Emily

Nu börjas det igen.
Jag blir deprimerad.
Provocerad.
Irriterad.
Och barnsligt jävla tvärtemot och tjurskallig.

Och nej, det är inte det klassiska "Åh nej nu är hösten/vintern (beroende på var man bor och vilken verklighetsuppfattning man har) här och man blir så trött då det är mörkt och kallt!"
Nej, för hösten/vintern är egentligen inget hot mot mig.
Stör mig, ja. Försvårar min vardag, ja. Gör att jag får köldskador på mina fingrar för att jag har hål i mina handskar, ja. Men gör mig deprimerad, provocerad och irriterad? Nej.
Jag har inget emot hösten och/eller vintern egentligen. Innerst inne tycker jag det är lite gött att ta en promenad i tjugo minusgrader, med mössan neddragen i pannan och mp3n instoppad någonstans under de sjutton tröjorna. Jag gillar att det är mörkt så ljusen på Lindys grav syns från långt håll. Jag gillar att åka skidor. (Iallafall en gång om året när det är dags för de Golympiska Spelen).

Det som drar ner mig så fruktansvärt är den förbannade julen.
Eller ja, kanske inte julen i sig, men människorna som förbereder sig inför julen.
Att det redan i mitten på november börjar julpyntas för fulla muggar på Ica Tallen provocerar mig. Det gör mig påmind om att jag redan nu måste börja ha ångest inför vad som komma skall.
Att jag egentligen borde bli sådär huslig. Storstäda huset, göra eget julpynt, baka julkakor, pyssla, slå in julklappar, skriva rim.
Allt det där jag hatar och allt det där jag inte kan. För jag är ingen superhuslig, moderlig övermänniska. Jag har fullt upp med att hålla mig flytande redan som det är.
Det närmsta jag kommit ovanstående är att jag köpte en färdig pepparkaksdeg på Konsum så jag och Nikki kunde baka pepparkakor som jag sedan eldade upp i ugnen.

Människorna som förbereder sig inför julen irriterar mig. De irriterar mig med sina statusuppdateringar på Facebook. Med sina "Åh vad det är härligt att elda ljus så här dan före dan före dan före dan före dan före dan..." Ja ni fattar.
Det påminner mig om att jag redan nu måste ha ångest inför dagen D. Julafton.
Då man ska vara nära sin familj, sina nära och kära.
Allt ska vara perfekt, alla ska vara glada, lyckliga. Och allt ska bara vara som i en saga.
Men egentligen så är alla bara stressade över hur perfekt allt ska bli, så de glömmer bort varandra och istället för att bara fokusera på familjen så ställs fokus istället på om julskinkan stått i ugnen tillräckligt länge eller vem som lyckats köpa den perfekta klappen.
Och hur jag än vrider och vänder på mig så kan jag ändå inte vara nära min familj. Bara delar av den, vart annat eller vart tredje år.
Julen är ett schema som ska följas till punkt och pricka, inget får gå snett.
Och ingen, absolut ingen, får tycka att det är för jävligt. Ångestframkallande, fruktansvärt och ledsamt.
Det är där jag inte passar in.

Men jag har inte alltid varit cynisk, provocerande och jobbig när det kommer till julen. Nej, jag har också varit ett barn som älskade julafton, och som vaknade med pirr i kroppen. Förvantansfull och lycklig.
Men verkligheten kom i kapp mig.
Nej, den slog mig rakt i ansiktet. En riktig jävla käftsmäll.
Och nu hatar jag julen.

Förlåt om jag förstör för er julälskare, men i skrivande stund kan jag ändå inte låta bli att tycka att den optimala julaftonen för mig är tillsammans med farsan, med en öl i handen och Pistvakt på TV.
Det var tragiskt då, men just nu känns det som att vi hade det rätt bra ändå, utan alla krav på perfektion.