Ta hand om mamman-dag.
Idag försöker jag och min familj att ta hand om mig och vara snälla mot mig.
Jag började redan gårkväll med att ta en lång motabortångesten-promenad tillsammans med min lillebror. (Förresten är det sjukt skrämmande att han är en 19-åring med skäggväxt och körkort! Jag menar, han var nyss 3 år och grät över att tuppen ätit upp hans pepparkaka. När hände detta liksom?)
Imorse ringde väckaren 06.45 och 06.55 befann jag mig nere i stallet för att fodra och släppa ut privathästarna. Idag gick det lite bättre än igår, då jag redan klockan 07.03 var så irriterad så jag höll på att gå av på mitten.
Men imorse hade jag ungefär 20 minuter av ensamhet med hästarna och katterna, och då kan humöret inte vara annat än på topp.
När jag släppt ut hästarna och mockat till Ramzes så åkte jag hem, kokade gröt och hade en mysig frukost tillsammans med Nikki. När klockan närmade sig 9 råkade jag däcka uppe i sängen och vaknade inte förrän närmare 12!
Vaknade då av att ytterdörren smällde igen. Då var det Jocke och Nikki som kom hem.
Dom hade varit på affären samt givit hästarna lunchhö. Fan vad det är gött med en familj som kan hjälpas åt med detdär hästeriet.
Sen låg jag och drog mig i sängen tills lunchen var färdig och så masade jag mig bara ner till dukat bord.
Och nu ska Jocke sova ner Nikki medan jag bloggar och käkar godis.
Fan vilken fin start på dagen.
Nu när jag får ha lite egentid och vila upp mig så kommer jag att vara världens mest snälla och pedagogiska mamma sen när vi ska åka ner och rida på Ramzes.
Yes.
Jag började redan gårkväll med att ta en lång motabortångesten-promenad tillsammans med min lillebror. (Förresten är det sjukt skrämmande att han är en 19-åring med skäggväxt och körkort! Jag menar, han var nyss 3 år och grät över att tuppen ätit upp hans pepparkaka. När hände detta liksom?)
Imorse ringde väckaren 06.45 och 06.55 befann jag mig nere i stallet för att fodra och släppa ut privathästarna. Idag gick det lite bättre än igår, då jag redan klockan 07.03 var så irriterad så jag höll på att gå av på mitten.
Men imorse hade jag ungefär 20 minuter av ensamhet med hästarna och katterna, och då kan humöret inte vara annat än på topp.
När jag släppt ut hästarna och mockat till Ramzes så åkte jag hem, kokade gröt och hade en mysig frukost tillsammans med Nikki. När klockan närmade sig 9 råkade jag däcka uppe i sängen och vaknade inte förrän närmare 12!
Vaknade då av att ytterdörren smällde igen. Då var det Jocke och Nikki som kom hem.
Dom hade varit på affären samt givit hästarna lunchhö. Fan vad det är gött med en familj som kan hjälpas åt med detdär hästeriet.
Sen låg jag och drog mig i sängen tills lunchen var färdig och så masade jag mig bara ner till dukat bord.
Och nu ska Jocke sova ner Nikki medan jag bloggar och käkar godis.
Fan vilken fin start på dagen.
Nu när jag får ha lite egentid och vila upp mig så kommer jag att vara världens mest snälla och pedagogiska mamma sen när vi ska åka ner och rida på Ramzes.
Yes.
Jag liksom föll över kanten
Vissa dagar känns det ganska bra.
Vissa dagar känner jag mig stark. Rehabiliterad. Hyfsat glad. Läkt.
Jag känner míg om en människa som överlevt. Som klarat av det.
Sen inser jag att det enbart beror på att jag förtränger det.
Jag förtränger det faktum att hon är borta. Gräsandedräkten. Mjukheten. Värmen från hennes sommarmjuka barbackarygg som sprider sig från mina sittben, genom hela mig och upp till magen där all kärlek spränger kroppen i tusen bitar.
Hon är borta. Men jag kan inte acceptera det.
Man säger att sorgen har fem steg; Förnekelse, Vrede, Köpslående, Depression och Acceptans.
Jag trodde jag hade gått igenom dem. Kommit i mål.
Jag trodde att det första dygnet då jag bara låg och grät och grät och grät, varvat med att stirra upp i taket och tänka: "Det är inte sant, det är inte sant. Bara jag åker ner till stallet så kommer hon att stå där i boxen med sin spåniga pannlugg, sina luddiga uggleöron och vänta på mig. Det är inte sant. Hon är inte borta" var förnekelsestadiet.
Jag trodde att den perioden då jag gick tillbaka till att straffa min kropp, förbanna tidigare travtränare, förbanna ATG, förbanna mig själv och hela världen, var vredesstadiet.
Jag trodde att tiden då jag grubblade nätterna igenom och tänkte "Om jag bara hade..." och "Om jag inte hade..." var köpslåendet.
Jag trodde att sommaren som försvann i en grå dimma, då min kropp försvann, då jag ibland lekte med tanken att bara låta bilen gå av vägen var depressionen.
Jag trodde att nuet, tiden då jag inte tänker så mycket, var acceptansen.
Nu, då jag faktiskt kan gå till graven, prata lite med henne, och sen gå. Utan att falla isär. Utan att klösa mig själv. Utan att hjärtat slits ut ur kroppen.
Jag trodde jag var klar.
Tills jag insåg att jag fortfarande lever kvar i förnekelsen.
Jag kommer aldrig över det. Jag är trasig för alltid och jag vet inte hur man ska laga mig.
Men jag försöker.
Den sista juni kommer iallafall ovanstående bild att ristas in på min kropp och sitta där för alltid.
Jag önskar att man kunde karva ut det inre på samma gång. Rensa ut skitsorgen och bli fri.
Vissa dagar känner jag mig stark. Rehabiliterad. Hyfsat glad. Läkt.
Jag känner míg om en människa som överlevt. Som klarat av det.
Sen inser jag att det enbart beror på att jag förtränger det.
Jag förtränger det faktum att hon är borta. Gräsandedräkten. Mjukheten. Värmen från hennes sommarmjuka barbackarygg som sprider sig från mina sittben, genom hela mig och upp till magen där all kärlek spränger kroppen i tusen bitar.
Hon är borta. Men jag kan inte acceptera det.
Man säger att sorgen har fem steg; Förnekelse, Vrede, Köpslående, Depression och Acceptans.
Jag trodde jag hade gått igenom dem. Kommit i mål.
Jag trodde att det första dygnet då jag bara låg och grät och grät och grät, varvat med att stirra upp i taket och tänka: "Det är inte sant, det är inte sant. Bara jag åker ner till stallet så kommer hon att stå där i boxen med sin spåniga pannlugg, sina luddiga uggleöron och vänta på mig. Det är inte sant. Hon är inte borta" var förnekelsestadiet.
Jag trodde att den perioden då jag gick tillbaka till att straffa min kropp, förbanna tidigare travtränare, förbanna ATG, förbanna mig själv och hela världen, var vredesstadiet.
Jag trodde att tiden då jag grubblade nätterna igenom och tänkte "Om jag bara hade..." och "Om jag inte hade..." var köpslåendet.
Jag trodde att sommaren som försvann i en grå dimma, då min kropp försvann, då jag ibland lekte med tanken att bara låta bilen gå av vägen var depressionen.
Jag trodde att nuet, tiden då jag inte tänker så mycket, var acceptansen.
Nu, då jag faktiskt kan gå till graven, prata lite med henne, och sen gå. Utan att falla isär. Utan att klösa mig själv. Utan att hjärtat slits ut ur kroppen.
Jag trodde jag var klar.
Tills jag insåg att jag fortfarande lever kvar i förnekelsen.
Jag kommer aldrig över det. Jag är trasig för alltid och jag vet inte hur man ska laga mig.
Men jag försöker.
Den sista juni kommer iallafall ovanstående bild att ristas in på min kropp och sitta där för alltid.
Jag önskar att man kunde karva ut det inre på samma gång. Rensa ut skitsorgen och bli fri.
Pratmakerskan och treårstrotsen
Nikki är verkligen duktig på att prata och har ett ordförråd som förvånar de flesta, så liten hon är.
Varje dag kommer det små kommentarer eller utläggningar som man önskar att man skrivit ner direkt.
Tillexempel nyss då jag stod och gjorde kvällsfika och Nikki ville se på Pippi Långstrump.
- Jamen gå och starta DVDn du så gör jag fika, sa jag.
- Okej då, säger Nikki och knatar iväg.
Efter en stund kommer hon tillbaka och suckar.
- Hörrudu mamma, det där är ju alldeles för svårt för barn!
Ibland när vi diskuterar saker och blir lite osams, kan hon säga:
- Mamma, nu slutar du tjafsa med mig!
Och så stampar hon med foten i golvet.
Samma sak om vi blir lite osams och jag tillslut ryter till på skarpen. Då kaptulerar hon med att sucka högt och säga:
- Men OKEJ DÅ!
"HÅJDJÅKK!"
Varje dag kommer det små kommentarer eller utläggningar som man önskar att man skrivit ner direkt.
Tillexempel nyss då jag stod och gjorde kvällsfika och Nikki ville se på Pippi Långstrump.
- Jamen gå och starta DVDn du så gör jag fika, sa jag.
- Okej då, säger Nikki och knatar iväg.
Efter en stund kommer hon tillbaka och suckar.
- Hörrudu mamma, det där är ju alldeles för svårt för barn!
Ibland när vi diskuterar saker och blir lite osams, kan hon säga:
- Mamma, nu slutar du tjafsa med mig!
Och så stampar hon med foten i golvet.
Samma sak om vi blir lite osams och jag tillslut ryter till på skarpen. Då kaptulerar hon med att sucka högt och säga:
- Men OKEJ DÅ!
"HÅJDJÅKK!"
