Ångrar du att du skaffade barn?
Oroväckande ofta får jag frågan om jag ångrar att jag "skaffade" barn. (Som om det vore någon slags möbel som man bara gick och "skaffade" helt spontant på en shoppingrunda!)
Vet inte om folk frågar det för att de tycker att jag var så ung när jag fick barn, eller om de helt enkelt tycker att jag saknar alla de egenskaper som en god mor bör ha. (Ni vet det där med att älska att vara hemma och laga mat och städa och diska och inreda och pyssla och dona och fixa och duttidutta och allt annat som jag bara hatar så mycket att håret på huvudet nästan fattar eld).
Hursomhelst så fattar ju alla att det självklara svaret på frågan är: Nej, självklart inte.
Men det är en jävla lögn.
Minst en gång om dagen ångrar jag att jag fick barn.
Och nej, det är inte så Nikki "limmar" med sina glitterpennor över hela vardagsrumsbordet eller då hon vaknar mitt i natten och vill att man ska leka med hennes lillvovve.
För det kan man inte annat än älska, även om det är förbannat jobbigt ibland.
Nej, det som gör att jag ångrar att jag fick barn är den här jävla världen.
Den här oerhört egoistiska, onda, kalla och obarmhärtiga världen som skrämmer skiten ur mig så fort jag vågar tänka på den.
Varje dag är en skräckupplevelse.
Varje gång jag läser en tidning, ser på TVnyheterna eller lyssnar på radio så finns dom där.
Barnmisshandlarna.
Kidnapparna.
Pedofilerna.
Mobbarna.
Det skrämmer mig varje dag att jag fött min fina lilla flicka rakt in i all denna jävla ondska.
Varje dag är jag rädd för att något outhärdligt och overkligt ska hända henne.
Jag kräktes en hel kväll efter att ha läst boken "Odjuret" som handlade om en sexmördad femåring. Jag skyllde på magsjuka för det är inte normalt att tro att något sånt kan hända i verkligheten, eller oroa sig för att något sådant kan hända nära en själv.
Men det kan det.
Jag känner mig maktlös men blir istället anklagad för att överreagera.
Jag fick kämpa för att inte börja gråta när Nikki kom hem från dagis med ett stort bitmärke på armen.
När hon med ynklig stämma berättade att en pojke på dagis "tuggat på armen" så bildades ett stort, svart orosmoln inuti mig. För jag vet att jag inte kan skydda henne.
Det kommer alltid finnas idiotungar som kan plåga henne. Mobba henne. Slåss och bitas.
På dagis, sen i skolan.
Och vad ska man göra?
Tydligen är det inte bra föräldraskap att uppmana din dotter att slå tillbaka.
Så ja, ibland ångrar jag att jag fick barn.
För jag vill inte att något dåligt ska hända henne. Jag vill inte att hon någonsin ska behöva vara rädd, ledsen eller orolig.
Jag vill inte att hon ska behöva genomgå all denna jävla skit som kallas det riktiga livet.
Jag älskar henne för mycket, och ibland gör det ont.
Vet inte om folk frågar det för att de tycker att jag var så ung när jag fick barn, eller om de helt enkelt tycker att jag saknar alla de egenskaper som en god mor bör ha. (Ni vet det där med att älska att vara hemma och laga mat och städa och diska och inreda och pyssla och dona och fixa och duttidutta och allt annat som jag bara hatar så mycket att håret på huvudet nästan fattar eld).
Hursomhelst så fattar ju alla att det självklara svaret på frågan är: Nej, självklart inte.
Men det är en jävla lögn.
Minst en gång om dagen ångrar jag att jag fick barn.
Och nej, det är inte så Nikki "limmar" med sina glitterpennor över hela vardagsrumsbordet eller då hon vaknar mitt i natten och vill att man ska leka med hennes lillvovve.
För det kan man inte annat än älska, även om det är förbannat jobbigt ibland.
Nej, det som gör att jag ångrar att jag fick barn är den här jävla världen.
Den här oerhört egoistiska, onda, kalla och obarmhärtiga världen som skrämmer skiten ur mig så fort jag vågar tänka på den.
Varje dag är en skräckupplevelse.
Varje gång jag läser en tidning, ser på TVnyheterna eller lyssnar på radio så finns dom där.
Barnmisshandlarna.
Kidnapparna.
Pedofilerna.
Mobbarna.
Det skrämmer mig varje dag att jag fött min fina lilla flicka rakt in i all denna jävla ondska.
Varje dag är jag rädd för att något outhärdligt och overkligt ska hända henne.
Jag kräktes en hel kväll efter att ha läst boken "Odjuret" som handlade om en sexmördad femåring. Jag skyllde på magsjuka för det är inte normalt att tro att något sånt kan hända i verkligheten, eller oroa sig för att något sådant kan hända nära en själv.
Men det kan det.
Jag känner mig maktlös men blir istället anklagad för att överreagera.
Jag fick kämpa för att inte börja gråta när Nikki kom hem från dagis med ett stort bitmärke på armen.
När hon med ynklig stämma berättade att en pojke på dagis "tuggat på armen" så bildades ett stort, svart orosmoln inuti mig. För jag vet att jag inte kan skydda henne.
Det kommer alltid finnas idiotungar som kan plåga henne. Mobba henne. Slåss och bitas.
På dagis, sen i skolan.
Och vad ska man göra?
Tydligen är det inte bra föräldraskap att uppmana din dotter att slå tillbaka.
Så ja, ibland ångrar jag att jag fick barn.
För jag vill inte att något dåligt ska hända henne. Jag vill inte att hon någonsin ska behöva vara rädd, ledsen eller orolig.
Jag vill inte att hon ska behöva genomgå all denna jävla skit som kallas det riktiga livet.
Jag älskar henne för mycket, och ibland gör det ont.
