Emily

Även om bara ordet Skatteverket just nu ger mig okontrollerbara ryckningar i ögat och högt blodtryck så kan jag ändå inte undgå att bli lite imponerad.
Imponerad över hur en sådan myndighet, med så många anställda och så stor verksamhet, ändå kan vara så oerhört oorganiserad och dysfunktionell.

Exempel på några samtal jag haft på senare tid.
(Det första inte med Skatteverket dock men det var lite roligt iallafall)

- 118118, det är Johanna.
- Hej, jag heter Emily och skulle vilja bli kopplad till Skatteverket.
- Jaha, okej... Någon speciell avdelning eller? Alltså, vad gäller det?
- Jag ska skälla ut dem.
- Jaha, hahaha! Då skickar jag dig till huvudkontoret.
- Tack!
- Lycka till!

Efter detta blev jag kopplad vidare, kopplad vidare och kopplad vidare. Förmodligen ville ingen prata med mig då jag ju mer tiden gick bara blev mer och mer upprörd och tillslut bestod mitt ordförråd enbart av svordomar.
Tillslut hamnade jag hos något litet arbetarbi som möjligtvis kan ha råkat få en lite oförtjänt utskällning.

Litet arbetarbi: Ehh, alltså...Jag vet inte riktigt vad jag ska göra...
Jag: Nej det verkar ju vara genomgående för er, att ingen vet vad det är dom ska göra!
Litet arbetarbi: Mmmm, men alltså, jag, ehh...
Jag: Kanske ni råkar ha någon slags chef man kan få prata med då?
Litet arbetarbi: Jo, alltså ja, men jo...Jag kan lämna ett meddelande men det är nog inte säkert att hon kan ringa upp dig idag.
Jag: Nähä, men du kan ju hälsa att om du tycker att jag verkar arg nu så är det ingenting mot vad jag kommer att vara om jag måste vänta ännu längre. Mitt ursinne byggs upp med tiden. Tick tack Clarice!

Tio minuter senare rings jag upp av något slags Högsta Höns. (Som hade en något sträng attityd. Förmodligen hade lilla arbetarbiet skvallrat om att det var en agressiv kvinna i luren som hotade folk)

HH: Nu har jag gått igenom ditt ärende.
Jag: Jamen så bra, då kan ju du tala om för mig vad den här satans häxjakten går ut på. Begär ni in mer information angående mina resor så måste ni nog börja fråga om min BH-storlek, för det är väl snart det enda ni inte vet om mig!
HH: Enligt lag är du skyldig att bevisa...blablablabla....
Jag: En fråga bara, om jag hade råkat betala alla mina drivmedelsinköp med kontanter, hur skulle jag då kunna bevisa att det är jag som betalat? Det står väl inte på kvittot? Hur funkar det då?
HH: Ehh, det kan jag inte svara på, jag har inte satt mig in i ärendet riktigt.
Jag: Men du sa ju inledningsvis att du hade tittat på mitt ärende.
HH: Jo, men alltså...
Jag: Eller menade du bara att du kollade lite på framstidan av första papperet? Är det så du menar? Eller hittade du på?
HH: Ehh, nämen alltså...Jag måste nog få återkomma.
Jag: Äsch, skit i det, jag kan nog hitta en tam apa att prata med istället. (Sa jag INTE men jag hade god lust)

Jag frågar mig ännu en gång. Vad är det för fel på folk?

Fortsättning följer, det kan jag lova.