Emily

Skrattar lite åt mig själv när jag läste igen förra inlägget. Även fast jag kanske överdriver lite och brer på för att det ska låta lite roligt, så är det inte så långt från sanningen det där om att jag nästan är nära att ringa nödslakt så fort min häst viftar på svansen.

 

Jag kan inte fatta varför jag är så nojig när det gäller min häst?

När det kommer till min egen hälsa är jag praktiskt taget likgiltig. Jag struntar i om mina värden är dåliga, om jag brutit något eller på något annat sätt inte är frisk. Det löser sig liksom...kanske.

Inte ens gällande min egen dotter är jag lika manisk. Jag menar, hon är ju min avkomma, hon är tuff. Hon klarar sig...nog.

 

Emma skrattar och skakar på huvudet rätt så ofta åt mig. Som här om dagen när hon pratade med hovslagaren i telefon.

Emma: "Kan du komma och sko i veckan? Sockan har tappat en sko, och de andra ridskolehästarna behöver nog också ses över..."

Jag: "Och min häst håller på att dööö!"

Emma: "Ja och så håller ju Emilys häst på att dö...igen"

(Vet inte vad hovslagaren svarade, men förmodligen var han inte jätteupprörd eller chockad över den information han just fått)

Emma: "Nja, jag vet inte...vänta. Emily, vad håller han på att dö av nu?"

Jag: "Han är lång i hovarna!"

Emma: "Han är lång i hovarna"

(Fortfarande verkade det inte som att hovslagaren riktigt tog detta på allvar)

Emma: "Mm, jag ska säga det. Du Emily, han säger att det är en ovanlig dödsorsak"

Jag: "Jamen min häst är ovanlig! Säg att han kommer nuuuuu!"

Sen blev jag typ utkastad från kontoret på grund av direkt störande av personal och indirekt störande av hovslagare.

 

Igår var äntligen hovslagaren på plats, och mitt hjärta sjunger ända tills Emma meddelar att han bara hinner sko tre hästar, då de mest akuta (tydligen var inte Crespo inräknad bland dessa) men att han kommer tillbaka för att sko resten senare i veckan.

Tror att hovslagaren skrattade lite i smyg också när jag med darrande underläpp frågade om det verkligen kunde vara sant att han inte skulle sko Crespo.

"Men jag tror inte han håller på att dö" flinade han. "Han står ju iallafall fortfarande på benen"

"JA NU JA! Men imorgon kanske han inte gör det!" ylade jag.

"Men skodde vi inte nyss?" funderade hovis.

"Det är sex veckor sedan!" fräste jag "Och han har växt jättemycket och igår snubblade han när jag skrittade och..."

"...han håller på att dö?" avslutade hovslagaren meningen.

"EXAKT!" brölade jag.

 

Jag är inte bara en nojig hästägare, jag är manipulativ också.