Jag liksom föll över kanten
Vissa dagar känns det ganska bra.
Vissa dagar känner jag mig stark. Rehabiliterad. Hyfsat glad. Läkt.
Jag känner míg om en människa som överlevt. Som klarat av det.
Sen inser jag att det enbart beror på att jag förtränger det.
Jag förtränger det faktum att hon är borta. Gräsandedräkten. Mjukheten. Värmen från hennes sommarmjuka barbackarygg som sprider sig från mina sittben, genom hela mig och upp till magen där all kärlek spränger kroppen i tusen bitar.
Hon är borta. Men jag kan inte acceptera det.
Man säger att sorgen har fem steg; Förnekelse, Vrede, Köpslående, Depression och Acceptans.
Jag trodde jag hade gått igenom dem. Kommit i mål.
Jag trodde att det första dygnet då jag bara låg och grät och grät och grät, varvat med att stirra upp i taket och tänka: "Det är inte sant, det är inte sant. Bara jag åker ner till stallet så kommer hon att stå där i boxen med sin spåniga pannlugg, sina luddiga uggleöron och vänta på mig. Det är inte sant. Hon är inte borta" var förnekelsestadiet.
Jag trodde att den perioden då jag gick tillbaka till att straffa min kropp, förbanna tidigare travtränare, förbanna ATG, förbanna mig själv och hela världen, var vredesstadiet.
Jag trodde att tiden då jag grubblade nätterna igenom och tänkte "Om jag bara hade..." och "Om jag inte hade..." var köpslåendet.
Jag trodde att sommaren som försvann i en grå dimma, då min kropp försvann, då jag ibland lekte med tanken att bara låta bilen gå av vägen var depressionen.
Jag trodde att nuet, tiden då jag inte tänker så mycket, var acceptansen.
Nu, då jag faktiskt kan gå till graven, prata lite med henne, och sen gå. Utan att falla isär. Utan att klösa mig själv. Utan att hjärtat slits ut ur kroppen.
Jag trodde jag var klar.
Tills jag insåg att jag fortfarande lever kvar i förnekelsen.
Jag kommer aldrig över det. Jag är trasig för alltid och jag vet inte hur man ska laga mig.
Men jag försöker.
Den sista juni kommer iallafall ovanstående bild att ristas in på min kropp och sitta där för alltid.
Jag önskar att man kunde karva ut det inre på samma gång. Rensa ut skitsorgen och bli fri.
Vissa dagar känner jag mig stark. Rehabiliterad. Hyfsat glad. Läkt.
Jag känner míg om en människa som överlevt. Som klarat av det.
Sen inser jag att det enbart beror på att jag förtränger det.
Jag förtränger det faktum att hon är borta. Gräsandedräkten. Mjukheten. Värmen från hennes sommarmjuka barbackarygg som sprider sig från mina sittben, genom hela mig och upp till magen där all kärlek spränger kroppen i tusen bitar.
Hon är borta. Men jag kan inte acceptera det.
Man säger att sorgen har fem steg; Förnekelse, Vrede, Köpslående, Depression och Acceptans.
Jag trodde jag hade gått igenom dem. Kommit i mål.
Jag trodde att det första dygnet då jag bara låg och grät och grät och grät, varvat med att stirra upp i taket och tänka: "Det är inte sant, det är inte sant. Bara jag åker ner till stallet så kommer hon att stå där i boxen med sin spåniga pannlugg, sina luddiga uggleöron och vänta på mig. Det är inte sant. Hon är inte borta" var förnekelsestadiet.
Jag trodde att den perioden då jag gick tillbaka till att straffa min kropp, förbanna tidigare travtränare, förbanna ATG, förbanna mig själv och hela världen, var vredesstadiet.
Jag trodde att tiden då jag grubblade nätterna igenom och tänkte "Om jag bara hade..." och "Om jag inte hade..." var köpslåendet.
Jag trodde att sommaren som försvann i en grå dimma, då min kropp försvann, då jag ibland lekte med tanken att bara låta bilen gå av vägen var depressionen.
Jag trodde att nuet, tiden då jag inte tänker så mycket, var acceptansen.
Nu, då jag faktiskt kan gå till graven, prata lite med henne, och sen gå. Utan att falla isär. Utan att klösa mig själv. Utan att hjärtat slits ut ur kroppen.
Jag trodde jag var klar.
Tills jag insåg att jag fortfarande lever kvar i förnekelsen.
Jag kommer aldrig över det. Jag är trasig för alltid och jag vet inte hur man ska laga mig.
Men jag försöker.
Den sista juni kommer iallafall ovanstående bild att ristas in på min kropp och sitta där för alltid.
Jag önskar att man kunde karva ut det inre på samma gång. Rensa ut skitsorgen och bli fri.
Kommentarer
Postat av: beffa
Älskade Loppan. <3
Undrade just hur det var med dig vännen, längesen vi hördes..
KRAAM
Trackback
