Emily

Idag vaknade jag upp av att regnet smattrade mot busstaket. Det var kallt som fasen eftersom vi stängt av elementet igårkväll då det var för varmt. Min ena höft ömmade efter gårdagens fall och det kändes inte som en toppendag att vakna till.

 

06.45 satt jag dock i sadeln för att jogga Crespo lite i ridhuset. Jag ville upp i sadeln och känna efter hur det kändes. Sen ställde vi in honom i boxen igen och gick till bussen för att äta frukost och chilla lite. Jag bestämde mig för att jag mest troligt inte tänkte starta.

 

Emma och Madde genomförde sina ritter och jag var ännu mer övertygad om att jag inte ville rida idag. Okej att bli avkastad inne på banan en gång, men jag kände inte för att göra det två gånger.

Ida, min mentor och klok rådgivare, tyckte dock att jag kunde ta honom till ridhuset och rida fram, och sedan bestämma mig just innan det var min tur. "Känns det bra så startar du, och känns det inte bra så skit i det", rådde hon.

Bra, tänkte jag, då kan jag säga att det känns skit och så struntar jag i alltihop.

 

Vi gjorde iordning Crespo och jag red fram inne i ridhuset där jag fick vara helt själv. (Det som är så bra med Lappmarksryttarnas tävling är att man kan rida fram både inne och ute).

Jag tänkte hela tiden att jag inte skulle starta, och bara därför så red jag riktigt bra. Crespo försökte muppa sig likadant som dagen innan men den här gången mötte jag upp med skänkel och red på framåt, och vips så kändes det rätt okej ändå.

Och vafan, jag hade ju ändå tagit på mig kavajen och allt...kanske lika bra jag kör på då?

När det var en ryttare före mig så bestämde jag mig för att rida ändå.

 

När jag red in på banan så insåg jag två saker:

2. Jag hade inte pluggat in programmet. (Jag hade ju inte tänkt starta)

 

Väl inne i programmet så fick väl Crespo styra lite själv. Jag gjorde kanske inte så nogranna vägval (mestadels pågrundav att jag inte visste vart jag skulle) och jag lät Crespo fatta galopp där han tyckte det kändes bra, och det var ju inte nödvändigtvis där det skulle vara.

Hela programmet igenom satt jag och funderade vart tusan jag skulle, och jag räddade mig själv många gånger genom att kolla på de tidigare ryttarnas spår. Lyckades på något sätt rida rätt hela tiden och resultatet blev 63,71%

 

 

 

För mig kunde det lika gärna ha varit 93% för det kändes verkligen som en seger att våga rida in efter gårdagens skämmiga katastrof! Att få visa att min häst inte är dum, och att jag faktiskt kan rida någorlunda bra ändå. Men mest nöjd är jag att jag kunde få gårdagen ur huvudet och våga vända blad.