Emily

Ibland hatar jag verkligen mig själv. Eller iallafall mitt humör.

Igår när vi kom hem ifrån Nästansjö så fick jag för mig at lägenheten var det vidrigaste som fanns. Inte så långt ifrån sanningen iochförsig eftersom kattskrället släpper hur mycket hår som helst.

Jag blev rastlös och irriterad och i ren ilska började jag betala räkningar och muttra för mig själv.

Sov kasst. Drömde mardrömmar om städning. (Inte bara det, men ändå) och vaknade imorse och var raseriet personifierat. Jag for runt och skrek, ringde till R och skällde på honom för ingenting egentligen, skällde på Nikki, på katten, på mig själv, på grannarna, på vädret, på idiotiska människor. Som att det var deras fel att det var katthår på golvet.

 

Slet ut alla mattor, sprang runt (naken som alltid, jag måste verkligen lära mig att klä på mig nu när vi har insyn från alla håll) och började städa som en hysterisk hemmafru. Två timmar senare var jag lite lugnare och ringde till R för att meddela att jag inte längre var ett galet monster.

 

Sen var det liksom bra.

Men jag blir så less på mig själv att jag ska elda upp mig själv till den milda grad, istället för att bara ta itu med saker som normala människor.

 

Sen duschade jag, tog en promenad med Nikki och vagnen, lunchade på jobbet och la mig i lite saker som jag inte ska lägga mig i när jag är ledig. (Hade nog fortfarande lite städhysteri i kroppen eftersom jag maniskt började rengöra glassmaskinen)

Nu är vi hemma, jag är lugn. R vilar, Micke dricker kaffe och lägger pussel med Nikki. Katten är ute på balkongen. Frid och fröjd.