoppera runt med ett lyckligt flin i ansiktet, bara femtio meter från hennes grav.
Skuld över att lägga in hennes gamla schabrak, i hennes gamla skåp, men sedan använda dem till en annan häst.
Skuld över att känna känslor för en ny häst.

En dag när det gått så otroligt bra att rida, och jag var helt upprymd över detta, blev jag livrädd. Tänk om jag håller på att glömma henne?

Men dagen därpå, när jag körde hem från jobbet, började jag helt flyktigt att tänka på hur mjuk hon var mellan sina framben, och helt plötsligt började jag stortjuta.
Jag skrek ut samma smärta, tomhet, saknad och ensamhet som jag överväldigats med så många gånger förr.
Jag grät i 1,7 mil.

Det är svårt.
Och det svåraste av allt är att jag desperat försöker att inte få liknande känslor för Eponia.
Jag vågar inte och jag vet inte om jag någonsin kommer våga det igen.

Den som lever får se, men mitt i allt jobbigt så är jag ändå glad över att jag fått uppleva en sån kärlek i mitt liv. Jag tror det är få förunnat.
Och sorgen är, hur tung och lång den än må vara, värd varenda sekund av de tio år vi fick tillsammans.