Gräv ner den galna hunden.

Man borde ha fler dagar som denna.
 
Efter att jag postat inlägget imorse knatade jag och Nikki iväg till morsans jobb, för att där tigga skjuts av henne ner till lastbilscentralen där min pärla stod parkerad.
Eller pärla och pärla, det var nog så svårt att ens se att det var en bil. Robert hade nämligen ägnat sig åt lite offroadkörning i helgen och som resultat av detta var min trogna Skoda mer lik ett lerdike än en bil.
 
Som brukligt på ledigveckorna så åkte jag iväg för att spendera lite av mina surt förvärvade slantar. Nikki fick lite nya kläder från Barnidet, jag handlade lite till den nya lille, och så kunde jag bara inte låta bli att ge mig själv en liten present:
 
Jag älskar verkligen kaffeburkar i alla former, och den här kändes väldigt mycket jag.
 
Sen tog vi en fikapaus på Stenmans med bästa fyrmeningen Tobbe, och därefter åkte vi ner till morfar och kidnappade honom för en expredition.
Nikki hade nämligen igår tappat ett av sina armband i en tjärn (ja, det är sånt som händer i vår familj mest hela tiden) och idag var dagen när det skulle upp.
Det var däremot lite lättare sagt än gjort, men efter lite snabb skogsavverkning (Snälla, sätt mig inte i fängelse, det var en nödsituation!) samt vissa akrobatiska konster från min sida så hade vi lyckats bärga armbandet till fastlandet igen.
Firade detta med att tvätta bilen hemma hos morfarn och sedan åkte vi vidare till bästa och tjockaste Madde som utfodrade mig med kaffe och morotskaka.
Där hittade jag även en bok som jag fann mycket underhållande:
 
 
Och lärorik:
 
 
Om det är något jag älskar mer än äldre män och kaffeburkar så är det just böcker som är skrivna på tidigt 1900-tal.
Det mest underhållande kapitlet var dock det om Vattenskräck, alltså rabiessmittade hundar. Det var en rätt lång och utförlig text, men summa summarum var att om man hade en rabiessmittad hund så skulle den antingen "afvlifvas eller nedgräfvas".
Antingen eller liksom. Bara den kom i backen.
För enligt boken så var det "bättre att tusen hundar dödades än att en enda människa skulle genomlida denna fruktansvärda sjukdom".
Jag föreslog att vi skulle nedgräfva Maddes hund Betty direkt, då jag misstänkte att hon var drabbad.
Då ville Madde att vi skulle åka hem.
 
Nu har jag precis stekt pannkakor åt ett helt regemente, så nu tänker jag slappa i soffan tills Robert kommer hem från jobbet. Sen är det väl dags att upphöra sina vanliga sysselsättningar, ta en promenad i maklig takt samt undvika att tala lifligt, så kanske man kan sova i någon ordning i natt.
 
(Har jag skrytit tillräckligt mycket nu om hur aktiv jag varit idag? Bra, då sätter vi punkt.)

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0