Emily

Ibland blir jag så trött på mig själv.

Har suttit och ridit på min häst nu i snart två veckor och tyckt att han känns stel, tung och allmänt jävlig att rida.

Och när man sitter där och rider och det inte känns riktigt bra, så börjar tankarna skena.

 

Tvingar Robert att filma när jag rider. Skickar filmen till Ida. "Tycker du min häst rör sig konstigt? Kommer han att dö?"

Som väntat svarar Ida att det inte är något fel på hästen, han ser oförskämt fräsch ut men den där personen på ryggen kanske borde göra någonting istället för att bara sitta där och se dum ut. Typ börja rida. Typ.

 

Och eftersom jag så många gånger senaste tiden sagt: "Det känns som vi är på ruta ett igen. Han känns ungefär likadan som när jag haft honom i en månad" så trillade liksom poletten ner idag.

Om hästen känns som han gjorde för ett halvår sedan, så kanske jag borde rida som jag gjorde för ett halvår sedan. Detvillsäga mycket basicarbete. Hjälpa honom att hitta balans och bärighet. Inte bara sitta där som ett miffo och vänta på mirakel från ovan.

 

Så när jag red idag så gick jag tillbaka till en övning som vi gjorde väldigt mycket i början, och som jag även skrivit om här. Galoppera på ordentligt på långsidan, sedan lägga en stor volt på kortsidorna där jag enbart vänder med ytterhjälperna och ställer hästen utåt så att han själv måste bromsa upp sig, utan att jag behöver ta i tyglarna. Det resulterar i att han inte kan dyka och lägga sig på handen utan måste lägga vikten på bakdelen för att själv bromsa upp farten.

Hokuspokus, efter en kort stund med denna övningen så hade jag tillbaka min häst som jag är van att rida numera. På tygeln, framme för skänkeln och i balans.

Åh vad jag blir störd på mig själv ibland. Att man ska vara så trög!