Livet med hästar

Ikväll lastade jag och Robert in Lilleman i hästbussen. Han har inte åkt i den tidigare så vi tänkte att han skulle få åka en liten sväng för att vänja sig.
Inga problem att lasta. Lilleman gillar att åka med stil.

Vi åkte hem till min mormor, slog upp en provisorisk hage, och hade det väldigt trevligt...

...tills Lilleman fick höra några röjsågar eller något borta i skogen. Han spetsade öronen, gnäggade, och sen drog han helt sonika iväg mot ljudet. Jag antar att han tänkte hjälpa till i skogsarbetet, för han krånglade sig iväg från inhängnaden och travade glatt iväg längs grusvägen.

Jag snappade åt mig ett grimskaft och sprang efter. Fan! En lös häst på vägen är nog min värsta mardröm, även om det i detta fallet rör sig om en väg som inte trafikeras direkt så mycket.

Efter en bit  tog Lilleman av till vänster och in på en gammal skogsbilväg och jag tappade honom ur sikte.
Gick ungefär 500 meter tills jag kom till en lägda. Puh! Där stod han och betade så lugnt och fint.

Men när jag hade ungefär tio meter kvar, lyfte han på huvudet, plirade med ögonen och joggade iväg i maklig takt efter skogsbilvägen.
Jag gick efter.
Och jag gick, och gick, och gick...
Följde spåren som vittnade om att Lilleman skrittat iväg som om han visste var han skulle.

När jag gått ungefär 4 kilometer fick jag syn på honom längst borta på en raksträcka. Skulle tro att han var 150-200 meter bort. Jag ropade och han stannade upp och tittade på mig. Sen vände han och fortsatte bortåt. Då brast det för mig.
"Skit i det då! Stanna här i skogen och bli björnmat! Jag går hem! Jag skiter i dig!" vrålade jag och så vände jag på klacken och började gå tillbaka.
Hann bara runt kröken då jag hörde hovklapper. Tror ni inte på fan att hästskrället kom travande i full fart efter mig! Han travade rakt in i famnen på mig och lät sig snällt fångas.

Han var inte alls upprörd över att ha sprungit lös i skogen utan verkade snarare väldigt nöjd med sitt tilltag. Suck!
Vi gick hem, och så klev han snällt på bussen som om ingenting hade hänt.
Jag vet inte om jag ska skratta eller gråta. Det är verkligen skillnad på hästar. Lilleman är så trygg och självsäker, och nyfiken på allt. Crespo skulle aldrig komma på tanken att dra iväg sådär helt själv. Han vågar ju knappt gå tre meter ifrån mig. I vissa fall kan man uppskatta de fega halvbloden..

Kommentarer
Postat av: Carolina

HAHA, Lilleman! :) Vilken kul typ! Kul också med Torstens inspekterande av Lilleman där på sista bilden!

2015-07-06 @ 08:39:29
URL: http://carpia.blogg.se

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0