Upp som en sol...
...och ner som en pannkaka. Ja det är väl det bästa sättet att beskriva livet med häst.
Crespo har ju känts så sjukt bra att rida på sista tiden. Det långvariga arbetet med muskelskadan på baken har givit resultat och sedan i somras så känns det som att det inte varit ett problem längre. Han har liksom bara blivit starkare, bättre, smidigare och mjukare för varje dag som gått.
Men säg den lycka som varar för evigt.
Idag när jag satt upp och började skritta fram så kände jag direkt att han rörde sig konstigt. Satt av och tog honom på lina och kunde konstatera att han rörde höger bog annorlunda. I höger varv kunde jag inte sätta fingret på vad som såg konstigt ut, men när jag bytte till vänster varv blev han rejält halt. Min känsla av att det satt högt blev alltså bekräftad.
Jag och Emma klämde och kände och tittade på honom ur alla möjliga och omöjliga vinklar. Ingen värme, ingen svullnad, ingen ömhet. Men framifrån kan man se att höger bog liksom "sticker ut" lite mer, som att han skulle fått en smäll framifrån.
Åh, denna häst!
Jag la på honom BackOnTrack-täcke och så fick han gå in i boxen igen. Vågar inte stretcha eller massera förrän jag vet vad det är.
Älskade häst, vad ska jag ta mig till med dig?
Kommentarer
Trackback
