Emily

Okej, alla som är trötta på att läsa om min fantastiska häst och alla hans olika och lika fantastiska egenskaper kan sluta läsa nu.

 

Idag var det nämligen dags för Idaträning och den här gången hade vi lyxen att få rida på hemmaplan.

En av tjejerna som skulle rida idag, var sjuk, så jag fick äran att rida hennes häst på träningen istället. Därmed fick jag en liten uppvärmning innan jag satt upp på Crespo. Jag tror det gjorde susen, för hästen jag red innan är mycket mindre och på den hästen sitter jag mer stilla och använder finare hjälper, och det var bra att ha med sig när jag kom upp på Crespo.

 

1. Att han ska vara på plats redan från början. Alltså inte springa och streta mot handen de första trettioåtta varven utan acceptera tygel och skänkel direkt.

 

2. Lägga på sig vikt. När Crespo anlände med lastbilen var han jättejättetunn, och enligt uppgift hade han lätt för att tappa och svårt för att lägga på sig.

 

3. Att han ska tycka ridningen är rolig. Som jag skrev tidigare i vinter så var Crespo rätt avtrubbad när han kom. Han tyckte liksom inte det var särskilt roligt när sadeln kom fram, utan han såg mest likgiltig ut.

 

Så jag var nästan nära på att brista ut i gråt av lättnad när Ida redan efter ett par varv säger att hon tycker att det är stor skillnad på Crespo. Hon tyckte att han var på plats, att formen var mycket bättre och att han framförallt såg så glad och harmonisk ut. Att han sen lagt på sig en del vikt samt byggt en del muskler tyckte hon såklart också var roligt.

Att få höra det från Ida, så helt spontant, gör att jag känner en sån enorm stolthet över mig själv. För jag vet att Ida aldrig slänger ur sig beröm bara för att vara snäll, utan när hon berömmer så vet man att det verkligen är sant.

Och att de här månadernas slit har givit resultat, det är en obeskrivlig känsla.

Jag har ju såklart själv känt att vi är på väg åt rätt håll, men det är alltid skönt att få det bekräftat. Nu fick vi klart för oss att vi var på rätt väg, och så fick jag såklart en massa nya saker att tänka på, som blir läxa tills nästa gång.

 

Det var så roligt att rida idag, och Crespo kändes verkligen som en miljonhäst. Vi fick stolt visa upp hur duktiga vi blivit på förvänd galopp och att det inte längre existerar något som heter "stå emot skänkeln". Tillslut sa jag till Ida: "Kan vi avsluta nu? Han är så fin, så det kan liksom bara gå åt ett håll härifrån!"

Jag ville avsluta på topp, och det gjorde vi.

 

Den här dagen kommer jag leva på länge.