Älskling, vi ska alla en gång dö...

...men som vanligt kommer min häst förmodligen att leva vidare i många år till, även om jag vid minsta lilla hostning tror att han drabbats av Obotlius Dödlius Decisus och att varje liten snubbling kommer att visa på brutna ben och ond bråd död.
 
Kort sammanfattning då jag är lite trött och har annat att stå i just nu:
Hästen har vrickat sig höger fram, troligtvis i hagen. Därav de plötsliga protesterna under ridningen förra veckan.
Per kollade med ultraljud och förklarade så bra och därefter fick Crespo en liten spruta och sedan behandlades han med stötvågor.
 
I bogen var han spänd och öm på båda sidor, precis som när Anna tittade på honom. Och precis som hon trodde så har de inte gett med sig av bara en behandling. Nu fick Crespo ytterligare hjälp med dessa genom sprutor med muskelavslappnande.
 
Passade även på att vaccinera honom då vi ändå var där.
 
Nu väntar tre veckor med långa skritturer (perfekt för oss att träna vidare på vår rida-ut-i-skogen-utmaning) samt massage. Sen ska jag börja rida lite och sedan ringa till Per och utvärdera. Förhoppningsvis kommer allt vara bra då och vi kan fortsätta rida. Om inte, blir det återbesök.
 
Jag är lättad och glad. Det kunde ha varit värre.
Återkommer imorgon när jag inte har spenderat 9 timmar i bilen.
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0