Dagens enorma bedrift

Idag tänkte jag ta en stillsam ridtur på min trogna springare i det strålande solskenet.
Min plan var väl ungefär såhär: Jag i bekväm, nerhasad position i sadeln, kisande mot solen, medan Eponia skrittar på i stadig takt på lång tygel.
Eponias plan var något mer åt dethär hållet: Matte bekvämt nerhasad i en snödriva, medan Eponia skuttar iväg ensam i full galopp, med huvudet bland molnen.



Ingen av oss fick väl direkt vår önskan uppfylld, det blev väl någon slags kompromiss kan man säga, även om jag vill påstå att vi båda ändå var nöjda med slutresultatet.

Det var nämligen så att redan efter 25 meter längs ridstigen så inser jag att någon ollonhjärna på skoter tydligen missat de 4 (!) förbudsskyltarna, och ändå roat sig med att köra på ridvägen. Men nu ska ni få höra: Istället för att på sann Emilymanér bli topp tunnor rasande, rida hem och per telefon beställa kärnvapen för att kunna utrota samtliga skotrar i Vilhelmina kommun, så försökte jag vända det hela till något positivt. (!!!) Va!? Ja, det är sant.

Jag tog nämligen skoterspåret till hjälp för att få min envisa åsna till häst på bättre tankar. Eftersom skoterspåret gick ungefär på mitten av ridvägen så var jag tvungen att rida på sidan och fick därmed verkligen kämpa för att rama in Eponia och inte låta henne falla åt alla håll och springa kors och tvärs och åt sidorna som hon annars kan ha en tendens att göra. Varje gång spåret svängde över åt något håll, var jag tvungen att sakta av till skritt och försiktigt rida över spåret (som tur var så var det färskt så det hade inte hunnit frysa till och bli hårt) för att sedan kunna fatta ny galopp. Med spårets hjälp blev det många övergångar, sidvärtsrörelser och halvhalter.
När jag rider ut har jag annars en tendens att bara åka med och låta hästen gå lite hursomhelst. Men idag blev det ett riktigt pass ute i snön och när vi sedan skrittade av på lång tygel (bekvämt nerhasad i sadeln, kisande mot solen, WIN!) så var både jag och Eponia rätt så trötta och svettiga.

Det som jag älskar mest med Eponia, är att även om hon känns som en mulåsna som svalt en kratta i början, så blir hon alltid mjuk och följsam och fullständigt underbar att sitta på innan slutet. Det är sällan vi avslutar ett pass på dåligt humör.
Imorgon tror jag vi ska involvera bommar på något sätt.
Åh vad jag älskar att vara ledig!

Kommentarer
Postat av: Madde

Hahaa, ååh jag sitter och skrattar för mig själv! :D

Till att börja med var "ollonhjärna" ett nytt men användbart ord för mig, liked it!



Sen så skriver du så roligt! :)

2012-02-27 @ 20:05:44
URL: http://nusseliten.blogg.se/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0